I vänthallen satt en ensam man i medelåldern och såg lurig och samtidigt lite nervös ut. Efter ett tag öppnades dörren i hallen, den där som leder till en lång poliskorridor med hemliga polisdörrar på båda sidor. Ut genom dörren kom en kvinna i ungeför samma ålder och utstrålning som mannen. Han sken upp och de såg båda extremt lättade ut när de hand i hand gick ut i solen bärande på en smockfull svart plastkasse som såg ut att innehålla mestadels kläder. Jag valde att tro att de hade blivit av med något som blivit återfunnet. De blev då lyckliga över att inte behöva köpa nya grejer. (De såg nämligen ut som om de hade lite svårt att veta vad de egentligen borde lägga bengarna på, eller så...) Så jag valde att glädjas för deras skull. för att de fått med sig varandra och vad de än hade i påsen som var viktigt för dem.
I vänthallen fanns även ett äldre par. De skulle, liksom jag, förnya sina pass. Mannen gick fram till luckan när hans tur kom och gjorde som alla andra; angav namn, personnummer, telefonnummer, längd etc. Sedan ställde han på de gula fötterna och stirrade med tom blick och bitter min in i apparaten (vilken innehäll en kamera) för sitt passfoto. Undrar om han trodde att han skulle få någon slags "respekt" eller nåt åt det hållet om han ser arg/farlig/grinig ut på sitt passfoto. Jag för min del brukar låtsas så mycket jag kan att jag är snäll för att förhoppningsvis se ut att vara snällare än jag är på de foton som spelar roll, t. ex. pass- eller ID-foton. Det lustiga med honom var att när han pratade verkade han vara världens mysigaste morfar/farfar människa, inte alls sådär sur och eländig som han såg ut på fotot... Undrar varför...
Sedan var där en familj. Det var ett ungt par, en äldre man som förmodligen var en av parets pappa och ett lite äldre ungt par eller en bror och syster till någon. Det första unga paret hade även sin lilla dotter, runt året gammal, med sig. De var av utländsk härkomst. Paret, pappan hade dottern på armen, stod ett tag i luckan, de skrattade och log, likaså familjen som väntade längre bort. Pappan bar stolt runt på sin dotter, farfar figuren log brett ocg varmt och hela familjen såg ut som om de skulle explodera av lycka. När mamman kom ut ur det lilla båset vid luckan hade hon ett pass i handen. Männen skakade hand med varandra och den lilla familjen på tre blev gratulerade. Mamman såg ut att vara gråtfördig av lycka och pappan skrattade. De pussade och kramade på den lilla flickan, och då gick det upp för mig att flickan hade fått sitt svenska pass. Tänk att något som jag ser som så självklart är något denna familj ser som värt att fira. Ett pass. Jag kan bara föreställa mig lyckan de känner, jag fick känna lite av den där på polishuset. Och de möjligheter de ser med passet, den framtid de ser för sin dotter, en framtid bättre än deras, är något jag har haft rätt till sedan födseln. Mitt perspektiv på omvärlden och allt jag tar för givet fick sig en av alla regelbundna törnar just då. Fast på ett bra sätt. Ett varmt och glatt sätt. Och jag är oerhört tacksam för det.
Sedan funderade jag över allt anat jag tar för givet. En mjuk och varm säng att lägga mig i varje kväll. En myskväll framför en bra film. God mat flera gånger om dagen. En dush med varmvatten. Tvål. Böcker, dator, lampor, familj, kärlek, vänner, tro... Jag ska bli bättre på att se de små mirakel jag har runt mig och inte bara ta dem för givet. Och framför allt tacka Herren för dem. Han hjälper mig med så mycket som oftast bara seglar förbi och blir som vardag. Det blir en av alla saker jag tar för givet, och det vill jag inte. Jag vill aldrig ta Honom och den kärlek han har till oss för givet. Det är en gåva, och den vill jag vårda på bästa möjliga sätt.
 |
| För mig är detta en bild av hur jag vill vara och hur jag vill se på mig själv. Vit, ren och obefläckad, men med lite hack i kanten. På ett sätt lik andra, men på ett annat helt unik. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar