Tacksamhet dag 23

Oj, oj, oj... Nu är det faktiskt teoretiskt sett julafton. GOD JUL! Jag fattar inte hur tiden kunde gå så fort! Julen har liksom inte infunnit sig i mig ännu. Jg hoppas på att den lägger sig till ro under natten.

Något som däremot har innfunnit sig (och utvecklas i ett stadigt tempo) i mig är en ordentlig förkylning. Jag kan ju villigt erkönna att jag inte är särskilt tacksam över detta... Idag har jag gått med en lins (alltså halvblind) och kisat och haft mig på jobbet och när jag köpte de sista julklapparna. Jag har spänt mig så hela nacken värker. Jag ser lite dubbelt, så jag mår lite illa, jag har ätir god mat, men missade pizzan eftersom jag åt maten innan resten av folken kom hem och sade att de tänkte äta pizza. Jag har frysit hela dagen, och ni sitter jag i linne, t-shirt, sweatshirt 1 och sveatshirt 2, leggins, jeans, strumpor och raggsockor och fryser fortfarande. Jag är simmig i ögonen, snorig, hostig och jättetrött. Men jag tänker minsann inte klaga... ;p

Trots en analkande förkylning har jag en hel del tacksamhet i mig. Idag är jag särskilt tacksam för att jag har varit frisk såpas länge. Jag jobbar med barn som sprider sin saliv lite överallt, gärna i ansiktet på den som matar dem. Och jag tenderar att mata minst en unge varje dag. Jag byter X antal blöjor varje dag och jag får en hel del dregel på mig när jag sitter med barnen i knäet, och jag har inte varit sjuk mer än två gånger i år. Det är ganska bra, med tanke på bacillmängden jag utsätts för dagligen... Så trots att jag tycker lite synd om mig för att jag är halvsjuk kvällen (OK, natten) innan julafton, så är jag otroligt tacksam över hur frisk jag varit under året. Jag har bara i nte märkt det förrän nu när jag blev snorig. Jag tror att man behöver en liten påminnelse ibland då och då. Jag kanske behövde påminnas om att jag har haft väldigt bra hälsa detta året och fick en släng av påminnelse i form av en förkylning. Man uppskattar ju inte det man har förrän man upplever motsatsen. Så, egentligen är jag nog lite tacksam för att jag är snorig nu också, eftersom det ledde till en stor tacksamhet över hur frisk jag har varit.

Tacksamhet dag 21 och 22

Jag har en jättebra anledning att inte ha bloggat igår. Jag var nämligen iväg och hämtade min soffa och hamnade mitt i snökaos och kom hem runt 00.30, och jag ville inte att alla (ni två (blev jag rättad till) som läser bloggen...) ska tro att jag har taskiga kvällsvanor (vilket jag i ärlighetens namn har). Min pappa åkte med mig för att hämta soffan. Han körde dit och tillbaka och han bar den med mig. Han trotsade snöovärdet (som vi inte visste fanns, eftersom det inte snöade alls hemma) och offrade sovtid för min skull. Han är världens bästa, och jag är så otroligt tacksam för honom.

Idag köpte jag de sista julklapparna. Trodde jag, i alla fall, tills jag kom hem och insåg att jag inte alls var färdig. Så det blir en liten runda till imorgon efter jobbet. I vilket fall som helst kom jag hem och möttes av skratt, bus och pepparkaksbak. Vi tjejer hade jättekul, och det var en toppenkväll. Bäst av alla ikväll var "bonus systern"/yngsta systern. Hon hade lagat mat, diskat och var på ett strålande humör. Hon var fnissig, glad och kunde skämta på en mycket högre nivå än hon brukar. Jag älskar henne och jag är så tacksam för att jag får se henne utvecklas och för att hon hade en så bra dag idag. Hon är underbar.

Tacksamhet dag 20

Jag lever i en värld av I-Lands problem. Jag skapar I-Lands problem i massa lägen där de inte behöver vara. Idag , till exempel, hade jag världens I-Lands problem:

Jag jobbade först på dagis till klockan 16 och sedan skulle jag börja som assistent klockan 17.

Alltså, vad jobbigt att bara ha en timma att ta mig mellan mina två jobb som båda betalar över 100-lappen i timman... 

Sedan kom nästa problem. Mat. Jag måste ha mat med mig till jobbet och sedan skulle jag bli tvunen att köpa någon mat på vägen mellan jobboch jobb.

Tjenare, vad jobbigt. Jag kan ju ha med mig två matlådor, men då måste jag diska två matlådor. Jag har förresten ingen lagad mat jag vill äta i kylskåpet, så jag plockar med mig lite nudlar och tar korv ur paketet jag har i reserv på dagis. Sedan köper jag en Sub eller nåt på väg till bussen. Det blir bra. 

Arbete nr 1 gick bra, jag hade trevligt och det var en ganska lugn dag på dagis. Jag var lite stressad över att komma i tid, och jag insåg att jag inte skulle hinna om jag gick till andra sidan centrum för att köpa en Sub, så jag fick fundera ut en ny lösning. Det blev en thai-greja i blastbunke jag kunde äta på vägen.

Men, hallå! Jag hinner inte gå ända dit... Men jag ville ju ha en Sub! Åh, vad jobbigt! Nu måste jag ju tänka om... Jo, jag går in på det där thai stället och får med mig en låda med nudelmojs och så käkar jag det medan jag går. Men, hallå, det var ju dumt. Jag fick det i stora, feta plastlådor! Och ris. Hur ska jag kunna äta detta på vägen? Och jag har ingen gaffel. Och bussen går först om 20 minuter. Maten kommer bli kall och jag kommer frysa. Förresten kommer jag inte hinna i tid om jag väntar på bussen. Jobbigt! Jag ringer pappa.

Pappa kom. Han skulle ta med en gaffel och sedan skulle vi tanka och åka till jobbet.

Men! Du kan ju inte tanka först och hämta mig sen! Hämta mig först, jag fryser... Och var är gaffeln? Hemma?! Ja, vi får åka hem och hämta den, jag kan ju inte käka goja med fingrarna! Jaja... jag får väl tugga i mig lite torrt ris med fingrarna. Himla synd om mig, asså... Nej, men, vad snäll du är som vill åka hem och hämta gaffeln, jag älskar dig! Och jag kommer komma för sent, men jag kan skylla på bussen och snön.

Fattar ni (du, den enda jag känner till som läser min blogg ;P) vilken elak dotter jag var idag? Jag var jättedum och fjantig och såg bara problen istället för lösningar. Jag levde i ett enda stort I-Lands problem, och jag hoppas att jag ska ha hjärna nog att hålla mig borta från dem så mycket jag bara kan i fortsättningen. Det blir ju bara problem om vi gör problem utav det.

Så, varför denna utläggning om min dags tackiga attityd? Jo, för att jag är så otroligt tacksam för att jag har privilegiet att bo i ett land där ett av mina större problem är hur jag ska ta mig mellan jobb och jobb på en timma, inte om jag har jobb nog att kunna ge min familj mat varje dag. Jag är otroligt tacksam för att jag kan leva i ett samhälle där vi har så få problem att vi måste hitta på I-Lands problem för att ha något att klaga på.

Tacksamhet dag 19

Ännu en dag har kommit och gått. Vissa saker bara fladdrar iväg medan andra stannar kvar, t.ex. att morfars hund är gammal och sjuk, och med det oron att han blir alldeles ensam, känslan av kärlek till lill-killen jag jobbar med och minnet av det fantastiska tal en av våra äldster höll på mötet idag.

Han talade om att känna glädje i att vara Kristuslik, att vara glad i evangeliet, att fira julen med glädje. Ja, hans budskap var helt enkelt att vi ska kunna ta emot livet, med allt vad det innebär, med glädje och en önskan att bli bättre. Jag känner en sådan önskan i mig, och jag vill verkligen kämpa för att nå den punkten i mitt liv där jag kan ta emot allt vad livet slänger till mig med ett leende. Jag är så tacksam för att det finns så kloka människor runt oss som delar med sig av sin livsgjädje och motiverar mig att alltid sträva framåt.

Tacksamhet dag 18

OK, teoretiskt sett är det dag 19, m en eftersom jag inte avslitat dagen igår än så är det dag 18... I vilket fall så kommer ett superkort blogginlägg.

Idag har jag inget särskilt att berätta, egentligen. Efter jobbet idag valde jag att vandra hem. Det är en bit mellan hemma och jobbet, och det tog väl ca 40 min att gå. Det kändes som om det var dagens bäst spenderade 40 minuter. Jag var väl effektiv och så när jag jobbade också, men jag trivdes så bra och kunde rensa mina tankar på ett helt annat sätt när jag var ute och gick. Jag är tacksam för all den snö som kommit, som ligger vit och fluffig längs med vägarna och lyser upp världen lite. Det är väl der som legat närmast mitt hjärta idag.

Tacksamhet dag 16 och 17

Igår vaknade jag till en fantastisk dag. Det hade snöat under natten och det toksnöade fram till mitt på dan någonting. Jag älskar snö.

När jag låg där i sängen och försökte motivera mig ur den (Vilket är det absolut svåraste på hela dagen!!) ringde de från jobbet. De hade tänkt fel med personal och hade ingen som kunde ta bussen och hämta ett av barnen på kortis. Nu är det så at tbussen går förbi mitt hus och stannar ca 20 meter nedanför det, alltså frågade de mig om jag ville börja en timme tidigare och hämta honom. Naturligtvis tackade jag ja och gav mig ut i snökaoset. (Och ja, jag gjorde mig klar först... jag brukar inte gå ut i pyamas (så värst ofta... bara för att skotta, men då har jag termoställ över...). Och ja igen, det var lättare att komma ur sängen när jag hade en buss att komma med inm 20 minuter om jag inte ville att lillkillen skulle få sitta på kortis och vänta och svettas i vinterkläderna, vilket jag inte ville.)

Som sagt var det snökaos, och bussanra hade lite problem att komma fram på alla de oskottade gatorna. Det är nämligen så att man förväntar sig att snön på något magiskt sätt ska försvinna från gatorna helt på egen hand här omkring, så de är inte så effektiva med snöröjning. Dock är de avsevärt mycket bättre än förra året- Och jag vill egentligen inte klaga, det ör bara det att de inte har satt in lagom mycket resurser på snöröjning. De "få" (förhållandevis få om man ser till mängden snö som ska bort) som röjer är grymp effektiva och de sliter sönder sig för att få rena gator. Ett stort plus till dem. (Och ett stort minus för de som plogar igen min nyskottade trottoar och garageuppfart...)

Nej, tillbaka till bussarna. Jag insåg vilket bra jobb de där busschaufförerna verkligen gör. De ger sig ut i snökaos när alla andra är rådda att inte köra bil. De tar sig fram i snömodd och på isgator. De jobbar inte bara för att betala sina räkningar, utan också för att underlätta vardagen för de som inte har körkort eller på annat sätt andra transportmöjligheter. (Och nej, jag är inte en av dem som inte har körkort!) De chaufförer som såg till att jag kom fram till kortis för att hämta lillkillen och sedan på eftermiddagen körde när jag skulle lämna honom igen var fantastiska. Glada trevliga och positiva. Jag är tacksam för dem, för alla som kämpar med att köra lokaltrafik, speciellt de som gör det med ett leende!

Idag (nu är vi aöötså på dag 17) hjälpte jag till med handling med mera, och när jag kom hem hade lillebror skaffat en överraskningsjulklapp till familjen. Han var studsig och glad och helt underbar. Han hade köpt en julgran! Det luktar jul i hela huset och granen ska ställas upp och bli så fin, så fin. Jag vet att jag redan har tackat särskilt för honom, men jag måste få göra det igen. Jag älskar min lillebror! Och tack vare honom luktar det jul, vilket jag älskar. Han skapade julkänsla med den sanna julandan. Jag är tacksam för den gåva han gav, och för att han gav mig möjlighet att känna en så enorm kärlek till min lillebror. Jag älskar att älska!

Tacksamhet dag 15

Idag hade vi den traditionella "dela ut kakor till myndigheter" aktiviteten. Det var bara tre flickor som kom, men vi tre ledare åkte runt med de tre som kom ändå. Vi var hos polisen, brandkåren, aluten och ambulansen och delade ut hembakta kakor. Flickorna älskar den här traditionen, detta året var inte annorlunda från alla andra år. De hade jätte kul och det var massa skratt och glädje. Höjdpunkten var när ambulanspersonalen radade upp dem på båren inne i ambulanden och berättade om all utrustning de har där och vad de använder den till osv.

Flickorna gjorde en god gärning, de bakade kakor och gav bort. De tjänade andra som har till yrke att tjäna samhället. De tjänade med glada ansikten utan förväntan att få något tillbaka. Mina UK flickor är fantastiska, och jag är så tacksam för det tjänande vi kunde utföra och för allt tjänande vi kommer att göra unde julen. Jag är tacksam för att vi har möjligheten att göra saker för andra och jag är tacksam för att "mina" tjejer tar emot de möjligheterna med glädje.

Tacksamhet dag 12, 13 och 14

Hmm... Detta blir ju sämre och sämre... Vi kör som förra gången, börjar från i söndags, dag 12. Det var barnens medverkan i kyrkan, och jag älskade det. Barnen är så lyckliga, de sprider sådan glädje. Barn är ärliga, öppna, kärleksfulla. De ger av sig själva utan att förvänta sig något tillbaka. De är verkligen Kristuslika ända ut i fingerspetsarna. I söndags var jag så otroligt tacksam för all abarn som finns runtom mig.

Igår var det måndag. Det måste hänga kvar från skoltiden, för måndagar är liksom lite motiga... Just denna måndag var inte olik alla andra, egentligen. Alla var i skola/på jobb, jag var "ledig" (= arbetslös/mellan jobb/timanställd men hade inga timmar den dagen) och jobbade först på kvällen som assistent till en liten kille. Bilen var iväg på andra äventyr, så det var bussen som gällde. Jag brukar inte ta bussen, och brukar alltså inte ha ordentliga ytterkläder på mig. Jag tar oftast inte på mig jackan om jag bara ska från dörr till bil till en annan dörr. Igår var det kallt. Det var riktigt, riktigt kallt. Alltså hade jag både jacka, vantar och mössa när jag åkte till jobbet (eftersom jag var tvungen att ta bussen). Och när jag gick mellan bussar, stod och väntade på bussar och promenerade sista bitem hem var jag riktigt tacksam för min mössa. Den var både bekväm och varn, och den ser helt ok ut. Jag älskar min mössa. Det slog mig hur otroligt tur jag har som fick födas just här, där mitt största problem på vintern är att jag inte har bil när jag ska jobba, eller att jag inte hittar en mössa som sitter fint på huvet, eller att kudden är lite knölig, eller att jag måste äta samma maträtt två gånger samma vecka... Jag skulle kunna fortsätta i evigheter om hur larviga mina "problem" är, men det tänker jag inte göra. Det räcker med att säga att jag är otroligt tacksam för att jag bor just här, där jag är trygg och säker och har allt jag behöver. Och framförallt är jag tacksam för att jag har en varm mössa att sätta på huvet när det är kallt.

Idag (alltså dag 14, tisdag) var jag och min mamma och mina systrar hemma hos biskopen (alias tomten) och hans fru för att titta på hennes massiva tomtesamling. Hon har hur många tomtar som helst och idag öppnade de sitt hem för vänner som ville komma och titta. Det var en trevlig kväll och vi hade en trevlig resa dit och tillbaka. Att se i hennes ögon hur mycket den tomtesamlingen betyder för henne var fantastiskt. Det är så mycket mer än bara tomtar för henne. Det är ett slags livsverk. Det är hennes stolthet. Och hon var stolt. Hela hon strålade, och hon var nöjd. Det var underbart att se. Jag kände en så stor tacksamhet för att hon kunnat samla så många tomtar, hittat vad hon älskar och skaffat så mycker av det. Jag var tacksam för hennes skull, för att hon fick vara lycklig. Och det gjorde mig lycklig.

Tacksamhet dag 9, 10 och 11...

Ja, jag är väl inte så värst duktig på att blogga varje kväll/dag, men jag är ändå tacksam. I torsdags kände jag en extra tacksamhet till min bror. Det var inget speciellt med dagen, bara en helt vanlig dag. Som vanligt åkte lillebror till jobbet i Göteboorg långt innan jag var vaken och han kom hem lagom till att slänga i  sig lite mat och sedan sova. OK, han hinner prata lite med flickvännen också... Men just den där helt vanilga dagen, en dag där jag knappt såg honom, slog det som en våg av kärlek mot honom. Jag får såna infall lite då och då, och i torsdas var det över lilleror.

Han är busig till tusen, lite smågalen och nästan alltid glad. Han struntar i allt vad övervikt är och vänder uppochner på en när han känner för det, han kan mycket sällan gå förbi någon utan att rufsa om i håret på dem, han är nästan alltid glad och har en konstant glimt i ögonen. Han kör som en biltjuv, men jag älskar honom ändå. Han får infall av "mysighet", och då är han som en stor nallebjörn (men det säger vi inte till honom... :P). Jaä älskar min lillebror!

Igår (alltså dag 10) var jag och storasyster ute hos en vän med andra vänner. Vi var sex tjejer som hade bakat julgodis och samlades och åt och pratade. Vi hade otroligt trevligt, tittade på Idol-finalen, busade lite med barnen, kollade på youtube-klipp... Vi hade jättekul. Alla droppade av när de kände att det var dags för det. Jag och storasyster kom därifrån senast. Vi var kvar och kollade på hela Idol (med en liten paus, då... när det var nyheter...) och pratade väl vidarel ite efteråt. Sedan hamnade vi i hallen fullt påklädda och pratade vidare. Efter ett tag kom manenn i huset och påpekade att vi kunde sätta oss i soffan och prata klart, varpå vi hävdade att vi skulle gå snart. Jag tror vi stod i hallen runt en timma... Det liksom bara blir så när samtalsämnena avlöser varandra på ett naturligt sätt...

Igår kom jag alltså hem runt klockan ett, och orkade inte starta en dator, så det blev ingen tacksamhet skriven då, men igår var jag så otroligt tacksam för goda vänner och bra dagar. Jag älskar kombinationen av en (eller flera) god(a) vänn(er) och dagar då orden kommer precis så naturligt som de borde. Jag är så tacksam för att det finns så undervara människor runt mig som får mig att vilja bli bättre, att vilja utvecklas, och som får mig att bara må bra och känna mig älskad och önskad.

Idag (nu är vi ikapp) var det julfest i församlingen. Vi gick i Luciatåg, åt god mat och träffade tomten. Vi har världens bästa tomte. Han är fantastisk. Han kommer in i fullt skratt, tjoar och pratar, sätter sig på en stol brevid granen och kallar fram barnen vid namn ett och ett, pratar med dem lite och ger dem en påse med clementiner och lite godis. Barnens ögon var enorma och tindrande. Det var riktig julkänska i rummet. Att se hur barnen samlas på golvet framför tomten, se hur det lyser i derras ögon, glittrar av spänning, förväntan, förundran och en gnutta "han kanske är på riktigt ändå" i de lite äldre barnen, de som inte har bestämt sig för om de tror på tomten eller inte. Sedan när tomten ropar upp deras namn ler de större än de någonsin lett innan och kryper upp i tomtens knä. Jag sitter och myser när jag tittar på dem.

Idag är jag tacksam för Jultomten, fär allt han bär med sig. För det budskapet han förmedlar; att julen är här, att alla är älskade och viktiga, att man måste bry sig om varandra. Men framförallt är jag tacksam för det ljus han tänder i barnens ögon. Tomten är inte nödvändigtvis en gubbe i röd rock. Vi kan alla vara lige grand av jultomten. Vi kan tänka på att nämna barnen vid namn, vi kan ge av oss själva, vi kan komma skrattande in i ett rum, vi kan sprida julanda runt oss. Ingen gör det så bra som tomten, och vi här i Borås har nog den alldeles "riktiga" tomten. Jag vet att jag aldrig kommer sluta hävda att jag tror på tomten. Tomten finns, om bara som en god gärning eller ett leende. Idag är jag tacksam för Jultomten.

Tacksamhet dag 8

Idag har varit en underlig dag. Det har varit lite upp och ner. Började toppenbra med morgonmys tillsammans med storasyster och slutet av "Mary Poppins", fortsatte med en härlig segdagsförmiddag och julmusik. Slutet på dagen blev väl lite sisådär, men jag upptäckte att det faktiskt fungerade med positiva tankar. Det är dock inte positiva tankar jag känner att jag är tacksam för idag. Nej, idag är jag tacksam för mina systrar. Jag och storasyster hade som sagt en mysstund i morse. Vi fortsatte dagen med en härlig förmiddag och eftermiddag. Jag älskar hur hon kan få mig att skratta och fnissa som en tok, hur hon står ut med mina knepiga infall och mina dumma frågor, jag älskar att hon har sånt otroligt tålamod, att hon sköter sina uppgifter och att hon kan flumma runt och fåm ed sig alla andra i sitt lyckorus. Jag älskar till och med att hon inte alltid behåller humöret uppe och att till och med hon har behov av att få älta av sig saker ibland. Hon är underbar.

Jag älskar även min lillasyster. Hon är totalt olik storasyster. De är som natt och dag, och jag är lika olik åt mitt eget håll. Lillasyster är sprallig, lekfull, komplett galen i vissa situationer. Hon är mysig och varm, men kan också säga ifrån ganska ordentligt. Hon ät en typisk lillasyster; slarvig och stökig, men hon gör det med glimten i ögat och (oftast) ett leende på läpparna. Jag älskar henne otroligt mycket för allt det hon är. Hon är underbar.

Jag älskar mina systrar. De finns alltid här för mig och jag försöker alltig finnas där för dem. De är två av mina bästa vänner. Idag är jag extra tacksam för dem.

Tacksamhet dag 6 och 7

Ja, jag glömde igår, men jag hade ett blogginlägg uttänkt i mitt huvud. Såhär går det, ungefär:

Idag är jag tacksam för skratt. Jag och mamma åkte till Halmstadstrakten och hämtade hem minsta systern. Det var en bilresa på totalt lite över fyra timmar. Vi hade jättekul! Från början gick allt fel. Jag vaknade för sent, allt tog en evighet, vi behövde tanka, glömde tankkortet och fick vända, jag fick hjärnsläpp och körde till fel mack, väl framme vid rätt mack var "rätt" bensin slut, så vi fick ringa runt och kolla om man kunde tanka med en annan sort, vilket man kunde, det var en hel del modd på vägen och vi var hyperstressade.

Jag plockade fram julskivan jag hade med mig och bad mamma sätta igång den, och sen var allt borta. All stress, all irritation, allt obehag var som bortblåst. Vi pratade och skrattade och hade en underbar resa.

Från det att vi satte igång musiken bestämde jag mig för att detta skulle bli en härlig resa, så jag började nynna med i låtarna (fastän jag inte kudne dem) och vi började fnissalite. Sedan var det två lyckliga filurer som åkte ner till halmstad. På hemvägen var vi tre, men det glada smittade henne också, så det var en lika lycklig hemresa.

Skratt löser det mesta. Det gör oss glada, och uppriktig, ärlig glädje löser allt! Idag är jag tacksam för glädje och skratt.


Så till dagens tacksamhetstanke. Jag vet att det bara har gått en halv dag, men jag vet ärnå vad jag är tacksam för. Jag har suttit vid datorn och lyssnat på musik. Blandat julmusik och kyrkans musik. Jag älskar hur musiken fyller upp hela mitt inre och får mig att sväva runt på lyckliga små moln. Jag bli mjuk och varm inuti, och anden bekräftar varenda ord jag hör. Det är underbart.

När jag känner att dagarna är för långa, för ensama och gåa, sätter jag på min iPod och lyssnar på kyrkans musik, och sedan är allt lite lättare. I morse var en sådan dag när hjärtat liksom bara saknade ett annat hjärta, bara det att det hjärtat inte finns. Och då finns det inte mycket annat att göra än att vända det ensamma hjärtat till Herren och känna att jag trots allt inte är ensam, fastän allt runt mig talar emot det, påstår att jag är ensammast i hela världen och att jag alltid kommer vara ensam. Om man istället för att lyssna på det sätter sig med skrifterna eller sätter på upplyfrande musik, känns det avsevärt mycket bättre.

Jag har nyligen upprepade gånger upplevt en känsla av att jag är på rätt spår, att mina ansträngningar faktiskt ger resultat, att allt komemr lösa sig. Jag behöver inte vara orolig, om jag fortsätter såhär kommer jag bli fullständigt lycklig. Det finns två tillfällen jag känner det som starkast. Eller nej, nu ljuger jag, det finns tre tillfällen. 1) I templet. 2) När jag lyssnar på kyrkans musik eller nynnar på psalmer. 3) När jag sätter ord på känslan, både i tal och skrift.

Musik är något som ger mig tröst och uppmuntran. Den får mig att blicka framåt, att jobba hårdare och mer effektivt, den får mig att sväva i en bubbla av trygghet, ganska lik den jag är omsluten av i templet. Genom musik kan jag ta mig tillbaka till templet (mentalt, naturligtvis...) och bara minnas hur övertygande känslan av att allt kommer lösa sig var, och fortfarande är. Jag älskar musik!

