Kolla!

En ytte-pytte-liten känsla av ett fragment av en tanke långt, långt inne i hjärnan sa: "Jo, idag kan du faktiskt köpa dem, men ingen annan dag...", och så köpte jag dem.

Chockad!

När jag skulle gå in på bloggen och skriva ett inlägg om hur varmt det är här inne och jag känner hur svetten pressar sig ut ur mina porer möttes jag av en helt okänd sida. Jag läste bokstäverna och satte ihop dem till ord, men jag kunde inte för mitt liv koppla ihop det med hur startsidan till blogg-grejset skulle se ut. Efter ett tag (och en ut- och inloggning) kopplar jag att de har ändrat utseendet på startsidan. Jag tyckte inte om det.

Efter att ha letat ett tag efter "knappen" för att skriva ett nytt inlägg hittar jag istället en "knapp" som erbjuder mig att gå tillbaka till det gamla "gränssnittet", vilket jag antar är ett krångligt ord för startsida... Jag tackar ja till detta, och vill inte lämna någon feedback, vilket jag borde ha gjort bara för att försäkr amig om att de inte gör förändringen permanent, för det vill jag inte...

Jo, det är varmt här i Idas rum i Hannelis radhus i Tumba. Men väldigt mysigt. Det är en annan tjej som bor här just nu, hon är med och spelar in en film som verkar ganska rolig, ska nog hålla utkik efter den när den kommer ut om typ ett år eller nåt... Hon verkar för övrigt trevlig.

Igår var jag och Ida och badade i Södertälje. Badhuset är mycket mindre där än hemma, och överlag är Borås bättre. Men bubbelpoolen här är bättre, och man får sitta i den även när det inte bubblar, och det bubblar längre och är kortare pauser. Dessutom är själva poolen djupare, så hela kroppen blir varm. Sedan har de en ström man kan glida runt i, den är dock inte alltid igång, vilket den borde vara. Och se har ett ställe där man sitter på en "bänk" (i vattnet, naturligtvis) som är lite "skålad", där man sitter väldigt bekvämt. Det bubblar där också ibland. Ida gillade vatten rutchkanan (eller kanorna, det fanns två), men jag gillar ju inte sådana överlag, så jag  åkte inte... Vattnet däremot, var inte mysigt. När man får en kallsup eller biter sig i läppen är vattnet alldeles salt (och man börjar fundera över hur många som kissat i det egentligen), och det luktar jättemycket klor om det. Så lite plus och lite minus, men om man tar båda badhusens (Borås och Södertälje) bra grejer och slår ihop dem och lägger till en hel massa handikappanpassning vore det ett toppenbra äventyrsbad! Handikappanpassnig borde för övrigt finnar i större grad på fler badhus, eftersom många med handikapp (i alla fall barnen på "mitt" dagis och min brukare) tycker om att vara i vatten.

Och nu ska kag in til Tumba centrum för att se om jag kan hitta nåt klädesplagg elelr nåt att ha på mig ikväll, annars blir det något gammalt jag har med mig, och sisit ska jag köpa mjölk, för den tog slut. Ska bara kolla med den andra tjejen om hon har nyckel, så jag inte låser henne vid huset om jag går ut...

Första blogginlägget från en buss...

Ha! Första gången jag surfar på en buss, och jag är så grymt besviken. Visst kan jag acceptera att mottagningen suger mellan Borås och Jönköping med massa skog och grejer längst med vägen, men mitt i Jönköping borde det väl ändå funka, tycker jag. Och nu när vi åker vidare mot Stockholm borde det också vara bättre internetåtkomst än såhär! Illa, Bus4You, illa… Dessutom är föraren en grinig typ, så trots att allt enligt hemsidan är perfekt och jättebra (de till och med hyllade sin supertrevliga personal…) är det inte så otroligt jättebra på Bus4You. Internetet de hyllar så har ju som sagt mer att önska. Att sätena går att luta bakåt och att det finns ordentliga fot-/benstöd är jättebra, men det hade varit skönt om man kunde räta upp sätet också, så att ryggen inte ligger som ett C i nästan sex timmar, då jag äntligen är framme i Stockholm och får sträcka ut ryggen… Deras bokningssida på internet var lite krånglig, och jag fick inte min mailbekräftelse, men skrev av bokningsnumret. Och nu är det ju så att jag ibland kastar runt och byter siffror på samma sätt som en dyslektiker skiftar bokstäver, så jag hade skrivit 4 som sista siffra på min bokningsbekräftelse, men tydligen skulle det ha varit 7… Att föraren var grinig har jag redan sagt, och till det kan man lägga arrogant, stöddig, stressad, spydig och allmänt otrevlig. Att säga ”Skriv av siffrorna rätt nästa gång, så blir det mycket bättre” till en kund som försöker förklara sitt ”sofferhopparsyndrom” är inte så trevligt… Inte för kunden i alla fall…

Annars är väl Bus4You ganska bra, men jag börjar få ont i ryggen… Min rygg vill inte luta bakåt och spänna sig för att kunna greja med datorn, vilken jag inte tänker lägga ner nu när jag krånglat upp den. För övrigt skriver jag just nu i ett Word dokument med avsikt att kopiera och klistra in i bloggen senare, men eftersom internet inte vill som jag vill, har inte den sidan laddat än, fastän jag väntat i evigheter. Och då tar Emmas tålamod slut…

Så varför är jag på en buss nu över huvud taget, egentligen? Jo, jag är på väg till Stockholm! (Nähä… det har jag ju inte alls redan skrivit redan…) Där, på centralen, ska Ida möta mig, sedan ska vi låsa in min väska i ett skåp, och sedan leka lite i Stockholm innan vi åker ”hem” till ”henne” i Tumba och sover. Sen imorgon på dagen ska jag underhålla mig själv lite medan hon jobbar (eftersom det tydligen inte var OK att sjukanmäla sig bara för att jag kommer och hälsar på… ;P) och sedan ska vi till Globen och se Josh Groban uppträda! (Lyckorus i magen!!) Sedan åker vi väl tillbaka till Tumba, och på lördag ska vi hitta på massa kul, och avsluta med en spökvandring i Gamla Stan (eller vilken dag det nu var…) Söndag går vi till kyrkan, och sedan vet jag inte riktigt vad vi gör med resten av dagen, och på måndag morgon åker jag hem igen. Sen var den roliga helgen slut, men som allt annat roligt kommer jag minnas den i evigheters evigheter, och kunna placera mig i den igen när jag behöver muntras upp lite.

Under förra veckan fick hag ännu ett såntdär ”erbjudande”, där någon till 97% lovar mig en tjänst på nästan heltid och säger att de ska ringa tillbaka, men sedan inte hör av sig. De skulle ha ringt förra veckan, och nu är det torsdag veckan efter att de skulle ha ringt. Så nu står jag fortfarande utan jobb, men med ännu mindre hopp om att få en fast tjänst någonstans. Dessutom fick jag inte så jättemånga assistanstimmar, men jag fick några fler än jag hade, så om man ser på vad jag hade från början så har min inkomst ökat marginellt, men inte blivit så hög som jag behöver att den ska vara… Vilket är lite kiligt… Det känns lite deppigt att jonglera tre ströjobb (ett på dagtid och två under kvällar och helger) och ändå inte ens ha råd med bil så jag kan ta mig mellan jobben på den ibland extremt korta stund jag har mellan dem. Jag jobbar för två saker: 1) Att kunna åka runt i världen och uppfylla mina drömmar och 2) Att uppnå någon form av frihet och oberoende. På (låååång) sikt kommer jag ju kunna uppnå det första, även om jag inte tjänar så mycket, men det andra bara går inte. Jag kan inte ta mig mellan jobben utan att låna bil av föräldrarna, eller bli körd av dem, och jag vill inte vara en börda. Jag kan inte bara oberoende så länge jag inte kan ta mig mellan A och B på en viss utsatt tid, och för att lyckas med det måste jag ha en bil, vilket jag inte har råd med, och jag kommer inte ha råd med den förrän jag har jobb som garanterar mig nästan en heltidslön i månaden, och det kommer jag inte få så länge jag inte har en utbildning och jag vet inte vilken utbildning jag vill ha, så jag kan inte skaffa mig en sådan än, och då kan jag inte få fast jobb, och då jan jag inte ha bil som tar mig mellan ströjobben, och jag sitter fast i en vidrigt elak cirkel och kommer inte ur den, för så fort något bra nästan händer, så händer det inte ändå, man bara hoppas för att sedan få hoppet totalt nedrivet och sedan inte kunna göra annat än att stå och titta på resterna av vad man byggt upp och skratta åt naiviteten som man låtit slå rot i en, och det är inte kul…

Men nu är jag på väg till Stockholm för att leka med Ida, och då blir allt bra!

P.S. Detta blogginlägg motsvarar två A4 sidor text i 12pkt...

Sånt jag saknar

Ja, ibland kan man ju slås av en oberättigad saknad helt utan anledning, och när jag satt här och gjorde ingenting insåg jag att det är så mycket jag saknar. Och det dummaste är att en hel del av det jag saknar är sånt ja inte gjort/haft, så det tänker jag inte skriva om...

Det första jag saknar är på riktigt riktiga vänner jag bara kan traska in hos och bli av-uttråkad när jag har tråkigt, säga och göra i stort sett vadsomhelst med utan att de tycker jag är knäppast i världen (t. ex. btgga perfekt symetriska små torn av Burger King ketshuppåsar (eller hur det nu stavas) och sånt) eller bara sitta och fnissa tillsammans med åt en hyperromantisk film, en söt kille eller bara för att vi känner för det. Det var alldeles för länge sedan jag kunde gå typ 20 minuter in till stan och plinga en "erikssonsk" pling på en dörr och sedan ha hysteriskt roligt tills vi inser att klockan faktiskt rör sig trots att den inte borde. Jag saknar det. Och första meningen i detta stycke blev alldeles för lång, och det är jag fullt medveten om. Så idag saknar jag att ha en riktigt riktig vän alldeles i närheten.

Det andra jag saknar är Gotland. Jag fattar inte hur jag konstant ramlar in på sidor (jobbrelaterade, studierelaterade eller helt enkelt bara relaterade) som get ett hopp om en möjlighet att kunna spendera en längre period där. Jag vill veta hur denna vackra, underbara ö skulel vara att bo på och hur jag skulle fungera på den. Kanske en gnutta hopp om att bevara Medeltids-Emma och hennes positiva, glada och galna tankesätt (som jag mår så otroligt bra av) för alltid.

Vilket leder mig till det tredje jag verkligen saknar. Jag saknar medeltidsveckan. Jag saknar att sitta mitt i ett ljud- och doftkaos och skratta åt roliga gycklare, ryckas med av härlig musik och äta god mat. Jag saknar att ligga på en gräsmatta mellan bodar, marknadsstånd, lekande barn och gyckel bara för att jag kan och för att det är just vad jag vill precis då. Jag saknar att gå barfota och att ha barfotapirr i fötterna efteråt. Jag saknar att gå på föreställningar på kvällen och jag saknar att sova i en trång cell med gallerfönster. Jag saknar spiraltrappan på Fängelset. Jag saknar torgen, gränderna, ruinerna och utsikterna. Just nu är saknaden lite extra eftersom jag idag började kolla priser och möjligheter inför nästa år, då vi kommer åka en större grupp tillsammans, vilket jag tror blir jätte-, jättekul.

Fjärde saken, eller rättare sagt platsen, jag saknar är Wales. Jag skanar Doreen och Mike, jag saknar deras hus och trädgård. Jag skanar våra utflyckter och alla vackra vyer. När jag blundar är det som att landskapet sprider ut sig inom mig. Inte riktigt innanför ögonlocken, utan mer som en bild i bröstet som projucerar sig till näthinnan med större kraft än när jag tittar. Det är som att man går från att leka vid laptopen utan strömsladden i uttaget till att koppla in den i väggen. Eller, ja... I eluttaget i väggen, eller i mitt fall på golvet i förlängningssladden från väggen... Jag saknar wales, helt enkelt, för att ta mig tillbaka till saknad från mittlilla villospår om eluttag och dess placering...

Femte saken jag saknar är snö. Jag saknar metervis med kall, kritvit snö och en hel massa minusgrader. Jag saknar att mysa i soffan med underställ, mysbrallor, T-shirt och raggsockor. Jag saknar min röda vinterjacka och mina kängor. Jag saknas snökaos. Jag vill ha mer väder jag kan klä mig mot istället för väder jag inte kan klä av mig mot, och framför allt inget mer väder jag inte kan klä mig mot. Alltså, inget kallt, vått, blåsigt regn, OK? Det spelar ingen roll vad man har på sig, till och med de bästa regnställ tar in vatten någonstans, och man är alltid blöt och obehagligt kall när man kommer in. Det finns obehagligt frusen och det finns behagligt frusen. Snö = behagligt, regn = obehagligt. Såvida det inte är sommar. Då kan ett regn vara ganska behagligt, så länge det inte blåser i kombination med regnet. Men! Åter till snö. Jag saknar ett riktigt ordentligt snöbollskrig (vilket man på något dummt sätt av någon larvig anledning slutat med när man plötsligt bara inte var barn längre) och jag saknar att bygga snöfort och snögubbar. Jag vill pulsa fram i snö, jag vill rulla i snö, jag vill bygga snölyktor och tända ljus i snö. Jag vill sitta inne och titta ur genom mitt svarta förster och ana lite av snöns konturer för att sedan vrida in ansiktet mot rummet och se alla tända ljus och min ångande mugg med varm (hemkokt, inget pulverblask) cholkad. Jag vill ha vinter. Vi skippar sensommar och höst, tycker jag.

En paralell längtan är saknaden till Björkliden (både sommar- och vintertid), vilken är som att kombinera vyer-bitarna och mys-pys-bitarna från föregående (plural) inlägg.

Jag saknar att campa. Jag vill tälta med vänner och/eller familj. Jag vill resa ett tält och lägga ut mitt lyggunderlad och "möblera" sovplats och packning så inget ligger och trycker mot tältduken (för att tältet inte ska ta in vatten). Jag vill somna halvt livrädd (bokstavligen rädd för mitt liv) av alla konstiga läten (av monster, odjur, spöken, yx- och motorsågsmördare, andra halvt ickeexisterande väsen och övriga ondingar) och sedan vakna av frid och tystnad och av att jag svettas som en gris i min tältbastu och återigen tror att jag ska dö... Jag saknar att packa ihop tältet och försöka få det lika litet som det var när vi (eftersom jag inte vill tälta ensam) packade upp det. Jag saknar till och med hela tältkaosboten i spöregn. Och jag saknar att bo i en husvagn. De tidigare åren av min barndom (och även de mellersta åren, men då inte i rullande form) semestrade vi i en trång gammal husvagn, och jag saknar lukten. Jag saknar spänningskänslan när man förvandlade soffa och matplats till en enorm säng där vi tre större barn sov på rad med pappa i fotändan (vi var små kortisar då) och i andra ändan i lilla sängen sov mamma och lillasyster. Jag saknar att laga mat i husvagnen, eller snarare att vara i vägen när pappa lagade mat i husvagnen, men om jag "husvagnade" nu skulle ju inte pappa vara ensam om matlagningen medan mamma jagar fyra galna barn... Och jag saknar att få nya bekantskaper helt naturligt genom grannar på campingplatsen och jag saknar sena kvälla i förtältet. Jag saknar att campa.

Och tjenare och hej och hoppsan vad mycket man kunde skriva om allt man saknar! Nu ska jag nog inte skriva mer, för att minimera risken för att somna i dimman av en irrationell saknad av barndomssomrar när jag egentligen längtar efter snö och vinter... Men mest av allt saknar jag att ha en på riktigt riktig alldeles äkta som faktiskt tycker om mig på riktigt vän som jag bara kan häva ur mig allt detta till på ett mer direkt och närvarande sätt än genom en blogg... Det blir så opersonligt. Fast riktigt riktiga vänner ser och ör hur jag pratar och drömmer mig bort och förvirrar mig hit och dit bara genom att läsa här, så det blir lite som att prata live, fast utan svar. Och jag kan läsa väners bloggar (hmm... singular... det är ju bara en rikigt riktig väns blogg jag faktiskt följer...) och uppleva samma sak. Men det är ju inte på riktigt på samma sätt...

Så jag saknar en hel massa saker, men allra mest en vän. En såndär riktig som känner mig utan och innan och ändå fortfarande tycker om mig utan att låtsas. Inte okej att flytta så långt bort, hörru!