Big Pit

OK, det är inte så illa som vissa kan tro. "Big Pit" är en gammal kolgruva. Vi var där idag, jag och Doreen. Riktigt, riktigt mäktigt! Vi var nere i gruvan och gick en guidad tur (duh... vi ville ju inte gå vilse, direkt...) ledd av en av männen som jobbade i gruvan innan den stängde. Han visade och berättade om hur det var och vad de använde för verktyg och redskap och sånt. Från början var det männen som grävde, kninnorna som bar upp kolen och barnen (pojkar och flickor ibland så unga som 5 år) som öppnade och stängde dörrarna när arbetarna skulle igenom. De stod i totalt mörker och väntade på att få se ett ljus från de skom skulle igenom dörren. Dörren var tvungen at vara stängd, annars skulle luften bara gå rätt igenim en av gångarna i gruvan, och luften var tvungen att fördelas så jämnt som möjligt för att det skulle finnas luft i hela gruvan. Alltså använde man barnen. Föräldrarna tog med sig sitt/sina barn ner i gruvan och lämnade dem i totalt mörker. Som tack för att de "lånade ut" sitt barn fick papporna gräva ut mer kol än de andra, och fick därför också lite mer betalt. De fick nämligen lön efter hur mycket kol de grävde fram.

Vi gick runt i gångarna, vissa var så låga at tman var tvungen att böja sig dubbel, och hörde om olika saker som hänt, sätt att kommunicera med varandra, hur de kollade om det fanns giftiga gaser i gruvan osv. Och vi gick igenom gruvstallet. Man hade ju hästad där nere, eftersom det var för tungt i längden för männen att bra fram vagnarna. Förresten var det ofta unga pojkar som spände fast vagnen i kedjor runt höfterna och drog fram den i gångarna. Ofta var de så låga att de var tvungna att krypa fram med den. 

Och när man började ta in maskiner för att gräva ut gruvan hade de först en som såg ut som en enorm motorsåg. Den kallades för en "widow maker", eftersom den drog upp så mycket damm att den som jobbade med den ofta dog av dammet. Inte bra... Nej, man kan ju inte påstå att det  var direkt hälsosamt att jobba i en gruva...

Det var en hel del stora olyckor där också. När man hackade i kolen frigavs en viss gas (kommer inte ihåg vilken), och om den fattade eld blev det en stor explosion som i sin tir skapade en annan giftig gas som man dog av, om man nu inte redan dött av explosionen... Under 70-talet kom man på att man kunde ha med sig gasmasker ner i gruvan, och det räddade ju en hel del liv. De kunde stå emot gaserna i en timma, så arbetarna kunde ta sig upp till ytan.

Det var inte bara gruvarbetarna som skadades. På 50-talet var det en enorm olycka nära gruvan. När de grävde fram kolen fick de fram en massa slagg, koldamm som inte kunde säljas. Det dumpade man på kullarna runtom gruvan, och där växte det gräs över det och det blev som en del av landskapet. I en av städerna i närheten av en sådan kulle märkte människorna som bodde där att kullen rörde på sig, så de larmade till gruvan. Men larmet togs inte på allvar, direktören sade att det inte alls rörde sig, och att det inte var någon fara med det. Han hade fel. En dag rasade den enorma högen ner över skolan i staden, och en hel generation sveptes bort. Nu finns det inga där mellan 40 och 50 år gamla. Kanske någon enstaka som flyttat dit eller varit hemma från skolan. Men runt 150 (har jag för mig, om det inte var 115 (jag och siffror...)) elever och 15 (igen, tror jag) lärare dog den dagen. Jättehemskt.

Vi var också och tittade på järnverken (heter det så?) som låg intill grguvan, man utvann nämligen järnmalm också, och staden där gruvarbetarna bodde. Det var mest rader med pyttesmå hus med två eller tre sovrum, och det bodde folk i vissa av dem fram till år 1971 (!!).

Återigen slogs jag av samma känsla som när jag gick runt i Caerphilly Castle. Här har män och kvinnor (och barn) stått och gått och slitit för att tjäna ihop sin lön och försörja sin familj. De har skrattat och gråtit, de har varit sitt allra räddaste och samtidigt haft den största känslan av samhörighet de någonsin haft. Gruvan var deras liv, deras hopp och stolthet, men också deras största sorg. Likaså järnverket (vilket jag bestämt mig för att kalla det, eftersom det är vad det blir om man översätter det direkt från engelska). Det går inte att beskriva känsla, man måste uppleva det själv.

Jag önskar jag kunde lägga upp bilder, men eftersom jag har bilderna i min egen dator och bloggar från Doreens och Mikes dator (med internet) kan jag inte det, men det kommer när jag har internet på min egen dator, jag lovar!

En annan sak jag inte heller har ord för är landskapet! Det är så otroligt vackert! Ännu en sak som man måste se själv, det går inte att få hela storheten på bild, och det är meningslöst att försöka förklara. Det är otroligt vackert, i alla fall. Högst rekomenderat!

Mera från Wales

Jag har nu fått info från min vän om hur jag skriver å, ä och ö har, så nu ska jag se om jag orkar trycka in en sifferkombination varje gång jag vill skriva de bokstäverna. Förmodligen gör jag det eftersom det stör mig att inte ha dem, och för att jag kan. Det är kul att kunna saker, tycker jag.

Först när jag började skriva här ville mina fingrar inte riktigt följa mig, de ville inte ha a:n dar det skulle vara ä:n och å:n. Men igår när jag skrev påmin egen dator, blev det a:n istället ändå. Så ddet ramlar nog in lite sådana idag också kan jag tänka. Och jag kom på att föregående inlägg blev väldigt långt ändå, men det gör kanske inte så mycket.

Igår var vi och såg på en slottsruin, Caerphilly (uttalas Kafilly) Castle. Det var jättemäktigt! Helt otroligt enormt stort och bra restaurerat. Man kunde gå omkring lite överallt, och det var världens vackrate utsikt. Vi gick runti alla tornrum och korridorer, och man kunde verkligen känna all tid som runnit förbi i salarna. Trapporna ekade av alla fötter som gått i dem. Väggarna viskade vidare alla hemligheter som viskat inom deras ramar. Plattformerna i toppen på tornen bevarade all ahemliga möten som tagit plats där, när flickan kommit upp från ena trappan och pojken från den andra. Hemlig kärlek har spirat där uppe. Hela slottet viskade om gamla tider, eldstäderna längtade efter att tändas igen, salarna ville fyllas av människor, gården ville vara mittpunkten där alla samlades. Slottet ville leva. Och om en gammal slottsruin har en sådan livslust, varför ska då inte jag ha det? Jag måste börja leva på riktigt. Tidem går fort, och snart är jag också bara en ruin. Det känns väldigt långt borta, men jag kan inte tänka mig att alla de människor som gått i korridorerna i alla gamla hus och slott kunde föreställa sig sitt vackra hem i ruiner.

Idag var vi också i ett gammalt hem. Det var ett stort hus, ett sånt jag bara trodde jag skulle få se i Jane Austen filmer. Men jag har gått i dessa pampiga korridorer, tittat på de enorma målningarna av forna ägare, vandrat i deras trappor och tittat i deras salar. Och, måste jag erkänna, smygtagit kort i deras hus. Det var förbjudet, men jag smygsot lite kort ändå medan Doreen höll vakt och pratade högt om vad som fanns i rummet. Vi var riktiga skurkar idag, jag och Doreen.

Det fanns en hel massa hus där, och en jåttefin rosenträdgåsd. Tyvärr hade jag inte laddat batteriet i kameran, så jag kunde inte ta kort på allt. Men den dagen jag kommer tillbaka hit ska jag ha en fulladdad (stavas det så?) kamera, och jag ska ta kort på ALLT! Det var affärer, bagerier, postkontor, hus, gårdar, kyrkor, en skola... Alla möjliga hus från olika platser och tider i Wales historia. Det var riktigt häftigt. Och häftigast av allt är att de grundar iden på Sveriges Skansen. De hade tagit lite från ett norskt ställe också, men det låtsas vi inte om...

Nej, nu vet jag inte vad jag kan berätta mer, så om jag skriver mer nu blir det nog bara svammel, och det är det  bara jag som tycker är kul att skriva men ingen orkar läsa, o ni trogna få... Jag vet att vi (jag och bloggen) har utökat med en, Hon är visserligen van vid mitt svammel efter att ha fått brev fulla av det i ett och ett halvt år på sin mission, så hon ska nog överlevs lite av det här också.

Imorgon ska vi till en gruva, tror jag, men vi får se, ibland blir det ändrade planer. Vi har i alla fall en hel massa att fylla de resterande dagarna med, så jag kommer inte vara sysslolös eller uttråkad i alla fall. Det går nog inte att ha tråkigt med Doreen.

Nej, Emma, sluta skriv strunt!

Wales

Ja, nu ar jag i Wales, sa det blir lite kort och lite knasigt eftersom det fattas vissa i svenskan vesantliga bokstaver har... Och det blir kanske inga bilder eftersom de ligger i min egen dator, vilken inte har internet har.

Idag har jag sett en massa (OK, tre) Romerska lamningar. I Killian (som for ovrigt ar helt UNDERBART varckert) finns en Romersk amfiteater, lamningar efter baracker soldaterna bodde i och ett badhus. Det ar jattecollt! De har gjirt iordning platserna jattefint, och i badhuset hade de satt projektorer ovanfor bassangerna, sa det sag ut som om de var fyllda med vatten. Det fanns fotsteg fran hundar och ett skoavtryck fran en sandal. OH, nar man insag att ladret slets ut fort (Duh...) Satte man "jarn pluttar" under skorna och gjorde en fastade sula. Dessa "jarn pluttar" visade sig aven vara praktiska nar man ville stampa pa sin fiendes ansikte och ovriga kroppsdelar under en strid...

Sedan akte vi tillbaka till Newport och var inne i katedralen dar. Golvet inne i katedralen ar stora avlanga stenblock, och nar man tittar narmare ser man att det star "till minne av..." och namnet och dodsdatum, stad, man/hustru, alder etc pa dem. Golvet var gjort av gravstenar, sa det kandes lite lustigt att trampa runt pa nagons minnesruta. Det var i vilket fall en maktig katedral.

Sedan tog vi ett varv i stan i Newport och kopte lite grejer och sedan akte vi "hem". Vi at fisk idag. Igar var det kyckling. Doreen (som jag bor hor) och Mike (hennes man, som jag ju ocksa bor hos) ar jattesnalla och mysiga. Och de har ett UNDERBART hem! Det ar jattefint. Nar jag kom fick jag valja mellan tva sovrum. Jag valde det som var narmast toaleten de sallan anvander, vilket ocksa var det rum dar ingen av dem hade sina klader, sa jag skulle vara sa lite i vagen som mojligt. Inte for att jag tror att de tycker att jag ar i vagen, men jag ivll inte kanna mig i vagen... Det ar sa fint och rent och ljust och mysigt. De har matta i hela huset som ar tva cm tjock. Det hors inte ett ljud nar man gar runt ihuset. Och allt ar... vackert... Ja, det ar ett vackert hem. En dag ska jag smygta kort i alla rum i huset, sa jag kan visa folket dar hemma.

