Ha! Första gången jag surfar på en buss, och jag är så grymt besviken. Visst kan jag acceptera att mottagningen suger mellan Borås och Jönköping med massa skog och grejer längst med vägen, men mitt i Jönköping borde det väl ändå funka, tycker jag. Och nu när vi åker vidare mot Stockholm borde det också vara bättre internetåtkomst än såhär! Illa, Bus4You, illa… Dessutom är föraren en grinig typ, så trots att allt enligt hemsidan är perfekt och jättebra (de till och med hyllade sin supertrevliga personal…) är det inte så otroligt jättebra på Bus4You. Internetet de hyllar så har ju som sagt mer att önska. Att sätena går att luta bakåt och att det finns ordentliga fot-/benstöd är jättebra, men det hade varit skönt om man kunde räta upp sätet också, så att ryggen inte ligger som ett C i nästan sex timmar, då jag äntligen är framme i Stockholm och får sträcka ut ryggen… Deras bokningssida på internet var lite krånglig, och jag fick inte min mailbekräftelse, men skrev av bokningsnumret. Och nu är det ju så att jag ibland kastar runt och byter siffror på samma sätt som en dyslektiker skiftar bokstäver, så jag hade skrivit 4 som sista siffra på min bokningsbekräftelse, men tydligen skulle det ha varit 7… Att föraren var grinig har jag redan sagt, och till det kan man lägga arrogant, stöddig, stressad, spydig och allmänt otrevlig. Att säga ”Skriv av siffrorna rätt nästa gång, så blir det mycket bättre” till en kund som försöker förklara sitt ”sofferhopparsyndrom” är inte så trevligt… Inte för kunden i alla fall…
Annars är väl Bus4You ganska bra, men jag börjar få ont i ryggen… Min rygg vill inte luta bakåt och spänna sig för att kunna greja med datorn, vilken jag inte tänker lägga ner nu när jag krånglat upp den. För övrigt skriver jag just nu i ett Word dokument med avsikt att kopiera och klistra in i bloggen senare, men eftersom internet inte vill som jag vill, har inte den sidan laddat än, fastän jag väntat i evigheter. Och då tar Emmas tålamod slut…
Så varför är jag på en buss nu över huvud taget, egentligen? Jo, jag är på väg till Stockholm! (Nähä… det har jag ju inte alls redan skrivit redan…) Där, på centralen, ska Ida möta mig, sedan ska vi låsa in min väska i ett skåp, och sedan leka lite i Stockholm innan vi åker ”hem” till ”henne” i Tumba och sover. Sen imorgon på dagen ska jag underhålla mig själv lite medan hon jobbar (eftersom det tydligen inte var OK att sjukanmäla sig bara för att jag kommer och hälsar på… ;P) och sedan ska vi till Globen och se Josh Groban uppträda! (Lyckorus i magen!!) Sedan åker vi väl tillbaka till Tumba, och på lördag ska vi hitta på massa kul, och avsluta med en spökvandring i Gamla Stan (eller vilken dag det nu var…) Söndag går vi till kyrkan, och sedan vet jag inte riktigt vad vi gör med resten av dagen, och på måndag morgon åker jag hem igen. Sen var den roliga helgen slut, men som allt annat roligt kommer jag minnas den i evigheters evigheter, och kunna placera mig i den igen när jag behöver muntras upp lite.
Under förra veckan fick hag ännu ett såntdär ”erbjudande”, där någon till 97% lovar mig en tjänst på nästan heltid och säger att de ska ringa tillbaka, men sedan inte hör av sig. De skulle ha ringt förra veckan, och nu är det torsdag veckan efter att de skulle ha ringt. Så nu står jag fortfarande utan jobb, men med ännu mindre hopp om att få en fast tjänst någonstans. Dessutom fick jag inte så jättemånga assistanstimmar, men jag fick några fler än jag hade, så om man ser på vad jag hade från början så har min inkomst ökat marginellt, men inte blivit så hög som jag behöver att den ska vara… Vilket är lite kiligt… Det känns lite deppigt att jonglera tre ströjobb (ett på dagtid och två under kvällar och helger) och ändå inte ens ha råd med bil så jag kan ta mig mellan jobben på den ibland extremt korta stund jag har mellan dem. Jag jobbar för två saker: 1) Att kunna åka runt i världen och uppfylla mina drömmar och 2) Att uppnå någon form av frihet och oberoende. På (låååång) sikt kommer jag ju kunna uppnå det första, även om jag inte tjänar så mycket, men det andra bara går inte. Jag kan inte ta mig mellan jobben utan att låna bil av föräldrarna, eller bli körd av dem, och jag vill inte vara en börda. Jag kan inte bara oberoende så länge jag inte kan ta mig mellan A och B på en viss utsatt tid, och för att lyckas med det måste jag ha en bil, vilket jag inte har råd med, och jag kommer inte ha råd med den förrän jag har jobb som garanterar mig nästan en heltidslön i månaden, och det kommer jag inte få så länge jag inte har en utbildning och jag vet inte vilken utbildning jag vill ha, så jag kan inte skaffa mig en sådan än, och då kan jag inte få fast jobb, och då jan jag inte ha bil som tar mig mellan ströjobben, och jag sitter fast i en vidrigt elak cirkel och kommer inte ur den, för så fort något bra nästan händer, så händer det inte ändå, man bara hoppas för att sedan få hoppet totalt nedrivet och sedan inte kunna göra annat än att stå och titta på resterna av vad man byggt upp och skratta åt naiviteten som man låtit slå rot i en, och det är inte kul…
Men nu är jag på väg till Stockholm för att leka med Ida, och då blir allt bra!
P.S. Detta blogginlägg motsvarar två A4 sidor text i 12pkt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar