Mera från Wales

Jag har nu fått info från min vän om hur jag skriver å, ä och ö har, så nu ska jag se om jag orkar trycka in en sifferkombination varje gång jag vill skriva de bokstäverna. Förmodligen gör jag det eftersom det stör mig att inte ha dem, och för att jag kan. Det är kul att kunna saker, tycker jag.

Först när jag började skriva här ville mina fingrar inte riktigt följa mig, de ville inte ha a:n dar det skulle vara ä:n och å:n. Men igår när jag skrev påmin egen dator, blev det a:n istället ändå. Så ddet ramlar nog in lite sådana idag också kan jag tänka. Och jag kom på att föregående inlägg blev väldigt långt ändå, men det gör kanske inte så mycket.

Igår var vi och såg på en slottsruin, Caerphilly (uttalas Kafilly) Castle. Det var jättemäktigt! Helt otroligt enormt stort och bra restaurerat. Man kunde gå omkring lite överallt, och det var världens vackrate utsikt. Vi gick runti alla tornrum och korridorer, och man kunde verkligen känna all tid som runnit förbi i salarna. Trapporna ekade av alla fötter som gått i dem. Väggarna viskade vidare alla hemligheter som viskat inom deras ramar. Plattformerna i toppen på tornen bevarade all ahemliga möten som tagit plats där, när flickan kommit upp från ena trappan och pojken från den andra. Hemlig kärlek har spirat där uppe. Hela slottet viskade om gamla tider, eldstäderna längtade efter att tändas igen, salarna ville fyllas av människor, gården ville vara mittpunkten där alla samlades. Slottet ville leva. Och om en gammal slottsruin har en sådan livslust, varför ska då inte jag ha det? Jag måste börja leva på riktigt. Tidem går fort, och snart är jag också bara en ruin. Det känns väldigt långt borta, men jag kan inte tänka mig att alla de människor som gått i korridorerna i alla gamla hus och slott kunde föreställa sig sitt vackra hem i ruiner.

Idag var vi också i ett gammalt hem. Det var ett stort hus, ett sånt jag bara trodde jag skulle få se i Jane Austen filmer. Men jag har gått i dessa pampiga korridorer, tittat på de enorma målningarna av forna ägare, vandrat i deras trappor och tittat i deras salar. Och, måste jag erkänna, smygtagit kort i deras hus. Det var förbjudet, men jag smygsot lite kort ändå medan Doreen höll vakt och pratade högt om vad som fanns i rummet. Vi var riktiga skurkar idag, jag och Doreen.

Det fanns en hel massa hus där, och en jåttefin rosenträdgåsd. Tyvärr hade jag inte laddat batteriet i kameran, så jag kunde inte ta kort på allt. Men den dagen jag kommer tillbaka hit ska jag ha en fulladdad (stavas det så?) kamera, och jag ska ta kort på ALLT! Det var affärer, bagerier, postkontor, hus, gårdar, kyrkor, en skola... Alla möjliga hus från olika platser och tider i Wales historia. Det var riktigt häftigt. Och häftigast av allt är att de grundar iden på Sveriges Skansen. De hade tagit lite från ett norskt ställe också, men det låtsas vi inte om...

Nej, nu vet jag inte vad jag kan berätta mer, så om jag skriver mer nu blir det nog bara svammel, och det är det  bara jag som tycker är kul att skriva men ingen orkar läsa, o ni trogna få... Jag vet att vi (jag och bloggen) har utökat med en, Hon är visserligen van vid mitt svammel efter att ha fått brev fulla av det i ett och ett halvt år på sin mission, så hon ska nog överlevs lite av det här också.

Imorgon ska vi till en gruva, tror jag, men vi får se, ibland blir det ändrade planer. Vi har i alla fall en hel massa att fylla de resterande dagarna med, så jag kommer inte vara sysslolös eller uttråkad i alla fall. Det går nog inte att ha tråkigt med Doreen.

Nej, Emma, sluta skriv strunt!