Tacksamhet dag 5

Vi har institut på söndageftermiddagar (ett litet tag till) här i Borås, och det är jättemysigt. Veckodagen spelar väl egentligen ingen roll, det är mer omgivningen och stämningen som gör det. Vi är hemma hos vår lärare, sitter i hans soffa med filtar, i bakgrunden spelar mjuk musik, det sprakar en eld i öppna spisen, vi fikar lite... Det är underbart.

Och nu tror ni att jag tänker tacka för institutet, men det tänker jag inte. Visst är jag tacksam för det, men institutet hade inte varit hälften så "bra" om vi hade suttit i ett kalt kapell, eller som Borås församling har det just nu: på en högstadieskola. Nej, idag är jag extra tacksam för människor som öppnar sina hem. De som tar emot andra och bjuder in dem i värme och hemtrevlighet, påde privat och i kallelser. Att sitta i en soffa och diskutera evangeliet ger så mycket mer än om man sitter uppradade i mer klassrumsliknande lokaler. I ett hem är det inbjudande och trevligt, alla är bekväma, och man kommer in i diskussioner på ett helt annat sätt. Det blir liksom mer "öppet" och mindre "formellt" och "läskigt".

Alltså är jag idag tacksam för de människor (särskilt min institutlärare) som öppnar sina hem och bjuder in andra att dela det med dem en timma i veckan (eller liknande).

Tacksamhet dag 3 och 4

Anledningen till att jag skriver två dagars tacksamhet idag är att jag var i Stockholm fredag-lördag med en grupp Unga Vuxna, och alltså inte hade tillgång till internet. Inte desto mindre är jag tacksam även utan internet, och gårdagens och dagens tacksamhet går lite hand i hand. I alla fall denna helgen. Idag (och igår) är jag tacksam för härliga människor och templet.

Att templet är en otroligt fridfull och upplyftande plats är inget nytt, men det slår mig lika starkt varje gång jag är där. Jag fullkomligt ÄKSLAR att vara där, känna anden så otroligt starkt och fyllas av frid ochen känsla av att allt komemr bli bra. Där finns ingen oro, ingen ängslan, inga värdsliga problem. Man kliver in i en värme som inte finns på samma sätt någon annan stans. Det är underbart!

Vad som också är viktigt när man besöler templet (i alla fall för mig) är att gruppen man är där med är en grupp man kan känna sig bekväm med. Om man kan koppla bort allt som hör världen till (inkluderat tankar om hur man uppfattas av andra) är man mer mottaglig för anden, vilket i sin tur leder till en andligare upplevelse. Dessutom hade vi väldigt trevligt och det var mycket skratt och glädje. Dessutom blev det en hel del "kill-snack" i tjejernas rum. Jag tror inte att samtalet löpte riktigt på samma sätt hos killarna... De upptäckte nämligen att de inte var ensamma i sitt rum, och att deras rumskamrater redan sov.

Så den tacksamhet som brinner mest i mitt hjärta idag är tacksamheten över att vara omgiven av härliga människor och omsluten i den trygghetsbubbla templet omsluter mig i.

Tacksamhet dag 2

Idag var jag på Ullared med en vän, och vi köpte massor!! Jag hade med mig tre smockfula kassar hem, och hon hade fem typ. Vi hade jättertevligt, fnissade, skrattade, pratade och handlade (naturligtvis). Jag kan ju erkänna att jag hade med mig en hel del mer än vad jag hade planerat när jag gick ut ur affären, och jag måste nog också erkänna att det var en del grejer jag glömde köpa... Men sånt händer...

Det är faktiskt inte "massa grejer man halvbehöver" jag är tacksam för idag, trots utlägget om shopping. När vi kom fram till kassorna hände nämligen en helt otrolig sak. (Nej, det var inte att allt på något magiskt sätt var billigare än det borde ha varit.) Min vän höll frenetiskt på att plocka ner sina saker i kassar med en skrikande sexmånaders dotter i bärsele och jag hjälpte henne att packa. Lilltjejen skrek mer och mer och vi var jättestressade och alla smågrejer tog aldrig slut. Då huxflux kommer en kvinna fram och säger "Jag ska hjälpa dig att packa!" och så börjar hon packa ner sakerna i kassar. Hon gick fram till en främling som behövde två extra händer och erbjöd henne sina. Är inte det helt otroligt? Jag haden ästan börjat tro att medmänskligheten var borta. Som tur var är jag numera felbevisad och kan fortsätta låtsas att alla människor är goda små varelser som bara vill varandras bästa.

Idag är jag alltså tacksam för människor som ger av sig själva utan att det är varken frågat eller förväntat av dem. Speciellt då kvinnan på Ullared.

Tacksamhet dag 1

För ett tag sedan började jag följa en blogg som jag råkade ramla in på. Under november månad hade skribenten en tacksamhetsmånad - hon skrev varje dag ner något hon var tacksam för den dagen. Jag tänkte göra detsamma under december.

Vad jag är extra tacksam för idag är stjärnor. Detta är något jag kommer tillbaka till hela tiden; hur förtrollad jag är av stjärnorna. De bara finns där uppe och glittrar och tindrar och är vackra och hemlighetsfulla. De har alla en hemlighet och de vet att ingen på denna jorden, eller de andra stjärnorna, kan komma nära nog att komma på den. De inger en trygghet i det otrygga, en säkerhet i oron, en känsla av att man inte är ensam. De gör det oändliga med universum mindre skrämmande.

Ikväll när jag och minsta systern varit och handlat (en tur som i början var ganska vresig, i mitten glad och fnissig och i slutet tillbaka till halvvresig) och jag klev ur bilen hemma kastade jag som vanligt en snabb blick upp mot himlen. Där uppe lyste himlens alla stjärnor, och allt jobbigt var som bortblåst. Jag var lung, trygg och lycklig, trots gnällig lillasyster.

Så idag är jag extra tacksam för stjärnor.

Sunset Boulevard

I tisdags var jag på musikal! Jag och Daniel var på Göteborgsoperan med hans teatergrupp från Vuxenskolan och det var riktigt, riktigt bra! Framträdande, musik, utstrålning... Det var så mäktigt! Och deltagarna (från teatergruppen) var lyriska. De var så inne i historian att de inte kunde slita blicken från scenen. De log med hela ansiktena och visste knappt vart de skulle göra av sig själva, så mycket njöt de. Underbart!

Och bemötandet vi fick från de andra där (både personal och besökare) var fantastiskt bra. Våra (Daniels) deltagare pratade med alla, och alla småpratade tillbaka. Underbart för dem att bli bekräftade på det sättet. Och alla var så tillmötesgående och glada. Vi fick inte en enda sned eller irriterad blick, trots att de inte alltid var så tysta de borde vara... Nej, alla var snarare glada att de kunde vara där och få en sådan upplevelse. Det värmde i kroppen att se att människor fortfarande har kärlek och värme i sig.

Det slog mig också att deltagarna, dessa underbara människor, verkligen vet hur man ska njuta av dagen. De var så glada och lugna (förutom när de var uppspelta och exhalterade) hela tiden, och det lyste i deras ögon. De gav sig hän åt musikalen och bara njöt av att sitta på tredje balkong och se ner över scenen och förlora sig i magin som omgav scenen. Eller, ja, alla satt inte på tredje balkong. En av deltagarna blev så höjdrädd att hon grät och inte vågade öppna ögonen, så Daniel sprang ner och kollade om hon kunde få en plats längre ner, vilket hon fick utan att betla extra. Hon fick sitta på första balkong, så hon kunde också njuta av föreställningen.

I hissen upp träffade vi på en snubbe som naturligtvis blev pratad med och som liksom alla andra svarade glatt på deras frågor. Han var ledig den kvällen och bodde tydligen i stockholm men jobbade på Göteborgsoperan. När vi hick ur hissen sade han med en megastark, mörk röst: "Så får ni komma och se Don Carlos också!". Bara för att hans röst var så spännande får jag nog lura med mig någon och ta och titta på den.

Det bästa med hela kvällen var dock att det inte kostade mig mer än maten jag åt. Vuxenskolan stod för hyrbil och inträde, så jag fick njuta av en toppenmusikal på Göteborgsoperan helt gratis. Passade mitt bankkonto perfekt!

Jag älskar min lillasyster!

Hon uppskattar bara inte alla sätt jag visar det på...

Och ja, det är tre uppsättningar sängkläder i sängen... Mamma och pappa har åkt på semester under veckan, de är på Öland och har det bra. De förtjänar verkligen en vecka med bara varandra och goda vänner. Något de inte unnat sig sedan 1987...

Så för tillfället sover jag och systrarna i deras säng. Det blir väl lite trångt, men det är mysigt. Jag älskar min familj! De är bäst!

Vad man borde...

Ja, här sitter jag och gör ingenting... Jag nördar vid datorn bara för att sitta här, ingen anna anledning. Och när jag sitter och spelar hjärndöda barnspel slår det mig att det jag gör är ovettigt, onödigt, meningslöst och fullständigt genomkorkat. Jag fördriver tid för att trötta ut mig innan sängdags på de mest orealistiska sätt någonsin. Jag går runt och stör folk omkring mig, jag nynnar på entoniga, melodilösa vad-det-nu-kan-vara, jag sjunder barnsånger utan slut och jag töntar mig vid datorn. Istället borde jag göra något vettigt som förberedelse för sängen.

Ja, jag borde plocka fram mina skrifter och läsa en stund i dem. Man behöver ju inte vänta med aftonön och skriftstudier tills man är helt slut och bara stupar i säng efter en omgång uttröttande aktiviteter (se ovan...). Jag skulle ju faktiskt kunna starta upp en mer realistisk kvällsrutin, en som inte går ut på att vara antingen hyperjobbig mot andra (och genom det stressa upp mig själv så att jag är helt uppe i varv) eller antisocial (sitta med ryggen änd mot omvärlden och spela barnspel på datorn). Kanske skulle ta och göra det...

Åh, förresten! Jg köpte ett armband idag. Det är jättefint, och delvis hyper-jag, delvis anti-jag... Men det var för inskriotionen jag köpte det (hyper-jag biten). Det står "Dreams come true" på det. Och det är så. Drömma kan faktiskt slå in, men de behöver lite hjälp på traven i form av aktivt och väl medveter arbete. Så kämpa på, sträva efter att nå alla galna drömmar och glöm inte att tro på drömmarna. En dröm man inte själv tror att man kan nå, den kommer aldrig slå in. Man måste lägga ner hela hjärtat i det...

Omvärdering

Ikväll var jag på en teaterföreställning med lillasyster arrangerad av FUBs ungdomsgrupp Big Bang. Ungdomarna som medverkade var väldigt duktiga, och ni anar inte vilken glädje de utstrålar från scenen. Det spelar ingen roll om bara en ton i låten de sjunger blir rätt, de är lika lyckliga och stolta för det. Deras mammor och pappor kramar dem lika hårt, småsyskon ger dem ändå en stor bukett blommor, mor- och farföräldrar lyser av stolther när just deras barnbarn uppträder... Underbara människor! Det slog mig hur mycket lyckligare jag borde vara.

Visst, jag är arbetslös, men jag jobbar på timmar vilket ger mig inkomst så jag klarar mig. Jag behöver inte mycket egentligen. Visst, jag har inte så många vänner och ingen stor bekantskapskrets, men de vänner jag har är nära vänner som jag kan lita på fullt ut, till 100 procent. Visst, min kropp är inte den vackraste skapelse på jorden, men det är en kropp som har alla funktioner den ska ha, alla kroppsdelar finns och sitter dessutom på rätt plats. Min kropp tar mig från punkt A till punkt B, den bär mig överallt. Ibland gör den ont, den kan göra riktigt ont både innuti och utanpå, men vad spelar det för roll? Glädjen jag känner i min kropp är så otroligt mycket större. Den trumfar allt obehag jag någonsin upplevt. Så visst borde jag vara lyckligare än jag är. Jag borde vara mer tacksam än jag är. Jag borde se till det stora hela istället för detaljerna. Detaljerna är naturligtvis vackra och bra i sig, men de betyder inget om man inte sätter dem i en större bild. Om man inte ser helheten spelar det ingen roll vad detaljerna ger. Jag måste se mer till helheten i mitt liv.

Hmm... Verkar som om jag måste omprioritera lite här... Jag har tidigare fokuserat på detaljerna, vilket inte på något sätt alls är fel. Men jag har glömt att se vart detaljerna har fört mig. Jag har stirrat mig blind på små, små lyckoämnen  fär att hålla mig ovanför vattenytan. Jag har spanat efter minsta lilla landremsa, ett träd, en kulle, en båt, vad som helst som indikerar att jag inte är ensam och att land är nära. Och där har jag simmat runt utan att känna efter med fötterna om jag kan nå botten. Jag kanske har simmat runt på grunt vatten.

I somras tog jag risken och kände efter med fötterna om jag nådde marken, och gissa vad som hände? Jag bottnade. Jag stod på fast mark och lät helheten i all sin lycka strömma in över mig. Jag var rätt igenom lycklig. Jag vet inte riktigt vad som hände, men när sommarlyckan lade sig, lade jag mig också. Jag började simma igen. Ikväll insåg jag på riktigt vad jag höll på  med, och jag satte ner fötterna på botten igen. Denna gången tänker jag inte bara traska runt i det grunda vattnet och få lyckorus då och då. Nej, jag tänker traska hela vägen upp till stranden. Jag vet inte hur långt det är dit, det kanske är fruktansvärt långgrunt, men den risken tar jag. Man kommer ingen vart här i livet utan risker. Därför ska jag omvärdera mina "överlevnads-strategier" och trampa upp nya vägar. Hyper mega läskigt, men risker måste tas, och jag samlade på mig lagom mycket lycka unde sommaren för att inte låta den rädslan hindra mig från att fortsätta utvecklas. Nej, nu ska jag inte nästan trivas med mig själv längre, nu ska jag trivas på riktigt.

SNÖ!!

Nu är den här, äntligen! Snön började singla ner i små fina flingor till och från under gårdagen och fram mot kvällen var det vad man kallar kraftig snöfall. Och lycka över all annan lycka: När jag vaknade idag låg det ett ca 2 cm tjockt snötäcke över min lilla värld. Visserligen är snön blöt, men man kan inte begära för mycket av den första härligheten...

Om vi nu har riktigt tur, så har vintern kommit för att bli kvar, men det är inget man kan säkna med redan i oktober. Men vi får hålla tummarna för en lika kall och snöig vinter som vi fick förra året.

Inte som planerat

Jag hade en helhärlig dag planerad idag. Först och främst skulel jag ligga kvar länge i sängen och bara mysa, sedan skulle jag kolla ikapp på de nya Bones avsnitten jag inte hunnit titta på, lyssna på massa mysig musik och spela bubble-shooter, köpa - och äta! -  massa clementiner (jag lovar, det är mitt knark, jag blir nipprig när jag inte har en påse clementiner att smälla i mig... kollegot varnar för tarmvred, men den risken är jag villig att ta...), kanske skriva lite och sedan iväg till UK. Det blev inte riktigt så... Nej, långt innan jag hade planerat att vakna ringde telefonen och det blev till att jobba istället. När hjärnan inte är inställd på annat än slapphet tar det ett tag innan den har omanpassat sig för en heldag på dagis.

Dessutom är mina clementiner fortfarande slut, så jag har inte ätit en enda clementin på ett helt dygn! Det är definitivt första punkten på imorgons att-göra-lista. Inte för att jag faktiskt gör något (förutom det uppenbara, typ att gå upp ur sängen, äta...) av det jag skrivit upp, eller ens brukar skriva listor över huvud taget, men om jag hade varit en sån person som både skriver och följer listor med dagsplaneringar så hade det varit första "riktiga" punkten. Förutom det där med att gå upp ur sängen och sånt... Sånt kommer ju före... Så nu sitter jag här, saknar mina clementiner, fördriver tid tills hjärnan och kroppen är på samma stadie av trötthet (vilket töntigt nog är en förutsättning för att jag ska kunna somna) för att gå och lägga mig. Dessutom känner jag inte för att gå i trappor, och min säng är liksom två trappor ner.

Nej, jag sitter och funderar över framtiden. Hur i allsin dar ska man kunna välja hela sin framtid? Jag är inte lagom gammal än för att göra något vettigt av mitt liv, ännu mindre veta vad för vettigt jag vill göra av det! Jag vet inte vad jag vill, jag har bara något svagt humm om vad jag inte vill. och det kommer man inte långt med. I alla fall inte när det enda man kan försörja sig på när man inte har några meriter alls är just det man egentligen inte vill. Eller, en del av det vill jag ju ha. Vissa av förskolorna (alltså den jag jobbar medt på) trivs jag jättebra med, och så kan jag absolut tänka mig att jobba. Men då måste man utbilda sig till förskollärare - vilket jag inte vill - och sedan specialpedagog på det för att kanske få jobb på ett sådant ställe. Och den risken vill jag inte ta... Och hur vet man om man skulel trivas med alla idéer och förslag man har som man tror man skulle gilla om man inte kan prova på att jobba med det utan utbildning? Jag kan väl inte gå en termin på varje utbildnign och sedan välja? Dummt!

Och nu sitter jag förtfarande här och gör inget vettigt alls och bara fördriver tid (vilket jag för övrigt blev väldigt bra på det året jag pendlade). Och plötligt var det imorgon, och man borde ha sovit för länge sedan. Men det är alldeles för lätt att fastna vid datorn. Jag är jue en sån som vill veta allt om alla, helst utan att de själva vet om det, så det blir lätt att man fastnar i "snokningsverktyg" (facebook och bloggar). Och det är helt OK att skriva det här eftersom det bara är familj och nära vänner som läser här om en det. Men det är också helt OK, jag skriver mer för min egen skull än för andras...

Nej, nu ska jag lägga mig inan jag snurrar in på ännu ett ämne som leder in på massa andra grejer. Det bli lätt så, nämligen. Och imorgon, eller rättare sagt senare idag, ska jag gå bort till Ica Maxi och köpa nytt "knark". Länge leve clementiner!

P.S. Det är bara två månade kvar till Lucia! Snart är det jul!

"Du är bra tycker jag..."

"...Lika bra som en racerbil!". Om inte det är en komplimang att vara stolt över vet jag inte vad som är det. Jag gjorde nämligen några 3-4 åriga pojkar lyriska över en bilbana vi (jag) byggde på jobbet idag. Det var många hurra rop och gissa om de var försiktiga med banan för att den inte skulle gå sönder! Och mitt i leken ställer sig en av killarna upp och kikar på mig, ler och säger till mig att jag är lika bra som självaste bilen han kör på bilbanan jag byggde.

Under uteleken på eftermiddagen snappade jag även upp denna konversation mellan två pojkar:
"Jag vill vara farsan."
"Nej, om du vill vara farsan får du vara mamman."
"Men jag vill vara farsan..."
"Vill du vara farsan får du vara mamman..."
"Jag vill inte vara mamman..."
"Då får du säga pappan, man får inte säga farsan."
"Jag vill vara pappan."

"Då är jag Darth Vader så är du Anakin..."

En av dagens höjdpunkter. När man jobbar som vikarie på dagis får man hitta det där lilla extra att le åt vissa dagar. När två femåriga pojkar kommer fram till att det var länge sedan de lekte Star Wars och en av dem slänger ur sig ovanstående replik har man hittat den dagens "lilla extra". Det trumfade till och med den treåriga flickan som glatt utrister att hon ska "bygga ett hål!". Jag gillar när barn pratar, så länge de inte pratar strunt och tjafsar. Då gillar jag inte när barn pratar...
Förresten så tycker jag att förkylningar i allmänhet alltid är för långa. att ha ont i halsen en dag eller två är väl helt OK, men att hosta och länge (jättelänge!) efter det är inte kul. Så nu tycker jag att det räcker. Jag har varit förkyld färdigt nu, tycker jag. Jag trodde att jag skulle slippa hostan denna gång, men när det blir mer för varje dag så tror jag inte riktigt på det egentligen... och om jag ska vara helt ärlig så blir de tinte direkt bättre av att jobba på dagis... Permanenta förkylningsbaciller... Inte för att jag har problem med baciller, men jag gillar inte förkylningar.

Tunna papper har också öron...

Ja, i alla fall kräpp papper. På Målarcirkeln ikväll (jag är ledare för en målarcirkel för förståndshandikappade på vuxenskolan) målade vi på olika material. Det var lite sandpapper, tapet, kork, baststrån och massa mer, däribland kräpp papper. För de som inte vet, så är det ett väldigt tunt och lite elastiskt papper som verkligen inte ligger kvar där man vill ha det när det är täckt av färg. Mina "tanter" blev lite fnissiga och irritetade på pappret och började mumla "Nej, men ligg still! Dumma papper!", "Skit också, den vek sig igen...", "Skrutt papper!" och liknande. Det underliga är att ju mer de beklagade sig till pappret, desto bättre uppförde det sig. Så, ja, även tunna papper har öron.

Dumma hund...

Här sitter man i godan ro vid datorn och gör abrolut inget vettigt alls när man blir ropad på av sin pappa. Han är nere hos morfar och vill ha hjälp med något och natirligtvis antar man att detär en fästing som ska bort vilket brukar innebära att jag håller hunden medan han drar. (De tillfällen han vill ha hjälp med det, vill säga.) Men så var inte fallet idag.

Jag drar mig oändligt sakta ner för trappan och sneglar in i lägenheten och ser att det ligger grejs på hela köksgolvet. Man börjar ana oråd och tar resten av trappan lite snabbare och ställer mig i köker och suckar. Det ligger sopor på hela köksgolvet. Hunden (en av två) har öppnat luckorna till sophinken, rivit ut den och grävt runt i soporna, dvs spritt ut dem överallt! Det finns inte mycket annat att göra än att plocka fram sopborsten och börja sopa.

Medan man står där och sopar känner man hur föregående veckas blahahumör smyger sig tillbaka och den enda nästan vettiga tanke som rinner genom huvet på mig är "hoppas han fick i sig kaffesump och får ont i magen...". Inte en snäll tnake, jag vet, men den liksom bara kom. Nu får jag väl ta och aktivt mota bort blahahumöret så det håller sig borta (i alla fal ett tag). Nej, nu ska jag försöka göra nåt vettigt. Ska komma ihåg att uppdatera oftare...Plötsligt har jag ju blivit en såndär bloggare som jag stör mig på, en sån som uppdaterar oförskänt sällan... Det får vi ändra på (och nej, jag tror inte att jag är två, det känns  bara bättre att ha någon annan att skylla på...).

Här har ni "kaffesumps-vovven"

Sol

Ja, vi fick lite sommarvärme igen i slutet av augusti, till och med början av september. Man kunde nästan tro att det var mitt i sommaren när man satt ute på en sliten träbänk vid skogsbrynet, gräset var alldeles grönt, fåglar kvittrade och lockade mellan grenarna, fjärilar flög mellan blommorna och gräshoppor spelade för varandra. Och där satt jag med solen i ryggen och njöt med min dator och skrev om lyckan och friheten jag kände då. Det finns inget bättre!
Nej, det gör faktiskt inte det. Jag älskar att få skriva ner vad jag tycker och känner precis när jag tycker och känner det. Att låta fingrarna styra sig själva över tangenterna eller att med en penna i handen låta pennan bestämma, forma bokstäver och ord, skriva liv i mina tankar.
Något annat jag tycker om är att bli possitivt överraskad. Jag gillar att gå ut bland människor, åka på semester och gå på olika aktiviteter helt utan förväntningar , eller rent av med inställningen att det nog blir tråkigt, för att totalt få de förväntningarna krossade och åka hem med känslan av att det var det bästa jag någonsin har gjort. Att känna att man hade kul, var uppskattad, att man är lycklig. Ja, jag gillar att vara lycklig. Nej, jag älskar att vara lycklig. Lycklig är bra. Och sen när man har upplevt det kan man börja förvänta sig lite mer av det när man åker nästa gång, och vet ni vad som händer då? Det blir ännu bättre, man blir ännu lyckligare. Och lyckan håller i sig.

Hemma igen

Nu har vi ju faktiskt kommit hem och varit hemma i nästan en vecka (en arbetsvecka) utan att jag har bloggat alls. Skäms på  mig! Jag som skulle vara så duktig...

Jag har kommit fram till att jag gillar att promenera. Jag tycker om att gå runt och bara fundera, låta tankarna vandra genom mitt huvud, glida mellan olika ämnen, tänka igenom dagen. Jag tycker om att låta musiken vara på på låg volym och få tankar att ploppa upp pch fästa sig, rensa huvudet från allt som hänt, komma på galna planer och lösa problem. Jag fullkomligt älskar hur man under en promenad kan "avreagera sig" i tankarna och komma hem utan minsta lilla irritation över saker som stört en i evigheter. Hur ett svårt beslut kan ta form och bli fullkomligt självklart. Det är helt enkelt bra med promenader. Häromdan kom jag fram till vad jag vill göra med mig själv. Jag vill följa mina drömmar, eller i alla fall några av dem. Jag måste få göra det nu medan jag kan. Jag tänker inte vara realistisk och förståndig. Jag tänker inte göra något vettigt med mitt liv. Jag tänker älska mitt liv! 