Nagot som jag ar forvanad over ar hr snalla alla ar har. Det ar alltid nagon som pratar lite extra med en, de kommer fram och pratar lite om platsen man ar pa, mosaikvaggen man tittar pa, foreslar platser som har med varandra att gora som man kan besoka... Pa flygplatsen traffade jag en trevlig mn som ofta flyger mellan Sverige och England, han har familj pa bada platser. Sa han tyckte att jag kunde hanga pa honom, sa forvarnade han om allt som skulle handa, vilka papper de vill se pa vilken plats etc. Han "guidade" mig tills vi kommit ut i entren pa flygplatsen dar han kappade mig pa axeln och sade "Lycka till nu, gumman", eller nat santdar faderligt. Sedan nar jag kom in i London fragade jag mig fram mot Paddington stationen, och alla var sa hjalpsamma. Det var en man som gick med mig och hjalpte mig fa fram biljett och sant. Han til och mad foljde mig till taget. Visserligen stammade han ganska kraftigt, men han var trevlig. Sa alla jag har traffat pa har hjalpt mig jattemycket. Sa antingen ser jag konstant hjalplos ut och vacker faders-/modersinstinkter i folk, eller sa ar britter mycket trevligare an avenskar. Jag tanker latsas att det ar for att britter ar ett trevligt folk, jag vill inte verka hjalplos...

Nu sja jag och Doreen ut och inventera lite i huset hon ska hyra ut, sa vi vet vad som finns dar och inte. Aterkommer vid ett annat tillfalle.

Livet som en tusensköna

Förra året (på Gotland) lärde jag mig hur livet ser ut uppifrån. Platt, litet, överskådligt... Man ser allt ur ett helt annat perspektiv, ett större perspektiv. På något sätt känner man sig allvetande när man står ovanför alla andra och tittar ner på hur de löser sina problen, jagar sina barn, leker och skrattar, äter, myser... Man inser att om Herren ser allt ovanfrån kan man faktiskt gå med på att Han ser längre, klarare och visare på mitt liv än vad jag gör.

Idag likte jag för första gången med min nya kamera. Den gamla gick lite, lite sönder (bokstavligt talat) på batteriluckan (en liten, liten (1,5 mm) bit av spärren som håller luckan på plats bröts av) och det skulle kosta lika mycket att laga som att göpa ny kamera. Jag ville absolut inte ha en ny, jag trivdes otroligt bra med den gamla. Men till slut fick jag inse att det vettigaste faktiskt var att köpa ny, så jag letade upp en uppdatering av den jag hade. Min nya kamera har exakt samma funktioner och några till och ett bättre meny-system där man kan kombinera och komma åt olika inställningar mycket lättare. Så jag är nog nöjd med den här kameran. Den är inte riktigt lika fin och bekväm i handen, men jag vänjer mig väl vid det, antar jag.

I alla fall så lekte jag med den idag, och jag tog kort på lite allt och inget, som jag gör när jag inte har något vettigt att göra (eller något vettigt jag inte vill göra så jag tar kort istället...). När jag gick runt insåg jag att vi har en massa tusenskönor i gräsmattan, så jag bestämde att jag skulle prova macro-läget med den nya kameran. Så jag lade mig på mage i gräset och tog kort på de små vita blommorna. En tanke virvlade igenom mitt huvud (såsom de ofta gör) och jag började fundera på hur en tusensköna ser på tillvaron. Hur är det att se allting nerifrån? Ovanfrån är allt så enkelt och lätt att förstå, är det då mer komplicerat underifrån? Är världen läskigt stor och konstig? Är alla små problem stora och alla stora problem ännu större? Stackars tusenskönor i så fall...

Så jag tog några kort på dem underifrån. lite för att se världen ur deras synvinkel och se vad de "tittar" på hela dagarna. Och jag måste säga att om det inte vore för människofötter som springer runt på, över och brevid dem och för gräsklippare som mördar dem, skulle jag nog kunna trivas med ett liv som tusensköna. Det ör ganska trevligt, ändå. Att se himlen och husen och träden nerifrån. Det blir en annan slags storhet i ett underifrån perspektiv också. Det är tydligen bara rakt framifrån perspektiv som är små och bitvis obegripliga.

Saker jag tar för givet

Igår var jag och ansökte om nytt pass på polishuset. Jag är en sån som tycker det är spännande att titta på människor runt mig och fundera över deras förflutna och framtid. Extra spännande är det natutligtvis på ett ställe som polishuset...

