Lycklig och berusad på sommarminnen

Jag sitter nu på bussen upp mot Stockholm, där jag kommer leka med Ida i helgen. Det är larvigt vad glad man blir av att träffa goda vänner! Vi ska ha en fattigmanshelg, eftersom ingen av oss har särskilt gott om pengar just nu, men pengar är ändå överskattat. Lycka kan komma billigt också.

När jag kommer fram till Stockholm möter Ida upp på station, och så tar vi tåget till Västerås. Vi ska nämligen se på Gycklargruppen TRiXs eldshow Burning Winter Love. Lite sommarkänsla mitt i vintern. Om det är som TRiXarnas shower brukar vara kommer det bli superbre, och jag ser verkligen fram emot det. Vem kunde ana att man kunde få en liten släng av medeltidsveckan i december? Inte jag, i alla fall... Så jag är lycklig och bubblig och förväntansfull.

Och en aning uttråkad. Bussresor är visserligen inte helt katastrofalt olidliga, men det finns ju trevligare saker att göra än att fördriva tid på en buss med halvdan internetuppkoppling... Det är dock värt resan. Det är jag säker på.

Och så ska jag försöka börja leta julklappar när vi är inne i Stockholm. Har några idéer, men inget spikat ännu. Vilket i sig är lite knepigt, för vid den här tiden brukar jag ha lite koll på ungefär vad jag vill ge mina nära och kära, men nu har jag ingen koll alls. Måste vara ett resultat av allmän beslutsångest och brisst på egen tid. Nu för tiden jobbar jag ju mycket, mycket mer än jag brukar, och några få timmar mer än heltid, så fritid är mer sällsynt nu för tiden. Detta är också en anledning till att denna helgen kommer bli så otroligt bra; den är välbehövd.

Nej, nu ska jag se om det senaste avsnittet av Bones har laddat såpass att jag kan se det.

Underligt

Ja, är det inte underligt hur allt man under sommaren bestämmer att man ska bli superduktig på (som att blogga minst en gång i veckan, till exempel) bara inte händer? Det tycker jag, i alla fall... Till mitt försvar har jag inte sådär värst jättemycket tid över för sånt där som bloggande. Mycket jobb på dagarna och kvällarna och inte så mycket tid för Emma-grejs. Förresten börjar jag trivas riktigt bra på jobbet nu, fastän det är en förskola...

Så nu sitter jag här och tuggar på en klädnypa i plast och lyssnar på julmusik, kollar utbildningar, fina lägenheter i Visby innerstad, fylls av sommarminnen, funderar över allt jag inte behöver fundera över, skjuter upp allt som behöver göras och bestämmer mig ideligen för att sluta fördriva tid på knäppgökiga saker och använda den tid jag har väl istället. Och eftersom jag nu sitter och bloggar om absolut ingenting med alldeles för långa meningar kan ni ju gissa hur bra det går...

På den småbarnsavdelning jag jobbar mest har vi ett antal barn som inte pratar, någsa som börjar säga enstaka ord, en hel drös som pratar och några få som pratar bra men i två-tre ordsatser med lite lurig grammatik och uttal. En pojke (nyss fyllda två) använder ordet "nej" om allt negativt, ex: "Nej ha den." "Nej min." Nej fått batten (vatten)." "Nej farlig.". Han tenderar också att ta pauser mellan varje ord, så meningarna låter som om de uttalades av en robot med mänsklig röst. Behöver jag tilläga att det ibland inte är jättelätt att förstå vad han menar?

Här om dagen satt vi och åt middag. Ovannämnda pojke strulade runt lite, och utbrister plötsligt "Ruppa bassat!" Jag trodde naturligtvis att han sade "rumpa bajsat" eftersom det osade lite annat än mat, och vi frågade runt bland barnen om de bajsat. När jag frågade honom om det var han tittade han lite förn'rmat på mig och upprepade "ruppa bassat". Efter en liten stund mäsker jag att hans förtvivlade blickar växlar mellan mig och golvet, och när jag tittar ner ser jagatt hans strumpa var fastkilad mellan golvet och stolsbenet. Han sade inte "rumpa bajsat", utan "strumpa fastnat". Efter detta händer det minst en gång om dagen, vanligen varje måltid att han ropar "Ruppa bassat!", men nu vet vi hur vi ska hjälpa honom...

Vi har julpyntat här hemme, eller rättare sagt, Elin har julpyntat. Jag skruvade upp hyllor, sedan tog tiden slut och Elin fixade resten. Så nu sitter jag i mitt lilla hem med 20 tända ljus och myser. Om min mamma kom ner nu skulle hon näst intill börja hyperventliera och sedan gå igen för att inte behöva ha koll på så monga små lågot samtidigt. Men det är helt ok med så många ljus nu, för nu har jag köpt både brandvarnare och brandsläckare.

Oh, oh!! Jag drämde att det blev lite väl stora lågor i ett (eller var det några?) av mina värmeljus (eller var det blockljusen?). Så jag tänkte, Yes, nu inviger vi brandsläckaren! Eftersom jag är en fattig liten person, så valde jag billigast möjliga, vilket var en mindre tub för släckninga av små bränder i hemmet. Själva släck-mojset är i spray-form. Så när jag i drömmen stod där och sptejade släck-mojs på min lite för stora låga, började den växa. Jag tänkte att det var en konstig eld, som beter sig på det sättet, och gick vidare till nästa lite för stora låga. Denna uppförde sig på samma sätt, och tillslut hade jag ett rum fyllt av 30-40 cm höga och kanske 20 cm visa småeldar. Men om det skulle häbda, finns det tre andra (vanliga) brandsläckare i hemmet (en i källartrappan, en på hatthyllan i nedre hallen och en i övre hallen), så det är lugnt (lugnare...). Jag har ett svagt minne av att ha tänkt exakt samma sak i drömmen, innan jag vaknade.

Men eftersom ajg inte planerar att starta några bränder, ska jag nu blåsa ut alla ljus, och göra mig iordnign för att åka till institutet. Skruttans också!! Jag har inte läst veckans läsning! Räknas det om man studerat andra saker än det man "ska" studera? Jag är så mycket mättre på det, nämligen...

Och Ida!! (Om man inte är Ida, och har ett knasigt behov av att kommentera allt man inte har med att göra, kan man sluta läsa här...) När jag kommer upp till dig nästa helg (!!!) måste du hjälpa mig i mitt beslutsfattande och prioriterande, för jag kan inte ensam...

Ingenting, egentligen...

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva. Så mycket att berätta om det nya jobbet på dagis. Jag skulle till exempel kunna beklaga mig över föräldrar som inte sägeer till när deras barn spytt i hallen, men det har jag redan lagt haft som status på facebook, så det tänker jag inte alls skriva om här.

jag skulle kunna berätta om en vikarie jag jobbade med som skulle gå ta med ett barn till toaletten, och upptäckte att flickan hade bajsat ner sig. Hur hon inte visste hur hon skulle hantera det och tog svaret "tvätta av henne och skölj ur kläderna" lite för bokstavligt och sedan fick så över ett igentäppt handfat med bajsblaskvatten och pilla hyperäcklad vid ventilen för att få bort det.

Jag skulle kunna säga hur skönt jag tycker det är med barn som inte pratar, eftersom de inte kan vara tykna på samma sätt som pratande barn. Kanske  berätta om hur barnen faktiskt tycker om mig och hur jag på något udda sätt till och med trivs med både barn och personal. Trots detta är det ruskigt svårt att ta sig ur sängen när alarmet ringer.

Kanske skulle jag skriva om hur jag ÄLSKAR min bil, och hur jag skulle köra den genom hela världen om jag kunde. Men det kan jag inte, för varje gång jag tankar den ljublar han (bilen) halleluja och tackar mig för att jag tankar honom full, medan mitt bankkonto skriker: "Aj! Nej! Smärta! Gör aldrig om det där, din korkade ap-hjärna!!". Kanske skulle jag berätta hur det tar larvigt lång tid att vänja mig vid ljudet av vinterdäck mot asfalten. Fast det vill väl ingen läsa om...

Jag skulle kunna säga att jag tycker larvigt mycker om Grey's Anatomy. Eller att imorgon har jag en alldeles kravlös lördag, vilket ja ginte haft på evigheter.

Men jag tänker inte säga något av det.

Nej, idag vill jag bara säga att fastän jag saknar min lillebror, som är på mission i Utah, Salt Lake City Missionen, så är jag bara uppfylld av lyckliga käänslor när jag tänker på honom. När vi vinkade av honom på flygpplatsen var han verkligen missionär. Han var redo. Han trivs. Han är lycklig. Och viktigast av allt: Han har roligt. Och det är väl lite det jag känner mest just nu; hur otroligt roligt han kommer ha på sin mission, och det gör mig alldeles varm i hjärtat.

Så det enda jag tänker säga idag är:

Lycka till Lillebror! Jag älskar dig.

Jag är ingen smurf...

När man blir kallad smurf för att man inte bloggat på ett tag är det visst dags att uppdatera bloggen... Så då gör "vi" det.

