Vad man borde...

Ja, här sitter jag och gör ingenting... Jag nördar vid datorn bara för att sitta här, ingen anna anledning. Och när jag sitter och spelar hjärndöda barnspel slår det mig att det jag gör är ovettigt, onödigt, meningslöst och fullständigt genomkorkat. Jag fördriver tid för att trötta ut mig innan sängdags på de mest orealistiska sätt någonsin. Jag går runt och stör folk omkring mig, jag nynnar på entoniga, melodilösa vad-det-nu-kan-vara, jag sjunder barnsånger utan slut och jag töntar mig vid datorn. Istället borde jag göra något vettigt som förberedelse för sängen.

Ja, jag borde plocka fram mina skrifter och läsa en stund i dem. Man behöver ju inte vänta med aftonön och skriftstudier tills man är helt slut och bara stupar i säng efter en omgång uttröttande aktiviteter (se ovan...). Jag skulle ju faktiskt kunna starta upp en mer realistisk kvällsrutin, en som inte går ut på att vara antingen hyperjobbig mot andra (och genom det stressa upp mig själv så att jag är helt uppe i varv) eller antisocial (sitta med ryggen änd mot omvärlden och spela barnspel på datorn). Kanske skulle ta och göra det...

Åh, förresten! Jg köpte ett armband idag. Det är jättefint, och delvis hyper-jag, delvis anti-jag... Men det var för inskriotionen jag köpte det (hyper-jag biten). Det står "Dreams come true" på det. Och det är så. Drömma kan faktiskt slå in, men de behöver lite hjälp på traven i form av aktivt och väl medveter arbete. Så kämpa på, sträva efter att nå alla galna drömmar och glöm inte att tro på drömmarna. En dröm man inte själv tror att man kan nå, den kommer aldrig slå in. Man måste lägga ner hela hjärtat i det...

Omvärdering

Ikväll var jag på en teaterföreställning med lillasyster arrangerad av FUBs ungdomsgrupp Big Bang. Ungdomarna som medverkade var väldigt duktiga, och ni anar inte vilken glädje de utstrålar från scenen. Det spelar ingen roll om bara en ton i låten de sjunger blir rätt, de är lika lyckliga och stolta för det. Deras mammor och pappor kramar dem lika hårt, småsyskon ger dem ändå en stor bukett blommor, mor- och farföräldrar lyser av stolther när just deras barnbarn uppträder... Underbara människor! Det slog mig hur mycket lyckligare jag borde vara.

Visst, jag är arbetslös, men jag jobbar på timmar vilket ger mig inkomst så jag klarar mig. Jag behöver inte mycket egentligen. Visst, jag har inte så många vänner och ingen stor bekantskapskrets, men de vänner jag har är nära vänner som jag kan lita på fullt ut, till 100 procent. Visst, min kropp är inte den vackraste skapelse på jorden, men det är en kropp som har alla funktioner den ska ha, alla kroppsdelar finns och sitter dessutom på rätt plats. Min kropp tar mig från punkt A till punkt B, den bär mig överallt. Ibland gör den ont, den kan göra riktigt ont både innuti och utanpå, men vad spelar det för roll? Glädjen jag känner i min kropp är så otroligt mycket större. Den trumfar allt obehag jag någonsin upplevt. Så visst borde jag vara lyckligare än jag är. Jag borde vara mer tacksam än jag är. Jag borde se till det stora hela istället för detaljerna. Detaljerna är naturligtvis vackra och bra i sig, men de betyder inget om man inte sätter dem i en större bild. Om man inte ser helheten spelar det ingen roll vad detaljerna ger. Jag måste se mer till helheten i mitt liv.

Hmm... Verkar som om jag måste omprioritera lite här... Jag har tidigare fokuserat på detaljerna, vilket inte på något sätt alls är fel. Men jag har glömt att se vart detaljerna har fört mig. Jag har stirrat mig blind på små, små lyckoämnen  fär att hålla mig ovanför vattenytan. Jag har spanat efter minsta lilla landremsa, ett träd, en kulle, en båt, vad som helst som indikerar att jag inte är ensam och att land är nära. Och där har jag simmat runt utan att känna efter med fötterna om jag kan nå botten. Jag kanske har simmat runt på grunt vatten.

I somras tog jag risken och kände efter med fötterna om jag nådde marken, och gissa vad som hände? Jag bottnade. Jag stod på fast mark och lät helheten i all sin lycka strömma in över mig. Jag var rätt igenom lycklig. Jag vet inte riktigt vad som hände, men när sommarlyckan lade sig, lade jag mig också. Jag började simma igen. Ikväll insåg jag på riktigt vad jag höll på  med, och jag satte ner fötterna på botten igen. Denna gången tänker jag inte bara traska runt i det grunda vattnet och få lyckorus då och då. Nej, jag tänker traska hela vägen upp till stranden. Jag vet inte hur långt det är dit, det kanske är fruktansvärt långgrunt, men den risken tar jag. Man kommer ingen vart här i livet utan risker. Därför ska jag omvärdera mina "överlevnads-strategier" och trampa upp nya vägar. Hyper mega läskigt, men risker måste tas, och jag samlade på mig lagom mycket lycka unde sommaren för att inte låta den rädslan hindra mig från att fortsätta utvecklas. Nej, nu ska jag inte nästan trivas med mig själv längre, nu ska jag trivas på riktigt.

SNÖ!!

Nu är den här, äntligen! Snön började singla ner i små fina flingor till och från under gårdagen och fram mot kvällen var det vad man kallar kraftig snöfall. Och lycka över all annan lycka: När jag vaknade idag låg det ett ca 2 cm tjockt snötäcke över min lilla värld. Visserligen är snön blöt, men man kan inte begära för mycket av den första härligheten...

Om vi nu har riktigt tur, så har vintern kommit för att bli kvar, men det är inget man kan säkna med redan i oktober. Men vi får hålla tummarna för en lika kall och snöig vinter som vi fick förra året.

Inte som planerat

Jag hade en helhärlig dag planerad idag. Först och främst skulel jag ligga kvar länge i sängen och bara mysa, sedan skulle jag kolla ikapp på de nya Bones avsnitten jag inte hunnit titta på, lyssna på massa mysig musik och spela bubble-shooter, köpa - och äta! -  massa clementiner (jag lovar, det är mitt knark, jag blir nipprig när jag inte har en påse clementiner att smälla i mig... kollegot varnar för tarmvred, men den risken är jag villig att ta...), kanske skriva lite och sedan iväg till UK. Det blev inte riktigt så... Nej, långt innan jag hade planerat att vakna ringde telefonen och det blev till att jobba istället. När hjärnan inte är inställd på annat än slapphet tar det ett tag innan den har omanpassat sig för en heldag på dagis.

Dessutom är mina clementiner fortfarande slut, så jag har inte ätit en enda clementin på ett helt dygn! Det är definitivt första punkten på imorgons att-göra-lista. Inte för att jag faktiskt gör något (förutom det uppenbara, typ att gå upp ur sängen, äta...) av det jag skrivit upp, eller ens brukar skriva listor över huvud taget, men om jag hade varit en sån person som både skriver och följer listor med dagsplaneringar så hade det varit första "riktiga" punkten. Förutom det där med att gå upp ur sängen och sånt... Sånt kommer ju före... Så nu sitter jag här, saknar mina clementiner, fördriver tid tills hjärnan och kroppen är på samma stadie av trötthet (vilket töntigt nog är en förutsättning för att jag ska kunna somna) för att gå och lägga mig. Dessutom känner jag inte för att gå i trappor, och min säng är liksom två trappor ner.

Nej, jag sitter och funderar över framtiden. Hur i allsin dar ska man kunna välja hela sin framtid? Jag är inte lagom gammal än för att göra något vettigt av mitt liv, ännu mindre veta vad för vettigt jag vill göra av det! Jag vet inte vad jag vill, jag har bara något svagt humm om vad jag inte vill. och det kommer man inte långt med. I alla fall inte när det enda man kan försörja sig på när man inte har några meriter alls är just det man egentligen inte vill. Eller, en del av det vill jag ju ha. Vissa av förskolorna (alltså den jag jobbar medt på) trivs jag jättebra med, och så kan jag absolut tänka mig att jobba. Men då måste man utbilda sig till förskollärare - vilket jag inte vill - och sedan specialpedagog på det för att kanske få jobb på ett sådant ställe. Och den risken vill jag inte ta... Och hur vet man om man skulel trivas med alla idéer och förslag man har som man tror man skulle gilla om man inte kan prova på att jobba med det utan utbildning? Jag kan väl inte gå en termin på varje utbildnign och sedan välja? Dummt!

Och nu sitter jag förtfarande här och gör inget vettigt alls och bara fördriver tid (vilket jag för övrigt blev väldigt bra på det året jag pendlade). Och plötligt var det imorgon, och man borde ha sovit för länge sedan. Men det är alldeles för lätt att fastna vid datorn. Jag är jue en sån som vill veta allt om alla, helst utan att de själva vet om det, så det blir lätt att man fastnar i "snokningsverktyg" (facebook och bloggar). Och det är helt OK att skriva det här eftersom det bara är familj och nära vänner som läser här om en det. Men det är också helt OK, jag skriver mer för min egen skull än för andras...

Nej, nu ska jag lägga mig inan jag snurrar in på ännu ett ämne som leder in på massa andra grejer. Det bli lätt så, nämligen. Och imorgon, eller rättare sagt senare idag, ska jag gå bort till Ica Maxi och köpa nytt "knark". Länge leve clementiner!

P.S. Det är bara två månade kvar till Lucia! Snart är det jul!

"Du är bra tycker jag..."

"...Lika bra som en racerbil!". Om inte det är en komplimang att vara stolt över vet jag inte vad som är det. Jag gjorde nämligen några 3-4 åriga pojkar lyriska över en bilbana vi (jag) byggde på jobbet idag. Det var många hurra rop och gissa om de var försiktiga med banan för att den inte skulle gå sönder! Och mitt i leken ställer sig en av killarna upp och kikar på mig, ler och säger till mig att jag är lika bra som självaste bilen han kör på bilbanan jag byggde.

Under uteleken på eftermiddagen snappade jag även upp denna konversation mellan två pojkar:
"Jag vill vara farsan."
"Nej, om du vill vara farsan får du vara mamman."
"Men jag vill vara farsan..."
"Vill du vara farsan får du vara mamman..."
"Jag vill inte vara mamman..."
"Då får du säga pappan, man får inte säga farsan."
"Jag vill vara pappan."

"Då är jag Darth Vader så är du Anakin..."

En av dagens höjdpunkter. När man jobbar som vikarie på dagis får man hitta det där lilla extra att le åt vissa dagar. När två femåriga pojkar kommer fram till att det var länge sedan de lekte Star Wars och en av dem slänger ur sig ovanstående replik har man hittat den dagens "lilla extra". Det trumfade till och med den treåriga flickan som glatt utrister att hon ska "bygga ett hål!". Jag gillar när barn pratar, så länge de inte pratar strunt och tjafsar. Då gillar jag inte när barn pratar...
Förresten så tycker jag att förkylningar i allmänhet alltid är för långa. att ha ont i halsen en dag eller två är väl helt OK, men att hosta och länge (jättelänge!) efter det är inte kul. Så nu tycker jag att det räcker. Jag har varit förkyld färdigt nu, tycker jag. Jag trodde att jag skulle slippa hostan denna gång, men när det blir mer för varje dag så tror jag inte riktigt på det egentligen... och om jag ska vara helt ärlig så blir de tinte direkt bättre av att jobba på dagis... Permanenta förkylningsbaciller... Inte för att jag har problem med baciller, men jag gillar inte förkylningar.