Ja, tiden går ju, trots att jag inte låtsas om det och därför inte uppdaterar bloggen... Sist jag var här inne och härjade var jag i Arizona, dör jag nu då inte är kvar längre. Jag är numera (sedan länge) hemma i Borås och jobbar, jobbar, jobbar... En stor del av mig lämnades kvar i den eviga solen och jag kommer för alltid bära med mig mina inre bilder och minnen, och jag komemr aldrig glömma den vänlighet och kärlek som omslöt mig av alla människor där, vilka jag står i evig tacksamhetsskuld till. Jag hoppas jag en dag kommer tillbaka dit (om inte allt för lång tid) och får träffa mina goda vänner igen. (Och solen och kaktusarna...)
När februari inleddes läste jag på aftonbladets app i min telefon att det är den månad på året när människor överlag är som sjukast. Detta ryckte jag på axlarna åt och tyckte att nähä, inte spelar det någon roll vilken månad det är! Jag kommer ju inte bli sjuk bara för att det råkar vara februari... Nä nä, inte alls...
Fär två veckor sedan låg jag imagsjuka och igår gav jag upp mina tappra försök att orka jobba med skrikande barn överallt och gick hem efter lunch med en rejäl förkylning. Som tur var är den i stort sett över, så jag är så gott som frisk (i alla fall frisk nog för att jobba imorgon, eventuellt ikväll) och har en hel del energi att lägga på saker som energi behöver (och bör) läggas på. Ida har dock fördärvat mig, så inget vettigt blir gjort överhuvud taget.
I helgen var jag hos Ida (något jag också skyller min utblommade förkylning på) och utbytte skratt, erfarenheter, nyförälskelse i Anne på Grönkulla och dagis- och fritidsbaciller. Der näst sistnämnda är anledningen till att inget vettigt blir gjort. Jag såg nämligen Anne på Grönkula hos Ida, och när jag kom hem (och blev sjuk) traskade jag in på biblioteket och lånade de två första böckerna, och nu kan jag inte göra så mycket annat än att läsa, fnittra och förundras. Jag ÄLSKAR hur Annes hjärna fungerrar, och inser att det krävs en förvirrad hjärna till att hitta på en lika (om inte mer) förvirrad hjärna, så alltså var Montgomery lika knäpp som jag! Haha! Jag är inte ensam om att vara galen!
Och nu har jag ännu en plats på jorden mitt hjärta brinner efteratt få uppleva på riktigt!
Om Anne varit riktig hade vi varit själsfränder, om vi inte varit alltför lika för att komma överrens. Och trots att jag inte har en Anne, så har jag en Ida, och eftersom hon är lika knäpp som jag, är hon också lika knäpp som Montgomery, och följdaktligen lika galen och tankspridd som Anne, och med det har hon en liknande hjärna som min. Det är ett litet under att man täffar någon som är som en själv, och jag vet att ingen vän (utanför familjen) kan stå ut med mig så som Ida gör. Alltså kommer jag förbli ogift! Men med böcker om knäppisar och riktiga knäppisar runt mig kommer jag klara mig utmärkt!
Det är så mycket jag vill citera ur boken, men jag kommer bara citera ett lite stucke från s. 264, när Anne varit inne i stan med Diana och hälsat på fater Josephine är detta vad hon säger till Marilla om huruvida hon är en storstadsmänniska eller inte:
"Och vet Marilla, jag kom underfund med att jag inte är född till stadsliv, och det är jag glad för. Det kan nog vara roligt för en och annan gång att sitta på en restaurang klockan elva och äta glass, men annars vill jag hellre sådags vara på mitt lilla rum och sova skönt i min säng och bara liksom ana att stjärnorna tindrar utanför och att vinden susar i furorna nere vid bäcken."
Ja, jag är en småstadsmänniska. Jag är en hemmasittare som hellre myser under en filt än går runt på stan. Och på tal om glass! Är et inte underligt hur mycket bättre glassen smakar när man äter den direkt ur förpackningen? Det är bara så mycket godare och ... Jag vet inte, men allt som var "förbjudet" när man var liten gör allt så mycket bättre nu när ja ginte är det slads liten längre... Det är den bästa förklaringen jag kan ge, men jag står fast vid att glassen smakar bättre direkt ur förpackningen än när den mellanlandar på en tallrik.
Och dessutom är idag en väldigt bra dag, eftersom vår nya kronprinsessa födder tidigt på morgonen. Jag måste erkänna att jag i själ och hjärta är rojalist, och tycker det är barnskigt roligt att leva i ett land med monarki, och jag tycker att kungafamiljen är oändligt charmig, och jag vill inte ha det på något annat sätt. Så den nya lilla tronförjaren (tronförljerskan?) är varmt välkommen och redan högt älskad, fastän svenmska folket inte får henne officiellt presenterad som tronföjlare förrän kungen tillkännager henne imorgon kl 11.
Med det ska jag återgå till min glass och min bok och alla fantasier, och låta min själs förbättade inre version av mig vandra sida vid sida med Anne på Avonleas röda vägar bland skogar och fält, och i hemlighet (kanske inte så värst hemlig hemlighet) drömma om att en dag låta mitt riktiga (oförbättrade) jag vandra (och köra bil) på Prince Edward Island och se det på riktigt, och inte bara den förskönade versionen.