Sist jag bloggade var jag i Tumba med Ida, jag hade väl precis pöpt ett par skor och föreredde mig för konserten. Nu sitter jag hemma i Borås, det är mulet (nähä...) och jag väntar på att klockan sa bli lagom mycket för att åka och hämta min bil. Och nu inser jag hur mycket som faktiskt har hänt sedan sist. Vi tar det i någon form av kronologisk ordning...

Konserten var JÄTTEBRA! Josh Groban är otroligt duktig, och dessutom väldigt rolig. Jag och Ida satt och skrattade nästan hela tiden, och jag insåg att människans (Josh) hjärna är lika förvirrad och knäpp som min, vilket också var lite roligt. På lördagen var vi (jag och Ida) inne i Stockholm där vi gick runt på stan, åkte ett varv med en sightseeing (hur stavas det?) buss, var inne på slottet, Var inne i (och handlade i...) en massa souvenirbutiker, hittade en jättemysig liten butik med julgrejer (främst en massa jättefina speldosor med vinterlandskap), åt jättegod (och lika dyr) mat på en italiensk restaurang och avslutade med den nya filmatiseringen av Jane Eyre på bio. En jättebra dag, helt enkelt. Söndagen innebar kyrkbesök i den lilla församlingen i Södertälje, och sedan vet jag inte vad vi gjorde med söndagen. Det blev nog mest liggapå en säng och leka med dator och lite sånt. På måndagen åkte jag hem.

Måndage, då, hade också lite kul grejer att bjuda. När jag satt på bussen hem ringde min telefon, och det jobbet jag blev typ erbjuden på en förskola i Borås (där de inte hörde av sig) bekräftades genom att de ringde och sade att det hade blivit lite virrigt, ochjag komemr börja där den 10:e. En till stor sak detta innebar (förutom 2,5 månad med fast inkomst) var att jag från då börjar bolla fyra jobb (Malmen (den nya förskolan), Mini, assistans och Vuxenskolan), och därför blev i stort behov av bil, och har nu även ekonomin för det. När jag kom hem mötte alltså pappa upp mig, så åkte vi och kollade på bilar. Jag fastnade för en Volvo v40 från 97, och det är den jag ska hämta idag. Jag vet att det var länge sedan jag tittade på den, och här kommer historian om varför det tagit så lång tid.

Vi tittade på bilen, och jag ville inte göra ett förhastat beslut, så jag skulle fundera och höra av mig dagen efter, vilket jag gjorde, och de skulle försöka få in den på besiktning samma dag. På onsdagen fick jag veta att den hade fått anmärkningar på dragkroken, och han (försäljaren) ville veta om jag var ok med att ta bort den, och jag ville fundera och rådgöra med mina föräldrar, vilket jag gjorde, och vi kom fram till att om jag skulle behöva koppla på ett släp kan jag låna deras bil. Under tiden jag funderade skulle han kolla upp olika alternativ att åtgärda dragkroken (slutresultatet blev att man svetsat på en mutter eller nåt ovanpå den, så att jag kan sätta på ett cykelställ, men kan inte dra ett släp). Vi kunde inte nå varandra på onsdagkvällen eller torsdagen,  så i fredags pratade vi och jag bekräftade att jag ville ha den. Han skulle då få den fixad till i måndags och sedan höra av sig när den var klar. Eftersom han inte hört av sig åkte jag och pappa upp och kollade, och den var "typ" klar, men vi hanninte vänta tills den var helt klar eftersom jag skulle jobba, så vi bestämde att jag skulle hämpa den idag. Det var nämlige inte bara dragkroken, utan även något ed avgassystemet, men nu skad en väl vara helt fixad. Så idag ska jag hämta min fulgröna, helt underbara, v40.

Sedan har jag jobbat, och jobbat, och jobbat, men inte hela dagar, utan snarare en snutt här och en snutt där, vilket för hjärnan ändå registreras som en arbetsdag när jag går från jobbet.

Och nu ska jag och mamma se ett avsnitt av Bones (vilken vi (jag och Emelie) har fått hennen att älska och nu kollar honm igenom hela serien, har kommit till säsong 2) och äta lite blåbärspaj.

Så det får vara nog med uppdateringar, för nu hinner jag inget mer. Och Ida... Jag är inte alls någon smurf...

Kolla!

En ytte-pytte-liten känsla av ett fragment av en tanke långt, långt inne i hjärnan sa: "Jo, idag kan du faktiskt köpa dem, men ingen annan dag...", och så köpte jag dem.

Chockad!

När jag skulle gå in på bloggen och skriva ett inlägg om hur varmt det är här inne och jag känner hur svetten pressar sig ut ur mina porer möttes jag av en helt okänd sida. Jag läste bokstäverna och satte ihop dem till ord, men jag kunde inte för mitt liv koppla ihop det med hur startsidan till blogg-grejset skulle se ut. Efter ett tag (och en ut- och inloggning) kopplar jag att de har ändrat utseendet på startsidan. Jag tyckte inte om det.

Efter att ha letat ett tag efter "knappen" för att skriva ett nytt inlägg hittar jag istället en "knapp" som erbjuder mig att gå tillbaka till det gamla "gränssnittet", vilket jag antar är ett krångligt ord för startsida... Jag tackar ja till detta, och vill inte lämna någon feedback, vilket jag borde ha gjort bara för att försäkr amig om att de inte gör förändringen permanent, för det vill jag inte...

Jo, det är varmt här i Idas rum i Hannelis radhus i Tumba. Men väldigt mysigt. Det är en annan tjej som bor här just nu, hon är med och spelar in en film som verkar ganska rolig, ska nog hålla utkik efter den när den kommer ut om typ ett år eller nåt... Hon verkar för övrigt trevlig.

Igår var jag och Ida och badade i Södertälje. Badhuset är mycket mindre där än hemma, och överlag är Borås bättre. Men bubbelpoolen här är bättre, och man får sitta i den även när det inte bubblar, och det bubblar längre och är kortare pauser. Dessutom är själva poolen djupare, så hela kroppen blir varm. Sedan har de en ström man kan glida runt i, den är dock inte alltid igång, vilket den borde vara. Och se har ett ställe där man sitter på en "bänk" (i vattnet, naturligtvis) som är lite "skålad", där man sitter väldigt bekvämt. Det bubblar där också ibland. Ida gillade vatten rutchkanan (eller kanorna, det fanns två), men jag gillar ju inte sådana överlag, så jag  åkte inte... Vattnet däremot, var inte mysigt. När man får en kallsup eller biter sig i läppen är vattnet alldeles salt (och man börjar fundera över hur många som kissat i det egentligen), och det luktar jättemycket klor om det. Så lite plus och lite minus, men om man tar båda badhusens (Borås och Södertälje) bra grejer och slår ihop dem och lägger till en hel massa handikappanpassning vore det ett toppenbra äventyrsbad! Handikappanpassnig borde för övrigt finnar i större grad på fler badhus, eftersom många med handikapp (i alla fall barnen på "mitt" dagis och min brukare) tycker om att vara i vatten.

Och nu ska kag in til Tumba centrum för att se om jag kan hitta nåt klädesplagg elelr nåt att ha på mig ikväll, annars blir det något gammalt jag har med mig, och sisit ska jag köpa mjölk, för den tog slut. Ska bara kolla med den andra tjejen om hon har nyckel, så jag inte låser henne vid huset om jag går ut...

Första blogginlägget från en buss...

Ha! Första gången jag surfar på en buss, och jag är så grymt besviken. Visst kan jag acceptera att mottagningen suger mellan Borås och Jönköping med massa skog och grejer längst med vägen, men mitt i Jönköping borde det väl ändå funka, tycker jag. Och nu när vi åker vidare mot Stockholm borde det också vara bättre internetåtkomst än såhär! Illa, Bus4You, illa… Dessutom är föraren en grinig typ, så trots att allt enligt hemsidan är perfekt och jättebra (de till och med hyllade sin supertrevliga personal…) är det inte så otroligt jättebra på Bus4You. Internetet de hyllar så har ju som sagt mer att önska. Att sätena går att luta bakåt och att det finns ordentliga fot-/benstöd är jättebra, men det hade varit skönt om man kunde räta upp sätet också, så att ryggen inte ligger som ett C i nästan sex timmar, då jag äntligen är framme i Stockholm och får sträcka ut ryggen… Deras bokningssida på internet var lite krånglig, och jag fick inte min mailbekräftelse, men skrev av bokningsnumret. Och nu är det ju så att jag ibland kastar runt och byter siffror på samma sätt som en dyslektiker skiftar bokstäver, så jag hade skrivit 4 som sista siffra på min bokningsbekräftelse, men tydligen skulle det ha varit 7… Att föraren var grinig har jag redan sagt, och till det kan man lägga arrogant, stöddig, stressad, spydig och allmänt otrevlig. Att säga ”Skriv av siffrorna rätt nästa gång, så blir det mycket bättre” till en kund som försöker förklara sitt ”sofferhopparsyndrom” är inte så trevligt… Inte för kunden i alla fall…

Annars är väl Bus4You ganska bra, men jag börjar få ont i ryggen… Min rygg vill inte luta bakåt och spänna sig för att kunna greja med datorn, vilken jag inte tänker lägga ner nu när jag krånglat upp den. För övrigt skriver jag just nu i ett Word dokument med avsikt att kopiera och klistra in i bloggen senare, men eftersom internet inte vill som jag vill, har inte den sidan laddat än, fastän jag väntat i evigheter. Och då tar Emmas tålamod slut…

Så varför är jag på en buss nu över huvud taget, egentligen? Jo, jag är på väg till Stockholm! (Nähä… det har jag ju inte alls redan skrivit redan…) Där, på centralen, ska Ida möta mig, sedan ska vi låsa in min väska i ett skåp, och sedan leka lite i Stockholm innan vi åker ”hem” till ”henne” i Tumba och sover. Sen imorgon på dagen ska jag underhålla mig själv lite medan hon jobbar (eftersom det tydligen inte var OK att sjukanmäla sig bara för att jag kommer och hälsar på… ;P) och sedan ska vi till Globen och se Josh Groban uppträda! (Lyckorus i magen!!) Sedan åker vi väl tillbaka till Tumba, och på lördag ska vi hitta på massa kul, och avsluta med en spökvandring i Gamla Stan (eller vilken dag det nu var…) Söndag går vi till kyrkan, och sedan vet jag inte riktigt vad vi gör med resten av dagen, och på måndag morgon åker jag hem igen. Sen var den roliga helgen slut, men som allt annat roligt kommer jag minnas den i evigheters evigheter, och kunna placera mig i den igen när jag behöver muntras upp lite.

Under förra veckan fick hag ännu ett såntdär ”erbjudande”, där någon till 97% lovar mig en tjänst på nästan heltid och säger att de ska ringa tillbaka, men sedan inte hör av sig. De skulle ha ringt förra veckan, och nu är det torsdag veckan efter att de skulle ha ringt. Så nu står jag fortfarande utan jobb, men med ännu mindre hopp om att få en fast tjänst någonstans. Dessutom fick jag inte så jättemånga assistanstimmar, men jag fick några fler än jag hade, så om man ser på vad jag hade från början så har min inkomst ökat marginellt, men inte blivit så hög som jag behöver att den ska vara… Vilket är lite kiligt… Det känns lite deppigt att jonglera tre ströjobb (ett på dagtid och två under kvällar och helger) och ändå inte ens ha råd med bil så jag kan ta mig mellan jobben på den ibland extremt korta stund jag har mellan dem. Jag jobbar för två saker: 1) Att kunna åka runt i världen och uppfylla mina drömmar och 2) Att uppnå någon form av frihet och oberoende. På (låååång) sikt kommer jag ju kunna uppnå det första, även om jag inte tjänar så mycket, men det andra bara går inte. Jag kan inte ta mig mellan jobben utan att låna bil av föräldrarna, eller bli körd av dem, och jag vill inte vara en börda. Jag kan inte bara oberoende så länge jag inte kan ta mig mellan A och B på en viss utsatt tid, och för att lyckas med det måste jag ha en bil, vilket jag inte har råd med, och jag kommer inte ha råd med den förrän jag har jobb som garanterar mig nästan en heltidslön i månaden, och det kommer jag inte få så länge jag inte har en utbildning och jag vet inte vilken utbildning jag vill ha, så jag kan inte skaffa mig en sådan än, och då kan jag inte få fast jobb, och då jan jag inte ha bil som tar mig mellan ströjobben, och jag sitter fast i en vidrigt elak cirkel och kommer inte ur den, för så fort något bra nästan händer, så händer det inte ändå, man bara hoppas för att sedan få hoppet totalt nedrivet och sedan inte kunna göra annat än att stå och titta på resterna av vad man byggt upp och skratta åt naiviteten som man låtit slå rot i en, och det är inte kul…

Men nu är jag på väg till Stockholm för att leka med Ida, och då blir allt bra!

P.S. Detta blogginlägg motsvarar två A4 sidor text i 12pkt...

Sånt jag saknar

Ja, ibland kan man ju slås av en oberättigad saknad helt utan anledning, och när jag satt här och gjorde ingenting insåg jag att det är så mycket jag saknar. Och det dummaste är att en hel del av det jag saknar är sånt ja inte gjort/haft, så det tänker jag inte skriva om...

Det första jag saknar är på riktigt riktiga vänner jag bara kan traska in hos och bli av-uttråkad när jag har tråkigt, säga och göra i stort sett vadsomhelst med utan att de tycker jag är knäppast i världen (t. ex. btgga perfekt symetriska små torn av Burger King ketshuppåsar (eller hur det nu stavas) och sånt) eller bara sitta och fnissa tillsammans med åt en hyperromantisk film, en söt kille eller bara för att vi känner för det. Det var alldeles för länge sedan jag kunde gå typ 20 minuter in till stan och plinga en "erikssonsk" pling på en dörr och sedan ha hysteriskt roligt tills vi inser att klockan faktiskt rör sig trots att den inte borde. Jag saknar det. Och första meningen i detta stycke blev alldeles för lång, och det är jag fullt medveten om. Så idag saknar jag att ha en riktigt riktig vän alldeles i närheten.

Det andra jag saknar är Gotland. Jag fattar inte hur jag konstant ramlar in på sidor (jobbrelaterade, studierelaterade eller helt enkelt bara relaterade) som get ett hopp om en möjlighet att kunna spendera en längre period där. Jag vill veta hur denna vackra, underbara ö skulel vara att bo på och hur jag skulle fungera på den. Kanske en gnutta hopp om att bevara Medeltids-Emma och hennes positiva, glada och galna tankesätt (som jag mår så otroligt bra av) för alltid.

Vilket leder mig till det tredje jag verkligen saknar. Jag saknar medeltidsveckan. Jag saknar att sitta mitt i ett ljud- och doftkaos och skratta åt roliga gycklare, ryckas med av härlig musik och äta god mat. Jag saknar att ligga på en gräsmatta mellan bodar, marknadsstånd, lekande barn och gyckel bara för att jag kan och för att det är just vad jag vill precis då. Jag saknar att gå barfota och att ha barfotapirr i fötterna efteråt. Jag saknar att gå på föreställningar på kvällen och jag saknar att sova i en trång cell med gallerfönster. Jag saknar spiraltrappan på Fängelset. Jag saknar torgen, gränderna, ruinerna och utsikterna. Just nu är saknaden lite extra eftersom jag idag började kolla priser och möjligheter inför nästa år, då vi kommer åka en större grupp tillsammans, vilket jag tror blir jätte-, jättekul.

Fjärde saken, eller rättare sagt platsen, jag saknar är Wales. Jag skanar Doreen och Mike, jag saknar deras hus och trädgård. Jag skanar våra utflyckter och alla vackra vyer. När jag blundar är det som att landskapet sprider ut sig inom mig. Inte riktigt innanför ögonlocken, utan mer som en bild i bröstet som projucerar sig till näthinnan med större kraft än när jag tittar. Det är som att man går från att leka vid laptopen utan strömsladden i uttaget till att koppla in den i väggen. Eller, ja... I eluttaget i väggen, eller i mitt fall på golvet i förlängningssladden från väggen... Jag saknar wales, helt enkelt, för att ta mig tillbaka till saknad från mittlilla villospår om eluttag och dess placering...

Femte saken jag saknar är snö. Jag saknar metervis med kall, kritvit snö och en hel massa minusgrader. Jag saknar att mysa i soffan med underställ, mysbrallor, T-shirt och raggsockor. Jag saknar min röda vinterjacka och mina kängor. Jag saknas snökaos. Jag vill ha mer väder jag kan klä mig mot istället för väder jag inte kan klä av mig mot, och framför allt inget mer väder jag inte kan klä mig mot. Alltså, inget kallt, vått, blåsigt regn, OK? Det spelar ingen roll vad man har på sig, till och med de bästa regnställ tar in vatten någonstans, och man är alltid blöt och obehagligt kall när man kommer in. Det finns obehagligt frusen och det finns behagligt frusen. Snö = behagligt, regn = obehagligt. Såvida det inte är sommar. Då kan ett regn vara ganska behagligt, så länge det inte blåser i kombination med regnet. Men! Åter till snö. Jag saknar ett riktigt ordentligt snöbollskrig (vilket man på något dummt sätt av någon larvig anledning slutat med när man plötsligt bara inte var barn längre) och jag saknar att bygga snöfort och snögubbar. Jag vill pulsa fram i snö, jag vill rulla i snö, jag vill bygga snölyktor och tända ljus i snö. Jag vill sitta inne och titta ur genom mitt svarta förster och ana lite av snöns konturer för att sedan vrida in ansiktet mot rummet och se alla tända ljus och min ångande mugg med varm (hemkokt, inget pulverblask) cholkad. Jag vill ha vinter. Vi skippar sensommar och höst, tycker jag.

En paralell längtan är saknaden till Björkliden (både sommar- och vintertid), vilken är som att kombinera vyer-bitarna och mys-pys-bitarna från föregående (plural) inlägg.

Jag saknar att campa. Jag vill tälta med vänner och/eller familj. Jag vill resa ett tält och lägga ut mitt lyggunderlad och "möblera" sovplats och packning så inget ligger och trycker mot tältduken (för att tältet inte ska ta in vatten). Jag vill somna halvt livrädd (bokstavligen rädd för mitt liv) av alla konstiga läten (av monster, odjur, spöken, yx- och motorsågsmördare, andra halvt ickeexisterande väsen och övriga ondingar) och sedan vakna av frid och tystnad och av att jag svettas som en gris i min tältbastu och återigen tror att jag ska dö... Jag saknar att packa ihop tältet och försöka få det lika litet som det var när vi (eftersom jag inte vill tälta ensam) packade upp det. Jag saknar till och med hela tältkaosboten i spöregn. Och jag saknar att bo i en husvagn. De tidigare åren av min barndom (och även de mellersta åren, men då inte i rullande form) semestrade vi i en trång gammal husvagn, och jag saknar lukten. Jag saknar spänningskänslan när man förvandlade soffa och matplats till en enorm säng där vi tre större barn sov på rad med pappa i fotändan (vi var små kortisar då) och i andra ändan i lilla sängen sov mamma och lillasyster. Jag saknar att laga mat i husvagnen, eller snarare att vara i vägen när pappa lagade mat i husvagnen, men om jag "husvagnade" nu skulle ju inte pappa vara ensam om matlagningen medan mamma jagar fyra galna barn... Och jag saknar att få nya bekantskaper helt naturligt genom grannar på campingplatsen och jag saknar sena kvälla i förtältet. Jag saknar att campa.

Och tjenare och hej och hoppsan vad mycket man kunde skriva om allt man saknar! Nu ska jag nog inte skriva mer, för att minimera risken för att somna i dimman av en irrationell saknad av barndomssomrar när jag egentligen längtar efter snö och vinter... Men mest av allt saknar jag att ha en på riktigt riktig alldeles äkta som faktiskt tycker om mig på riktigt vän som jag bara kan häva ur mig allt detta till på ett mer direkt och närvarande sätt än genom en blogg... Det blir så opersonligt. Fast riktigt riktiga vänner ser och ör hur jag pratar och drömmer mig bort och förvirrar mig hit och dit bara genom att läsa här, så det blir lite som att prata live, fast utan svar. Och jag kan läsa väners bloggar (hmm... singular... det är ju bara en rikigt riktig väns blogg jag faktiskt följer...) och uppleva samma sak. Men det är ju inte på riktigt på samma sätt...

Så jag saknar en hel massa saker, men allra mest en vän. En såndär riktig som känner mig utan och innan och ändå fortfarande tycker om mig utan att låtsas. Inte okej att flytta så långt bort, hörru!

Massa åkande och lite saffranspannkaka.

Idag har jag mest åkt och åkt. Det känns i alla fall så just nu. Ett gäng böcker ville nämligen väldigt gärna skifta bo (från utlånat till mitt), så vi möttes på halva vägen och skiftade. Halva vägen råkade vara Falköping, så det blev drygt en timma i vardera riktning. Sedan vart det ur och handla, ett hämtande, lite mer handla och ett andra hämtande. Det var galet mycket trafik, så det tog en evighet! Ruskigt frustrerande, måste jag säga.

Sedan kom det roliga, själva ursprungsanledningen till handlandet. Jag bakade en enorm sats saffranspannkaka! Nu har jag och familjen njutit av den nästan precis som den ska avnjutas; med sambärssylt och grädde. Gott! (Utifall det finns någon som undrar över "nästan" så fattas varm sommarluft kring ett par barfotafötter, galen medeltidsmusik och marknadssurr...)

Om man inte har upplevt en helt fantastisk medeltidsvecka kan man inte förstå hur otroligt bra man mår efteråt. Jag kommer på mig själv med att sitta och småle, nästan nyförälskat (fast det har ju inte hänt på ett tag, nu...) eller i tanken spela upp favorituppträdanden. När man hör eller ser något som kan kopplas till MTV så kopplat hjärnan ihop dem, och lyckobubblorna som brukar ligga i magtrakten och filura skjuter igenom mig som galna Pixiegnomer, i sann Hary Potter anda. Jag fattar inte hur det kan ha en sån påverkan på mig! Det har liksom knappt hänt förut. Och jag fullkomligt ÄLSKAR det!

Och nu är det kväll och börjar närma sig läggdags ännu en gång, och jag överväger att renbädda min säng mest bara för att jag köpte nya påslakanset idag. Men å andra sidan... Om jag får längta lite till att sova i dem kommer jag njuta av dem extra mycket. Derrutom är de lakan jag har i nu inte lagom lortiga än för att genomlida en renbäddning (det är alltså jag som lider, inte lakanen...). Så det blir nog en annan gång.

Just det! Sova! Jag ska ju jobba imorgon, och sedan kommer "mina" UK flickor med presidentskap hit för sista gången. Jag är nämligen inte president för dem längre, utan det är Linda, så de är liksom hennes nu. Jättekonstigt! Jag har inte alls vant mig än. Men det kommer nog. Blir underligt att gå till Hjälpis på söndag. Där jar jag inte varit på typ 4 år, ju! Det blir lite spännande, faktiskt. Mer om detta kommer jag inte skriva, för det finns en risk att jag blir alldeles sentimental, och jag känner inte för att gråta ikväll, vad anledningen än må vara.

Så nu ska jag fakiskt sova. Fast jag måste ju gå lite fram och tillbaka i trappor först, eftersom jag måste byta till pyamas, ta av skorna (hoppsan, de sitter visst kvar fortfarande...), borsta tänderna och säga godnatt till alla. Så det kommer ju ta en liten stund till inna njag faktiskt lägger mig, och jag har inte jättemycket tid, så jag borde inte skriva mer här nu, men jag tycker det är så larvigt svårt att sluta ett bloginlägg. Hur gör man?

Äsch! Nu slutar jag bara.

Snart är det jul!

Ja, för det är ju såhär, att innan det blir medeltidsvecka så blir det julafton, och jag hann inte skriva det igår, men igår var det fyra månader till juafton! Alltså är idag fyra månader minus en dag innan julafton, vilket innebär att det är dags att börja fundera över julklappar. Och så komer snön! Emma ÄLSKAR snö! (Och här får man vanligtvis en hel massa arga miner och muttranden från vissa som inte är förtjusta i vinterhalvåret...)

Annars händer inte så mycker (officiellt) just nu, men jag får återkomma på den punkten om ett tag. Så jag tänkte mest blogga för bloggandets skull, eftersom jag egentligen är för seg i hjärnan för att kunna skriva nåt ens havvettigt här. Inte för att jag brukar skriva vettiga saker, men jag brukar i alla fall ha en liten plan att utgå ifrån, men inte just nu... Nix... Ingenting. Bara en blank hjärna med blytunga fingrar. Så jag tänker inte skriva mer nu. Jag ville ju egentligen bara påminna alla om att det snart är jul. Och nu har jag ju gjort det. Alltså är jag färdigbloggad för idag.

På rymmen

Ja, jag har rymt lite. Vi har massa besök från en familj i kyrkan, och jag behöver lite andrum... Inte för att det är jobbit med besök eller för att besökarna är jobbiga, jag bar orkar inte sitta och vara trevlig mot alla en hel dag. Inte för att ja gogillar att vara trevlig, det är bara det att jag inte känner för att sitta med folk och kaos runt mig konstant. Inte för att jag ogillar kaos, nej, kaos passar mig. Det är bara det att jag inte hade lust att sitta där uppe, utan jag ville helt enkelt vara nere i min nystädade källare och njuta av att jag numera hare tt köksbord (fastän jag sitter vid skrivbordet) ocha tt det är så fint här nu. Mattan är naturligtvis dammig igen, men det är ju så det är när man lever med min matta. Den verkligen drar till sig allt vad damoch lort heter. Men den är fin. Och röd. Och lite snurrig. Typ som jag. Förutom röd-biten, då. Jag är ju, liksom de flesta andra nordeuropeer, ljusrosa...

Nej, jag rymde inte från folken, jag rymde till min källare för att den är mysig. Jag fullkomligt ÄLSKAR hur allting är skevt och inget passar ihop. För när alla möblerna är udda passar de tillsammans på ett sätt de inte hade kunnat göra om de matchade varandra. Jag gillar udda och knepigt. Det är som jag.

Och som bloggen. Den är också udda och knepig. Emma ocensurerad (eller vart s:en och c:na ska vara...). Och det får alla som råkar läsa stå ut med, helt enkelt.

Och nu kan jag inte rymma längre, för nu ska gästerna åka och jag ska "ta farväl", så jag ska ta mig upp för trappan och säga lite hejdå till folk jag knappt vet vad de heter... Och sedan vill Lillfjanta ut och åka en sväng, så vi ska ta en tur ut till Rydal och spana efter spöken genom fönstrena till Världshuset Spinnaren. Jag lovar, det spökar faktiskt där.

Det var det äckligaste!

Här kommer jag från UNDERBARA Gotland och börjar mitt vardagliga liv hemma i gråmulna Borås. Övergången mellan total lycka til vardagsglad har gått riktigt bra, fram till alldeles nyss...

Jag gick upp på morgonen, redo för en produktiv morgon med storröjning av min lilla "lägenhet" eftersom vi får gäster imorgon. Så jag tog mig upp för två trappor för att prata lite med familjen och dricka ett glas vatten. Efter lite prat med lillasyster tog jag mitt vattenglas från bänken (jag är en sån som inte tar nytt glas varje gång jag blir törstig, eftersom jag då snart skulle ha slut på glas...), fyllde det med vatten och drack. Plötsligt känner jag att något stöter emot min läpp. "Blä, är det något i vattnet?", tänkte jag. Omdet var!

Där i glaset låg en enorm (Alltså mega stor, nästan tre centimeter i sin fulla bredd, så ENORM!!) spindel och flöt! Om jag i mitt liv skulle kasta ett glas ifrån mig, skrika högt och spotta vilt omkring mig hade det varit då. Jag fick kämpa riktigt hårt för att inte göra detta och mycket mer när jag såg vad jag nästan druckit. Så otroligt ÄCKLIGT!

Jag bytte detta:

Och mycket, mycket mer (men det tar ju sån oändlig tid att lägga upp bilder...) mot ett grådassigt Borås och en spindel i mitt vattenglas...

Tårar i mitt hjärta

Ja, nu gråter jag i hjärtat.Medeltidsveckan är slut. Marknadsplatsen är tom, gräsmattorna har märken av stånden, det stora gästabudet är i full gång på stora torget, gycklare  och musiker är delvis på hemfärd, likaså övriga deltagare. Det är alltså slut för denna gången, och jag har ännu fler härliga minnen att bära med mig till nästa år. De kommer jag plocka fram när livet blir surt och dassigt, låta dem fylla upp mig, leva ut genom mig (fast bara när jag är ensam) och sedna placeras i  minnesbanken igen.

Och nu ska jag och Emelie ha vårt eget lilla "gästabud" med ostbågar, läsk och Bones. Till familjen: Vi ses på tisdag morgon! Jag kommer INTE blogga imorgon på bussen, men ska försöka hålla den igång under året. Gick ju lite sådär det år jag hittills har haft den, men jag känner folk som är mycket värre...

Näst sista dagen

Ja, det tragiska har hänt! Imorgon är 2011 års medeltidsvecka slut. Då är det hela 51 (!!!) veckor kvar till nästa gång! Men jag sörjer inte, det ska bli skönt att komma hem också. En anledning är att det när jag kommer hem kommer vara två veckor sedan jag sov i min egen säng, det ska bli skönt. Jag kommer inte gå runt hela dagarna och hitta saker jag vill köpa, så pengarna räcker på ett annat sätt. Mer normala läggtider ska också bli ganska skönt. Och naturligtvis alla minnen! De kommer jag leva på länge.

Idag har vi sett massa skoj i form av gycklare och musiker. De fyra första artisterna på Forum Vulgaris var våra två favoritgycklargrupper, vårt favoritband och två snubbar som berättade en saga om lite asagudar och sägner och sånt. Så det blev en bra öppning på dagen. Sedan gick vi runt i solen, satt en liten stund, åt, handlade, lämnade saker på rummet, träffade en vilsen tonårspojke som knappt visste att det var medeltidsvecka och som hängde med oss ett tag, tog en fika (på pappas order...:)) i form av varsin saffranspannkana, hade officiellt slut på dagens pengaranson, räknade ut hur larvigt mycket pengar vi lagt i hattar av alla de slag och kommit fram till att det var särskilt en grupp som fått lite extra, tätt följt av en annan liknande grupp, gick på tornerspel och nu sitter jag här. Härligt med samanfattningar, tycker jag!

Tornerspelet var toppen! Eld och riddare och gycklare, hur bra kan det bli?! Vi myste och ljublade och hurrade och huttrade lite, eftersom det blir kallt när solen gått ner och vi inte orkade bära med oss manteln medan det fortfarande var soligt och varmt. Så det blev genomfrusna händer idag också, dock inte lika kalla som igår. Och återigen var Emelies inte lika kalla som mina,.. Mina har liksom inte lärt sig det där med mellanting än; antingen är de genomfrusna eller så är de kokande varma... Men jag ska nog uppfostra dem ;P

Emelie hälsar, och jag vill också tillägga för de som undrar att glassen har uteblivit pga kyla. När man kommer gående hemåt och händerna är så kalla att man knappt kan knyta nävarna vill man inte sätta en glassbägare i dem och kyla ner både händerna och kroppen ytterligare... Det vil inte jag, i alla fall. Och Emelie varinte heller så pigg på att äta glass i kylan... Vi får se till att ta en sista gång på måndag, i alla fall, om vi inte tar imorgon. Och angående kort... de kommer kanske senare...

Tjenare, vad långsamt det går!

Inte dagen, alltså... Nej, den har varit som dagar brukar vara: Bitvis lite seg och plötsligt "hoppsan vart tog tiden vägen", mestadels "hoppsan" biten. Idag har varit veckans soligaste dag hittills, vi hoppas på fler dagar som denna. Vi har sett roliga uppträdanden (som vanligt) av alla möjliga olika artister (i alla möjliga åldrar) som uppträtt med sina talanger (och i vissa fall "o"talanger, eftersom vissa inte var så värst bra...). Det har inte varit riktigt samma stuk på vissa gruppers framträdanden medan endel har varit helt och hållet sig själva i all sin rolighet. Jag gillar gycklare och underhållare i alla de slag!

Under kvällen såg vi Narrarnas eldshow - Sagan om Skönheten och Odjuret - vilken var precis så bra som jag minns den. De berättar den saga med lagom mycket spänning, drama, komedi och action, de håller den på ett sago-stadium samtidigt som de lyfter den från barn-stadiet i och med elden, musiken följer handlingen perfekt och visar på när något ska hända eller en karaktär ska komma in. En riktigt bra föreställning, alltså. Och vi fick svar på varför en av medlemmarna i gruppen plötsligt dök upp med delvis rakad skalle (munkfrisyr) i onsdags. Men det tänker ja ginte säga, utan det får man se om man ser föreställningen och han är där...

Och det leder mig till vad det är som är väldans segt. (Nej, det är inte hjärnan!) Mina händer blev väldigt, väldigt kalla när vi tittade på föreställningen, eller egentligen redan lite innan. Så när det var dags att applådera i slutet var de helt stumma, och det fortsatte de vara hela vägen "hem" och var nästan lika stumma när jag satte igång datorn. Men medan jag skrivit har de fått lite fart på sig och blivit lite varmare och mjukare. Så nu ska jag nog kunna somna, bara fötterna tinar också.

Det är torsdag, jag lovar!

På allvar! Det är torsdagen den 11 augusti 2011, bet råkar bara vara så att klockan passerat midnatt och gåt tin i spöktimmen, vilken (från och med nu) kallas spöktimmen just för att det är den del av dygnet som inte riktigt går att sätta fingret på i fråga om vilken veckodag det är. Dagarna liksom spökar för, och in i, varandra. Alltså blir det spöktimman. Spökar med gastar och demoner gör det så fort det blir mörkt. Och om man nu mittt på dagen råkar gå in i ett mörkt rum (typ en källare) så spökar det där också. Det råkar nämligen vara så att spöken och monster och otäckiga elakingar av alla möjliga slag trivs ytterst bra i mörker.

Men det var ju inte det detta KORTA blogginlägg skulle handla om. Nej, jag ska ju berätta att vi har handlat lite på marknaden, men jag minns inte riktigt vad förutom att Emelie köpte raggsockar och vantar, och därmed är utrustad inför vintern. Jo, just det! Jag köpte min nya bjällra, nr 3 i ordningen, och ett nytt läderband eftersom de går sönder ett antal gånger varje år. Detta året köpte jag även lite kul pärlor och fyllde ut bandet med, så nu är det jättefint. I alla fall jättefinare än om det inte hade varit pärlor på.

Planen för kvällen var ursprungligen att se en musikal som kallas "Tidsrerenären", men vid närmare påläsning (och lyssning till grupperna som medverkar) bestämde vi oss för att ändra planerna. Det gick nämligen mot att bli en kväll som måndagen med "Alice", vilken inte var så bra som de medverkande låtsades. Och vi ville se något som var bra på riktigt. Därför bestämde vi oss för att se en föreställning med TRiX istället, och satt en timma och fnissade hysteriskt med några infall av ordentligt skratt och några av suckar och himlande med ögonen, vilket man får ta när man går på en föreställning där artisterna inte delar ens egna värderingar. Men om det hade varit ett krav skulle man inte kunna röra sig utanför dörren i stort sett, och det hade varit fruktansvärt tråkigt, om jag får säga det. Och eftersom detta är min blogg och jag har total vetorätt i rollen som diktator över min egen lilla bloggvärld (vilken inte består av mer än den här bloggen) har jag rätt att skriva vad jag vill, hur ofta jag vill (eller inte vill) och hur mycket jag vill. Så det funkar bra att skriva att det är OK att gå på en föreställning där artisternas humor inte är samma som min pga olika uppväxt och normer. Och det är helt ok att inte dela värderingar, jag skrattar när de är roliga och suckar när de är fjantiga. Men mest var de ju roliga ikväll, och annars när jag sett dem också.

Och angående glassen, så har kvälarna idag och igår (OK, då... Igår och i förrrgår...) varit ruskigt kalla, så vi har inte kännt för att kyla ner oss med glass... Men det blir nog en kula imorgon, ska ni se, och då har vi varit på eldshow med Narrarna, vilka också är roliga och riktigt duktiga. Men jag undrar om inte TRiX är strået vassare vad gäller eldshower.

I vilket fall så trivs jag otroligt bra här! Jag kanske ska leta upp ett samfund som lever helt medeltid och joina dem på heltid? Eller nej, det vill jag ju inte, egentligen. Jag vill bara leka medeltid lite granna på sommaren.

Oh, ,just det, jag postade vykort idag, så de ramlar väl in på måndag, skulle jag tro.

Och en sak till. Vi gick till Coop föra att köpa bröd och lite gott till söndagkvällen, eftersom vi dissar det alldeles för dyra gästabudet på stora torget och planerar vårt eget gästabud inne på rummet. Men vet ni vad som hände? Vi gick hem (eller, ok då, "hem") utan bröd. Så vi tittar väl in på Ica på torget och köper en limpa imorgon.

Och nu ska jag sova, för om det undgått någon som läser detta, så är jag ruskigt trött.

Värstans vad massa krångel...

Vi hade ju fått lite problem med våra förbokade biljetter under veckan. Vi hade bokat (och betalat) tre olika föreställningar (och summor) till tre kvällar. Men på något sätt har bokningsmojset fått för sig att vi bokat tre omgångar av samma föreställning. Det hade vi inte... I vilket fall så ringde vi i förra veckan (eller vi och vi... jag...) och bokade om två av biljetterna (eller fyra, blir det ju, men ni fattar) så att det blev tre olika föreställningar. När de som är ansvariga för biljetterna bokade om dem, tog de bort pinkoden på ticnet sidan, vilken jag bokat venom via medeltidsveckans hemsida. (Krångligt bara det, tycker jag...) Alltså kunde ja ginte få ut mina biljetter... Himla dumt! Alltså har jag nu (och i förra veckan) rungt runt mellan ticnet och Roma bokningen och dessutom gått fram och tillbaka mellan Gotlandsänget (marknadsplatsen) och två olika ticnet ombud. (Jag kunde ju inte med att gå och krångla extremt mycket på samma ställe tre gånger...) Det har ringts och lämnats besked åt höger och vänster och ingen vet vad den andra gör. Alltså slutade det med att ticnet sade till Roma bokningen att säga till mig att det skulle fungera utmärkt om Roma bokningen skrev ut mina biljetter där så jag sedan kunde skriva ut dem hos ett ticnet ombud här (i Visby... "där" är för övrigt Roma...). Naturligtvis var det lika fel som att man kan använda de fyra sista siffrorna på betalkortet man använde vid betalningen.

Så där satt jag. Eller, ja... Jag och Emelie stod. Vi stod i blåst och duggregn (det har varit växlande knallvarmt och isigt kall blåst idag)och funderade hur detta skulle gå när vi återigen ringde till Roma för att leta efter en lösning. Vi kunde inte ta oss till Roma och de kunde inte ta sig hit. Så de sade att vad man kunde göra var att vi gick till ansvarig på medeltidsmarknaden och bad dem ringa till Roma och få bekräftat att vi betalat biljetterna så vi kan gå på föreställningarna. Som tur var hittade vi snälla Claudia som sade att naturligtvis ska ni komma och titta om ni har betalat, ticnet är så struliga, och Roma bokningen också för den delen. Så när fredag och lördag kommer är det bara för oss att hitta Claudia igen så fixar hon in oss. Hur skönt som helst att det löste sig!

Det fanns visserligen en annan lösning också, men den var inte alls kul... Det hade varit att jag köpte nya biljetter (närmare tusenlappen i pris...) utan möjlighet att få pengarna för de gamla tillbaka. Ni förstår, Roma bokningen kan inte ge tillbaka några pengar eftersom jag bokade via ticnet, och ticneet kan inget göra eftersom pengarna tillhör Roma bokningen... Underligt folk, det där. Jag tror minsann att de är i maskopi för att lira stackars hederliga människor och få en att betala för mycket och göra livet surt för dem. De vill krångla till saker som ett socialt experiment som får ut på att se hur mycket en människa står ur med innan den slår helt bakut. Och om någon verkar ta dåliga och struliga besked medlite för mycket tålamod, måste de ge dumma, dubbla budskap för att testa gränserna ytterligare en bit. Och egentligen tror jag att de är en del av en alienstyrd konspiration för att förinta hela människlighetens innersta väsen, det där sista lilla goda som egentligen finns i oss alla fastän hälften av oss inte vet om det. Och om den alienstyrda rebellgruppen som tar form i föreningarna ticnet och Roma bokningen lyckas, då ligger mänskligheten illa till...

Men nog om ihopljugda torier om mänsklighetens undergång. Idag har vi trots allt sett rolga gycklare, ätit god mat, fåt motion, byggt upp äkta barfotapirr i fötterna, blivit mäkta imponerade av en gycklare mad magiska händer, en äkta jongleringskung, bara för att med ens bli inte alls lika impade när han halade fram ett cigarettpaket och satte sig ned och tog en rökpaus. Usch och fy!

Ikväll är det eldshow i Nordegravar med gycklargruppen TRIX, sedan glass och sängen. Sägenvandringen var mysig igår, öiksom den var förra året. Han (guiden) visade andra platser denna gången, jag tror han visar olika beroende av vilket humör han är på. Och han berättar lite olika varje gång också. Han berättade om spöken, galna kungar och konspirationer. Det var helmysigt. Glassen igår blev panacotta för mig. Den var som en gräddigare och lite "klarare"-i-smaken variant av vanilj. Emelie åt midsommardröm, en blandning av smultron, jordgubb och hallon.

Nu ska jag snart väcka Emelie och vandra bort mot Nordegravar. Bilder kommer inte idag heller, uppenbarligen. Vilken kilig blogg det blev...

Tornerspel och marknadsgyckel

Det har i stort varit vad dagen handlat om; gyckel, strunt och tornerspel. Vi har gått runt på marknaden med målet att se så många föreställningar som möjligt. Det gick väl inte så bra som vi hoppats, men vi såg en hel massa skoj ändå. Allt från halvtaskiga gycklare (vilka vi undvek, måste jag erkänna...) till grymma (TOTALT-MEGA-LARVIGT-JÄTTE-DUKTIGA!) musiker. Vi köpte två CD (Vilka Elin där hemma kommer tröttna på långt innan jag gör det, så Elin: Vänj dig vid tanken...) av de grupper vi gillade mest, sedan köpte jag faktiskt ett alldeles för dyrt halsband också. Jag har trånat efter det sedan förra året, och nu  tog jag mig råd (vilket ur min ekonomis synvinkel var dumt) och köpte det med 100 kr rabatt eftersom jag frågade om man fick paketpris på hänget och kedjan tillsammans. Efter en stunds funderande svarade skåningen i ståndet att ja, det kunde man väl få. Så det var skönt för samvetet. Och nu är jag sådär barnsligt lycklig över min änglabjällra (ett silverklot med pingel innuti som man använder för att kalla till sig sin skyddsängel med dett mjukt pinglande ljud) och går runt och pinglar med den.

Vi var också på tornerspel idag, en tidigare variant, så vi har mördat lite tid nu efter det. Som vanligt var tornerspelet toppenbra. Riddarna var duktiga och gycklarna var roliga. Elins riddare (Kunskapens Riddare, för de som inte kommer ihåg det från förra året) vann hela tjosanet, och han var grymmast i den svåraste grenen. Man ska från hästryggen med sitt svärd fånga ringar som sitter en aln från marken. Ringarna är ganska små, hålet är väl rint decimetern stort och hästarna är höga. Man säger att en ring är godkänt, två är bra och tre är jättebra. Fyra eller fem ringar är näst intill omöjligt. Alla har alltid problem med den grenen, men inte Kunskapens riddare, inte idag, inte! Han tog fem ringar båda omgångarna! Vad riddarna över lag hade problem med idag var att fånga metallringar med lansen från galgen. De allra flesta missade idag. (För Elins kännedom tog "hennes" riddare en av sina ringar, vilket var mer än de flesta gjorde. Det vara bara två totalt som tog båda sina.)

Och nu ikväll ska vi ut på en sägenvandring. Den utgår från en helt annan del av innerstaden iår, så det blir nog inte samma sägner riktigt denna gången. Kul när man får lära sig något nytt! Glassen blir på vägen dit idag också, och för de som vill veta var gårdagens smaker dessa: Emma: Gotländsk glass med smak av honung och saffran, Emelie: Glass magasinets egna glass med smak av saffran. Saffransglassen Emelie tog år jag förra året, och den står fortfarande kvar som en av mina absoluta favoritglassar. Jag tror faktiskt det är en av de godaste glassar jag någonsin smakat.

Nej, nu sover mina fötter, så jaag orkar inte skriva mer. Bilder kanske, möjligtvis, eventuellt, om jag orkar kommer imorgon, vi får se...

Medeltidsveckan

Jag ÄLSKAR den! Man strosar runt i sin bekväma klänning (det händer inte så ofta att man är bekväm i en klänning, ska ni veta...) på sina barfotafötter och bara är och njuter. Plötsligt slår en lyckovåg in över en och man nästan studsar fram. Det finns inget alls med medeltidsveckan man inte kan älska. Inte för mig, i alla fall.

Idag har vi hittills varit runt på marknaden (naturligtvis), köpt en kamera på Expert (det blev en Nikon), träffat på folk man känner (typ), hämtat ut en av biljetterna vi ska hämta ut och fått reda på att vi kommer kunna hämta de andra två här i Visby (vi behöver alltså inte alls åka ut till Roma), köpt biljetter till kvällens show; Alice - Ett medeltida äventyr i Underlandet, kommit fram till att vi inte ville köpa bröd idag, utan gör det en annan dag, köpt och ätit mat (naturligtvis) och saffranspannkaka (GOTT!!) och en hel massa mer jag inte orkar skriva.

Jag har kommit fram till att jag gillar gycklarföreställningar av (nästan) alla slag. Man blir liksom rätt igenom glad av det. Mer av vissa grupper än av andra, men dock ändå glad av alla. Fast Emelie blir lite knäpp av dem. Hon säger att de tar henne tillbaka till hennes Ap-dagar då hon skuttade runt i Ramnaparken och lekte Djungelboken med sina andra djungeldjurskompisar. Efter en riktigt bra gycklarföreställning kan hon gå runt och nynna på sina små ap-sånger i närtan en timma... Men det gör inget, för jag älskar henne ändå.

Ikväll kl 22.00 börjag kvällens föreställning, så jag valde att blogga innan den så jag kan lägga mig ganska direkt när jag kommer hem. Det är ju lite segt att behöva dra igång datorn när man kommer hem en bit efter midnatt och bara vill lägga sig... Glassen tar vi nog på vägen upp till St. Lars ruin, där föreställningen är. Igår åt jag förresten lime glass. Emelie var modig och provade en som hette Harry Potter. Den började med att smaka lite mint, sedan något fruktigt, sedan tuggummi och sist något vi inte riktigt kunde sätta fingret på. Den var lite "magisk" i smaken, faktiskt. Får se vad det blir för glass ikväll. :D

Äntligen, äntligen, äntligen!!

Jag är här!! I en cell på Visby Fängelse Vandrarhem, i Visby, på Gotland, kvällen efter
edeltidsveckans första nyavslutade dag. Eller, ja... för mig och Emelie (som är med mig i år) är den nyavslutad. För vissa andra har den bara gått över i början på en lång, lång kväll.

Resan var galen! Vi åkte från Varberg vid ett-tiden, från Borås kl 15.15, var framme i Stockholm 20.45, 21.15 gick anslutningsbussen till färjan som gick 23.30. Den var framme i Visby 03.45.

Vi sov några svängar på bussen, inget längre än en halvtimma. På båten sov Emelie som en trött liten gris (fastän hon är en apa) och jag slumrade till och från. Sedan gick vi runt, hittade en bänk och välkomnade gryning och soluppgång, slumrade lite i två omgångar, träffade en trevlig, glad, jättesnäll, megafull göteborgare som heter Robert och ett gäng brötiga, fjortisfulla stockholmare/gotlänning/en till stockholmare, tror vi. De var lite mindre trevliga att prata med, de tjatade om att man inte kan åka till medeltidsveckan och att man definitivt inte kan äta risifrutti om man är på medeltidsveckan, eftersom det inte fanns då. Dessutom kunde han knappt uttala risifrutti. "Han" i det här fallet heter Christoffer, var knäpp och pratade med låtsad gotländsk dialekt (tjatade på om "ringmjuren" hela tiden). Men nog om dem...

När vi var klara på bänken gick vi på toa, där vi hittade en väska som bl. a. had emediciner i sig, så vi tog den till polisstationen där de trodde att den kanske kunde tillhöra tjejen som förts till ladsarettet från samma plats väskan hittades. Hoppas hon har blivit bättre nu.

Sedan tog vi en runda mellan husen i innerstaden. De är så otroligt charmiga och gulliga! Emma älskar! Occh efter ett tag hamnade vi uppe i tornet, där vi först tittade när de små människorna nedanför resta sina bodar, somnade nästan stående, lade oss ned istället och halvslumrade väl en och en halv timma till, kan jag tro. emelie sov ordentligt, jag låg och funderade på om jag egentligen borde vara vaken för att hålla ett öga på vår kasse (packningen låste vi in i ett förvaringsskåp på terminalen). Tre gånger kom det upp folk till tornet, alla tre gångerna skakade det i träet när de gick i trapporna, varpå jag satte mig upp och mumlade: "Emelie, nu får vi gäster...".

Tog en sväng till och hamnade på Almedalen den här gången, låg där nästan två timmar och letade fyrklövrar. Vi hittade varsin fyrklöver och dessutom två femklövrar. De var nog muterade gotlandsklövrar, troro jag.. Inte vanliga fastlandsklövrar. Och uppenbarligen är klövern bättre på Gotland... :P

Bytte om till medeltidskläder, tittade på invigningen, gick i invigningsparaden, kollade runt på marknaden, handlade lite (jag vet, fy skäms... det är söndag...), fortsatte titta runt när det började regna, checkade in på vandrarhemmet, lämnade snabbt igen och gick tillbaka ut, nu var det spöregn. Hick ändå runt en bra stund och myste av att vara på medeltidsveckan och bestämde att lite (OK, massor av) regna inte skulle stoppa oss, men gav upp när det desssutom började blåsa rätt igenom våra genomvåta linneklänningar. Gick till rummet och bäddade och gjorde iordning allt, jag fållad emin andra klänning eftersom jag skulle vara tvungen att ah den på mig när vi skulle ut igen till kvällen, sydde också i mantelspännet på manteln. Medan jag sydde och plågades at uttråkning låg Emelie ovanför mig och snarkade... Fast hon kom och hjälpte till när hon vaknat.

Drog på oss torra klänningar (vi hade suttit i pyamas och tjocka tröjor innan) och gick ner till strandpromenaden där de hade en festkväll som gick ut på att presentera de medverkande artisterna. Det var trevligt, men blev kallt om fötterna efter två timmar, någonting, så då gick vi "hem", och här är jag nu. Tack och lov för min mantel, säger jag bara, annars hade det varit alldeles för kallt! Vi stod tillsammans under manteln och myste och tittade. Jag tror nog att det blir en fantastiskt bra vecka!

Nu väntar tandborstning, sedan är det sängen. Och jag tror inte ens att jag behöver berätta hur mycket min kropp längtar efter att mysa under ett varmt täcke med en gosig kudde på en mjuk madrass, men det gör den!

Imorgon bär det av på nya äventyr.

(Oh.. Jag kan förresten inte garantera några bilder eftersom kameran ligger kvar i Varberg... :S)

Förlåt...

För att jag inte alls är på något sätt regelbunden här... Jag liksom glömmer av den (bloggen) när jag inte bubblar av glädje och galna planer. Alltså kom jag nu, när jag sitter i en friggebod 150 m från havet och lyssnar på fiskmåsarna, att tänka på bloggen och att jag har fått kommentarer om att den inte uppdateras särskilt ofta. Så nu uppdaterar jag.

Jag skulle ha åkt hit ikväll, men jag behövde inte dyka upp på jobbet idag, så jag åkte redan igår. Jag har MASSOR att göra! På lördag åker jag till medeltidsveckan med lillasyster, och jag har inte ens lkippt ut delarna till klänningen jag ska ha färdig då. Igår jobbade jag på manteln, men att andas in ylle-fjun var inte så värst härligt för den redan oerhört irriterande hostan... Eller, hostan har nog inget emot det, men jag som ska ha hostan ur mig har det. Fast det klargjorde egentligen ingenting, ju... Ni får ta mig som den förvirrade varelse jag är...

Nu sitter jag alltså här och har stulit till mig en hel extra dag i Varberg. Det känns som att det var evigheter sedan jag var här. Igår gick jag och lillasyster längst med havskanten (den del av havskanten som faktiskt bestod av vatten-möter-strand och inte den biten som var vatten-möter-tång-möter-strand-skapar-slem...) för att köpa glass på varbergs bästa glasscafé. Det var sommar i hela kroppen på mig, jag bara njöt! Och idag ska jag hitta på ännu fler sätt att bara njuta. Jag ska klippa ut delarna till klänningen också, tänkte jag. Men förutom det ska jag bara gå runt och mysa.

London!