I vänthallen satt en ensam man i medelåldern och såg lurig och samtidigt lite nervös ut. Efter ett tag öppnades dörren i hallen, den där som leder till en lång poliskorridor med hemliga polisdörrar på båda sidor. Ut genom dörren kom en kvinna i ungeför samma ålder och utstrålning som mannen. Han sken upp och de såg båda extremt lättade ut när de hand i hand gick ut i solen bärande på en smockfull svart plastkasse som såg ut att innehålla mestadels kläder. Jag valde att tro att de hade blivit av med något som blivit återfunnet. De blev då lyckliga över att inte behöva köpa nya grejer. (De såg nämligen ut som om de hade lite svårt att veta vad de egentligen borde lägga bengarna på, eller så...) Så jag valde att glädjas för deras skull. för att de fått med sig varandra och vad de än hade i påsen som var viktigt för dem.

I vänthallen fanns även ett äldre par. De skulle, liksom jag, förnya sina pass. Mannen gick fram till luckan när hans tur kom och gjorde som alla andra; angav namn, personnummer, telefonnummer, längd etc. Sedan ställde han på de gula fötterna och stirrade med tom blick och bitter min in i apparaten (vilken innehäll en kamera) för sitt passfoto. Undrar om han trodde att han skulle få någon slags "respekt" eller nåt åt det hållet om han ser arg/farlig/grinig ut på sitt passfoto. Jag för min del brukar låtsas så mycket jag kan att jag är snäll för att förhoppningsvis se ut att vara snällare än jag är på de foton som spelar roll, t. ex. pass- eller ID-foton. Det lustiga med honom var att när han pratade verkade han vara världens mysigaste morfar/farfar människa, inte alls sådär sur och eländig som han såg ut på fotot... Undrar varför...

Sedan var där en familj. Det var ett ungt par, en äldre man som förmodligen var en av parets pappa och ett lite äldre ungt par eller en bror och syster till någon. Det första unga paret hade även sin lilla dotter, runt året gammal, med sig. De var av utländsk härkomst. Paret, pappan hade dottern på armen, stod ett tag i luckan, de skrattade och log, likaså familjen som väntade längre bort. Pappan bar stolt runt på sin dotter, farfar figuren log brett ocg varmt och hela familjen såg ut som om de skulle explodera av lycka. När mamman kom ut ur det lilla båset vid luckan hade hon ett pass i handen. Männen skakade hand med varandra och den lilla familjen på tre blev gratulerade. Mamman såg ut att vara gråtfördig av lycka och pappan skrattade. De pussade och kramade på den lilla flickan, och då gick det upp för mig att flickan hade fått sitt svenska pass. Tänk att något som jag ser som så självklart är något denna familj ser som värt att fira. Ett pass. Jag kan bara föreställa mig lyckan de känner, jag fick känna lite av den där på polishuset. Och de möjligheter de ser med passet, den framtid de ser för sin dotter, en framtid bättre än deras, är något jag har haft rätt till sedan födseln. Mitt perspektiv på omvärlden och allt jag tar för givet fick sig en av alla regelbundna törnar just då. Fast på ett bra sätt. Ett varmt och glatt sätt. Och jag är oerhört tacksam för det.

Sedan funderade jag över allt anat jag tar för givet. En mjuk och varm säng att lägga mig i varje kväll. En myskväll framför en bra film. God mat flera gånger om dagen. En dush med varmvatten. Tvål. Böcker, dator, lampor, familj, kärlek, vänner, tro... Jag ska bli bättre på att se de små mirakel jag har runt mig och inte bara ta dem för givet. Och framför allt tacka Herren för dem. Han hjälper mig med så mycket som oftast bara seglar förbi och blir som vardag. Det blir en av alla saker jag tar för givet, och det vill jag inte. Jag vill aldrig ta Honom och den kärlek han har till oss för givet. Det är en gåva, och den vill jag vårda på bästa möjliga sätt.



För mig är detta en bild av hur jag vill vara och hur jag vill se på mig själv.
Vit, ren och obefläckad, men med lite hack i kanten. På ett sätt lik andra, men på ett annat helt unik.