Ikväll var jag ute på en av de "vanliga" rundorna och stötte på fyra polisbilar (varav en körde betydlig snabbare än brukligt på en 30-sträcka) och två bilar från securitas. Det är visserligen fredagkväll och en bit av bromenaden gick över Norrby (vilket kanske inte var så klokt med tanke på att det är just fredagkväll), men är det inte mycket med fyra bilar på tjugo minuter? Skönt i alla fall att de finns där om de skulle behövas, man önskar bara att de inte behövdes i lika hög grad som de gör.

Dag 9

Sista dagen på Gotland. Åh, vad jag kommer sakna det! Men det har varit en helt fantastisk vecka, vilket jag har en känsla av att jag har sagt innan... Idag har vi mest njutit. Vi har i och för sig städat cellen, men sedan tog vi en sväng runt marknaden, kollade på nån obegriplig sport, hängde en stund i tornet, såg en sista gycklarföreställning, låg och njöt i gräset, följde ringmuren hela varvet runt, åt mat, städade lite till, spräckte den enorma, vattenfyllda blåsan jag fått på hälen (ONT! Numera täckt av ett Disney´s Bilar-plåster...) och kollade lite på vad som hände vid gästabudet. Och det är väl vad vi har gjort idag.

Vi har sparat alla skedar från glassarna vi ätit under veckan. Det blev en hel del. Vi slängde dem när kortet var taget för de som undrar...

Nu är allt utom dator, handduk, duschgrejer, tandborste, pyjamas, sängkläder och kläder till imorgon packat och det är nästan helt tomt på vandrarhemmet. Lite kusligt när ett ställe går från att vara fyllt av folk och liv ena dagen till att vara mörkt och tyst nästa. Men jag måste säga att detta var ett väldigt trevligt vandrarhem, högst rekomenderat. Och nu ska vi sova, det blir tidigt upp imorgon följt av en lång hemresa.

Dag 8

Ännu en fantastisk dag. Solsken, skratt och gott humör. På förmiddagen tog vi en sväng runt Botaniska trädgården. Tyvärr hade de flesta av blommorna börjat vissna redan, men det blev några fina kort ändå.

Efter varvet i Botaniska slängde vi oss i gräset och bara trivdes. Vi lekte lite med grässtrån, spelade spel och byggde gubbar, vi är riktigt duktiga på att fördriva tid. Man har ju fått en hel del träning under det året (åren för Elins del) man pendlat mellan Borås och Jönköping. Här är i alla fall resultatet av gubb-byggandet. Visst blev han grym!

På kvällen var det ännu ett tornerspel (Nej, vi har inte bara varit på sådana, vi har gjort annat också. Det bara blev ett extra oplanerat mitt i veckan...), denna gång var det senare på kvällen och i centrum stod elden. Det var facklor, brinnande stubbar, eldringar, eldshower m.m. Eld är otroligt fascinerande. Tornerspelet var alltså grymt bra (inte bara för eldens skull), men det bästa med kvällen var Elin. Hon blev minsann vald att vara Kunskapens Riddares dam för kvällen. Oj, oj vad stolt hon var. Och bubblig. Hon pratade om i stort sett samma saker hela vägen hem... Men jag älskar henne till döddagar och bortom det ändå.

Ikväll tog vi vår sista glasskula på Gotlands Glassfabrik. Tre toppar, släng dig i väggen, säger jag bara! Inget slår denna underbara glassbar. De har massor av helt fantastiska smaker, även om vi har tagit en kula varje kväll finns det fortfarande dubbelt så mycket man vill smaka på. Ikväll blev vi rekomenderade en gotländsk glass som hade smak av youghurt och hallon. Jättegod! Gotländsk glass är faktiskt väldigt, väldigt god. Men om jag måste välja en favorit från veckan (och troligtvis annars också) måste det bli saffransglassen. Den var helt otrolig!

Idag packade jag ihop de grejer jag inte kommer behöva under imorgon och på måndag. Tragiskt att semestern snart är slut, jag vill liksom inte åka härifrån. Men allt gott kommer ju till ända, och nu har jag ju ett helt år på mig att längta tillbaka. Vem ska jag tvinga med nästa år tro? Elin hävdar att hon inte kommer ha råd, men vi ska se om hon inte kan övertalas då också... Jag är ganska duktig på att få henne att vilja som jag vill, en liten egenskap man utvecklar när man är lever så tätt tillsammans och dessutom är täta i ålder. Det är ju en fördel att vara lillasystern också, storasystergenerna (De som gör att man bara måste vara snäll hela tiden och alltid (ALLTID) sätter alla andra före sig själv, även när det inte är det klokaste att göra... De där små grejerna som ger en nästan irriterande mycket tålamod och får en att alltid vilja ta allas parti om parti behöver tas. Sånt som får en tioåring att beordra sina småsyskon att byta om till pyjamas innan det blir barnprogram, alltid lyder (nästan), har en förnuftig kommentar till allt och har sina saker i perfekt skick och ordning. Ni vet, storasystergener...) gör att hon liksom inte kan hjälpa det. Hon har så dominanta storasystergener. Jag är i och för sig mer storasyster än lillasyster, men jag har alldeles för dominanta lillasystergener istället. (Lillasystergener är i stort sett motsatsen till storasystergener...) Trots detta utnyttjar vi (jag) inte varandras (Elins) "svagheter" (storasystergener) alltför ofta. Bara om man (jag igen) verkligen, verkligen vill något.

Dag 7

Idag var vi också ganska slöa. Eller rättare sagt, vi var jätteslöa. Igårkväll/natt/i morse var vi på sägenvandring och kom "hem" igen runt 01.20, så vi bestämde oss för att ta resterna av middagen till frukost/lunch och sova länge idag. Vi sov länge, vaknade, fick sms-påminellse om att det är fredagen den 13:e idag, duschade m.m. och gick ner till köket för att hämta maten. Då gjorde otursdagen sig påmind. Någon hade snott vår mat, låda och allt! Så det blev till att köpa sig något annat att äta och ändå göra det bästa av dagen. Vi lyckades ganska bra, tycker jag.

På marknadsområdet är det så underbar stämning att man bara måste vara lycklig, så direkt när vi kom dit var humöret på topp. Vi handlade lite (alldeles för mycket, men det låtsas vi inte om...) och gick upp i "vårt" utkikstorn och hängde där ett tag. Jag gillar verkligen att bara stå och titta på alla små människor som går runt där nere, de pratar, skrattar, tillrättavisar griniga barn, leker, handlar, äter, ja allt man kan göra på en marknad. Man träffar också en del trevliga människor uppe i tornet, och då och då kommer det upp en otroligt höjdrädd mamma som näst intill hyperventilerar medan hon försöker låta lugn inför sitt/sina barn.

På kvällen var vi på eldshow - Sagan om Skönheten och Odjuret med Gycklargruppen Narrarna. Jättebra! Verkligen helt otroligt. Det var magiskt, förtrollande, man var helt tagen och gick därifrån med lyckobubblor i magen. Väldigt, väldigt duktiga artister som griper tag i publiken, får en att dra efter andan i förskräckelse, gör så man storskrattar, får ens ögon att växa sig enorma av rädsla att missa något... Verkligen en riktigt bra föreställning!

Kvällens glasskula var för övrigt hjortronglass. Funderade på kanel och frågade snubben i glassbaren om den var god och fick smaka lite innan jag bestämde mig. Den var inte god, så han rekomenderade hjortron istället, och den var god. Elin åt panacotta, den var också god.

Dag 6

När vi vaknade idag bestämde vi oss för att ta en slödag, vi åt frukost innan duschen och tog det bara lugnt på morgonen. Sedan gick vi till Gotlands Fornsal (museet) och gick runt där. Det var en hel del riktigt mäktiga utställningar. Massa runstenar, medeltida källarvalv, hela vikingaskatter och gravfynd (inklusive själva skletten). Vi såg också de skallar jag nämnde igår, och de såg inte ut att ha dött särskilt lyckliga. Det fanns också en utställning från galgbacken som även den hade lite mindre mysiga montrar och historier berättade vid dem. Naturligtvis fanns trevliga grejer också, som båtrekonstruktioner av olika slag, bondesamhällen, en feministisk utställning, naturvetenskapliga grejer som stensorter och sånt och naturligtvis en vanlig vetenskaplig avdelning, typ Navet i miniatyr.

Efter detta var vi tillbaka på marknaden och kollade på lite gyckel och åt lunch. Fick besök av en pytteliten varv också.

Middagen åt vi precis utanför ringmuren i solnedgången. Det var väldigt vackert. Synd att det inte går att fånga allt det mäktiga man är med om på bild. Inte precis som man upplevde det på riktigt, i alla fall. Efter middagen var det dags för kvällens glasskula, en härlig liten vana vi lagt oss till med. Jag åt saffransglass, riktigt, riktigt god! Mycket saffranssmak, underbart god, var den. Elin åt pepparkaksglass och även den smakade riktigt mycket pepparkaka.

Dag 5

Såhär har himlen sett ut hela dagen! Helt underbart. Idag skulle vi ha cyklat tandem, men det fanns inga lediga, så vi besämde oss för att gå en sväng istället för att cykla. När dagen ändå började med att gå fel tänkte vi att vi lika gärna kunde fortsätta göra resten fel också. Därför började vi vår vandring utan vatten i ryggsäckarna... Jag vet, apklantigt och helt och hållet min idé.

Efter ett tag började vi i alla fall bli törstiga och tog av på en liten väg vi gissade skulle leda oss tillbaka in i stan och förhoppningsvis till en affär. Vi hade rätt och kom fram till ringmuren. Då tänkte vi att vi lika gärna kunde föjla den tills vi kom till den coop forum affär vi visste fanns där någonstans. Vi hade rätt (som vi ju alltid har) och hittade till coop. Ganska precis innan stod ett sightseeingtåg, så vi bestämde oss för att leka riktiga turister och åka tåget. Medan vi väntade på avgång köpte vi dricka, hävde i oss en del av den och njöt i solen. Sedan bar det iväg på en tur runt muren.

Vi lärde oss nog massor, men jag kommer inte ihåg allt just nu. Om jag ska vara ärlig så kommer jag inte ihåg så mycket mer än att det ursprungligen fanns 22 sadeltorn varav nio finns kvar idag, att bönderna samlades utanför muren när Valdemar Atterdag anföll Gotland och hoppades på stöd från visbyborna (alltså bönderna, inte Atterdag), men att deras skallar isället kan ses genomborrade på Gotlands Fornsal och att historien om jungfrutornet förmodligen inte är sann eftersom det tornet bygdes långt efter att jungfrun skulle ha förrått visbyborna och murats in i tornet. 

Efter åkturen tyckte vi att vi lika gärna kunde fortsätta vandra längst med resten av muren och sedan följa strandpromenaden, så det gjorde vi. Vi gick tills vi blev hungriga och då stannade vi vid havskanten och åt vår fattigmanslunch (billig limpa med billig skinkost...), hade det mysigt och njöt ännu mer av solen.

Det äldsta av sadeltornen.

Vår lilla matplats...

...och själva maten.

Sedan var det  på med linneklänningar igen och tillbaka till medeltidsmarknaden. Hellång linneklänning är faktiskt väldigt bekvämt, svalkande men inte halvnaket. Inte för att det hindrar andra tjejer från att klä av sig ändå... Vi har sett en del varianter på alldeles för lite kläder idag.

Föreställningen vi hade tänkt gå på igår (Inte nattvandringen, utan en annan. Nattvandringen fick vi inte plats på, så vi ska gå på den imorgon, tänkte vi.) kunde man inte förboka biljetter till, liksom föreställningen imorgon. Vi kände inte för att stå i en evighetslång kö för att kanske komma in och se en föreställning, så vi valde att gå på ett till tornerspel istället. Där underhölls vi av duktiga riddare och galna gycklare.

Jag köpte ett litet monster på marknaden idag. Eller nej, inte monster, då förolämpar jag honom. Det är en väktare. En liten gubbe som beskyddar mig på resor m.m. Han är jättesöt! Och kvällens glasskula blev nåt så udda som popcornglass. Faktiskt jättegod. Elin åt chokladsorbet. Faktiskt inte alls god.

Dag 4

Solen var framme och sken för oss idag! I morse kändes det som om det kunde bli en kall och blåsig dag, men det blev ganska varmt. Det var till och med alldeles klarblått på himlen ett tag. Naturligtvis passade vi på att sitta i solen en stund och bara njuta. Annars har vi hållt på ungefär som igår med föreställningar, barnteater, marknad, mat osv. Har även kollat på när barn lärde sig slåss med svärd. Mycket trevligt.

Vi träffade på en medelålders lajvare. Han sade väl inte rätt ut att han var det, men han pratade på om sina två dräkter och beskrev dess karaktärers olika knepiga små personlighetsdrag. Det verkar som om han kände halva marknadsfolket, hälsade på alla som om de var goda vänner, visade oss sina favoritstånd och bjöd på honungskarameller (vilka vi såg när han köpte och öppnade, så det var lugnt...). En ganska trevlig filur, om än lite underlig.

 

Fötterna börjar känna av att de har varit barfota i snart tre dygn nu. Man undviker liksom grusvägar och drar sig mot gräset. Men det är ju så underbart att gå barfota, känna marken under fötterna, gräs och småsten mellan tårna, känna hur mjukare mark (ex lera...) formas under fötterna, värmen från asfalten... Barfota är underbart! Och det är väldigt mysigt med barfotapirr i fötterna efter en heldag på kullerstenar o.dyl.

Om två timmar ska vi ut på sägenvandring. Jag, världens fegis, ska gå runt i Visby innerstad i mörker och eldsken och guidas runt bland gränderna. Elin är med, så hon får väl offra en hand eller så. Men det har blivit lite kyligt redan nu, så det blir långärmat under klänningen ikväll. Sydde ju en mantel och det gick toppenbra tills jag kom till sista sömmen och insåg att jag hade sytt två vänsterhalvor. Då gick det inte bra längre och det blev ingen mantel med hit, så det blir ett extra lager under istället...

Jag glömde gårdagens glasskula, men det var skogsbärsglass med chokladbitar i. Kvällens var salmbärsglass. Mycket god.

Dag 3

Idag har vi varit igång hela dagen. Vi har gått runt en massa för att hitta uttagsautomater (hittat två, lyckats ta ut på ingen (Elins kort) respektive båda (mitt kort)), vi har kollat på diverse gycklarföreställningar (vissa bättre än andra), kikat på marknaden (det finns massa saker man vill ha men inte kan med attt köpa...), köpt bälte (vilket man faktiskt behöver och därför kan med att köpa) och lite sånt (= Väskor att ha grejer i, t. ex. kamera och pengar. Det kan liksom vara bra att ha med sig.) , varit på tornerspel (Jättekul! Vi var bönder och vi hurrade bäst (typ) och våra riddare var grymmast, men vi vann inte. Som alltid var det rolig underhålllning av gycklare också.) och ätit god mat (lunch: en köttbit med lite riven morot och vitkål mellaln två brödbitar, middag: tunnbröd med likadan sallad, älgkött och nån dressing).

Jag har också haft utsläppt, och krulligt, hår två dagar i rad (Det blir utan tvekan fläta imorgon... Två dagar är det mesta jag orkar med när jag ska vara utomhus hela dagarna.), blivit kallad "fager mö" (av en gatugycklare som tackade för pengen), kollat på folk från utkikstornet (alltid lika trevligt), stört mig på folk som står ivägen när man vill ta kort (Det går ju inte att ta bilder där man bara ser ett hav av huvuden...) och skrattat massor! Det är verkligen underbart här! Jag har också lortat ner fötterna igen, de var faktiskt nästan rena efter duschen i morse. Ur fötternas synvinkel hade jag inte så mycket för den där duschen...

Dag 2

Ännu en underbar dag på Gotland! Vi hittade en ny favoritplats; utkikstornet vid marknaden. Där kan man stå och kolla på folk och kommentera allt de gör utan att de vet om det. Och naturligtvis vet vi bättre än alla andra och kan lösa alla deras problem. Man får en mycket klarare bild av allt som händer när man ser det ovanfrån.

Sedan gick vi på invigningen. Det var jättemycket folk, så vi såg nästan ingenting. Efter det gick vi i paraden in till marknadsområdet. Det kändes lite underligt att vara den som blir tittad på istället för den som tittar på. Tog sedan en sväng runt på marknaden och kollade, spanade på skärp m.m.

Vi gick runt i stan och hittade några får som vi lekte lite med.

Sedan gick vi lite till, kolladde in vad alla folken gjorde vid stranden men kom fram till att det inte verkade så kul, så vi avslutade en lång och härlig dag med mackor och mys i vår lilla cell. Duscharna här är förresten lite förrädiska. Det upptäckte Elin i morse. Hon kom åt ett rör och sedan såg hennes arm ut såhär:

Och efter en dags rundvandring såg fötterna ut såhär:

Det är en bra början till mitt nya mål med veckan: Att få så lortiga fötter som möjligt. Elin tycker att vi ska ha lite mer seriösa mål, vi får se om jag blir övertalad eller inte.