Nu har jag varit i London över ett dygn, och jag kan ärligt säga att fastän jag inte har hunnit se allt känner jag att det är lagom med London nu. Det är så stort! Och så maffigt! Det är ganska vackert just där i området jag bor, och andra delar också, men jag gillar mindre städer bättre.

Idag åkte jag med en busstur genom nästan hela London. Jag tog massa kort, men fick naturligtvis inte med allt. Det jag missade, som jag ångrar, är Westminster Abbey och Buckingham Palace. Kanske betalar jag ändå en taxi eller nåt dit imorgon och ser de platserna. Min airport transfer går ju inte förrän kl 15.50, så det ska jag väl hinna. Jag kanske till och med betalar för en till busstur, så kan jag åka med den bussen hela dagen, något jag inte utnyttjade så bra idag... Men jag har alltså åkt på rundtur.

Sedan gick jag längst med Oxford Street. jag gick bara in i en affär, en enorm Disney affär, men jag köpte inget. Jag letar lite presenter, men hittar inga. Det är jättesvårt. I alla fall så gick jag längst med en knökafull Oxford St. och kollade på människor och i skyltfönster. Jag tog mig fram till stället som säljer billiga sistaminuten musikal- och teaterbiljetter, men de hade ingen jag vill e se, så jag ser ingen musikal ikväll. Lite tråkigt, men så kan det vara ibland.

Sedan satte jag mig i skuggan i Hyde Park och skrev lite tankar och sånt, njöt av sommarvärmen och hade det bra. Jag har träffat på trevliga typer och läbbiga typer idag. Vissa alldeles jättekonstiga. Men ingen "prince charming" här inte. Bara afrikaner och araber. Inte för att det var nationaliteten som var knepig med dem, mer deras personlighet, eller den del av den de visade när de pratade med mig. En tyckte att han kunde hålla mig sällskap om jag var länge i London (araben), och en berättade att han varit singen i 6 månader nu och ville ha ett nytt förhållande, och det första han sade var "har du en cigarett, jag dör av längtan efter en cigarett" eller nåt sånt (afrikan nr 2) och den sista (afrikan nr 1) träffade jag i lobbyn igår, och han var helskum! Vi skulle in genom dörren sammtidigt igår, och när jag väntade på hissen kom han fram och sade "Why are you still here?" Vadå? Får jag inte vara vart jag vill när jag vill, eller? Seadn undrade han om jag väntade på någon och hur länge jag var här och lite nånt. Jag svarade väldigt flyktigt och han tyckte "hoppas vi ses nån gång", varpå jag nickade och tänkte "det hoppas jag verkligen inte", för han var läbbig... Så, nej, ingen drömprins, inte ens en helt vanlig kille. Bara masa mysko figurer...

Vad är det med mig som drar till sig skummisar? Utstrålar jag nån form av hej-alla-skumma-typer-jag-är-desperat-och-jag-hänger-med-på-allt-du-vill-och-jag-är-liten-och-rädd-och-lätt-att-manipulera-men-ganska-bra-ändå-så-kom-och-ragga-på-mig-med-era-läbbiga-kommentarer-och-förslag signaler?I så fall vill jag lära mig skicka ut signaler som drar till sig vettiga killar istället...

Det var väl dagens tankar i samanfattning... Nu ska jag leka lite med min dator och fundera över hurvida jag vill beställa frukost imorgon eller inte.

Salisbury och London

Tja, jag skulle ju ha bloggat innan jag åkte från Newport, men det blev inte så... De sista dagarna var vi iväg på sightseeing av alla möjliga former; slott, ruiner, museum, parker och sundet mellan England och Wales. Sedan, efter ett sorgset farväl och massa lyckoönskningar från Doreen och Mike bar det iväg mot Salisbury. Där trodde jag ju att jag skulle kunna blogga eftersom det fanns internet på rummet, men det där med internet på rummet visade sig vara ytterst sporadiskt internet på rummet... Jag fick igång det efter ett tag, oftast i sessioner under minuten, men ibland upp mot hela 3-4 minuter... Wow! Helt otroligt! Så det blev inget bloggande där, men jag kan ju berätta vad jag gjorde ändå.

Dagen jag kom sörjde jag förlusten av Wales. Jag saknade allt och alla och ville mest av allt bara åka tilllbaka igen, vilket jag hade kunnat, för Doreen och Mike hade gladeligen tagit emot mig en vecka till. Faktiskt så ville Doreen att jag skulle komma igen efter jag varit i London, men jag har jobb då, så det går inte. Tyvärr. Men jag sörjde inte hela tiden i Salisbury, utan jag hade det bra också. Jag k ollade på TV och försökte sova första kvällen, men jag kunde liksom inte somna. Sängen var stenhård! Man kände varenda metallfjäder i madrassen! Inte skönt... Så kl. 3 hade jag halvpanik för att jag inte somnat än, kl. 3.30 var jag förtvivlad och kl 4 somnade jag. Sedan var det upp en tidig morgon för frukost och sedan iväg till Stonehenge.

Stonehenge var häftigt. Man får en känsla av litenhet när man går runt de massiva stenarna och funderar över all den ansträngning människor gick igenom för att resa dem. Hur kloka de faktiskt var... Visste ni att de använde samma teknik som när man bygger med trä? De stående stenarna hade liksom en "topp" överst, en liten "fjong" som stack upp... På undersidan av de liggande stenarna fanns ett hål som passade in i grejen. (Som ni kanske märker vet jag inte vad jag ska kalla "den"...)

Sedan var jag i Salisbury Cathedral, där jag gick en guidad tur upp i tornet. Det var många trappor och en hel del rolig info, och naturligtvis en fantastisk utsikt. Trots att det var jobbigt ibland var det totalt värt det! Men benen skakade en del när jag kom ner igen. Det var tydligen jobbigare för dem att gå ner för trapporna än det var att gå upp...

Sedan, efter ännu en halvdan natts sömn, bar det iväg till London. Mina väskor väger tillsammans nästan 30 kg, så jag har bestämt mig för att ta taxi vart jag än ska med väskorna... De är tunga och bökiga och jobbiga... Så jag tog en taxi till "Hotellet", och kom in i den trånga hallen. Där möttes jag av en småsur indier, som visade mig till mitt "rum" - en garderob med fönster. Jag hade ingen dusch, och jag fick inte låsa dörren när jag gick ut från rummet. JAg hade en enorm olustkänsla i kroppen, lite som att jag knappt skulle överleva natten, så jag konsulterade med min mor, ringde till Hotels.com och fick som tur var tag på ett annat hotell. Det är visserligen jättedyrt, men jag är trygg och säker här. Jag bor numera på fyrstjärnigt lyxhotell; Hilton London Paddington Hotel... Jag tror inte att jag någonsin bott såhär lyxigt i hela mitt liv.

När jag igen pratat med min mamma (för att uppdatera henne om hur det gått) begav jag mig ut för att leka turist (vilket jag ju faktiskt är). Så jag krängde på mig min ryggsäck, iklädd knälånga jeans-shorts, mörkblå långärmad T.shirt med min "grumpy day" T-shirt utanpå och tilldet limegröna, slitna låtsasconverse. Ser ni bilden framför er? Det gör jag (nähä..). Kan ni placera denna back-packer klädda fattiglappen i lobbyn på ett fyrstjärnigt hotell i centrala London, där golven blänker och de flesta ytor är av marmor? De har folk här som bär (rullar) upp ditt bagage till ditt rum! Jag fick ordentliga (och diskret kvävda) fnissattacker när jag gick där. Och sedan kom jag till mitt rum. Det är stort, har mjuk (!!) dubbelsäng, stora fönster, badrum med glänsande bänkskivor, jag tror oytan på badrummet motsvarar ytan på rummet (garderoben) på det andra hotellet... Fast rummen har olika form...

I alla fall så begav jag mig ut för att turista, och jag kom till Madame Tussadu's (hur det nu stavas) vaxmuseum. Det var inte riktigt som jag tänkt mig det, men väl värt ett besök. Men det var jättemycket folk, så man fick använda armbågarna vid vissa tillfällen. Och ja, Robert Pattinson är lika ful som vaxdocka som på film... Och töntigt npg har han fått ett eget lila (färgen) rum med glittrigt tyd bakom honom som liknar enn natthimmel. Och av trilogin i Harry Potter har de naturligtvis satt in Daniel Radcliffe (som är den dåliga) och inte Rupert Grint (som är den bra). Och lilla Justin Bieber var där, liksom Zac Efron (utan Vanessa..) och Miley Cyrus. Disney Channels små "mirakel" har letat sig in i hjärtat av London...

Efter det villade jag bort mig lite, men insåg att jag satt vid Hyde Park, vilket betyder att jag ändå gått åt rätt håll. Där åt jag lite macka osm jag köpt i en affär (vart annars?) innan det var dags för musikal! Jag tog taxi till och från musikalen, för Her Majesty's Theatre ligger ganska långt bort från hotellet, och det var mörkt och kallt när jag kom ut. Musikalen var FANTASTISK! Gå och se Phantom of the Opera! Den var magisk. jag satt med magpirr och lyckorus genom hela föreställningen, och ajg köpte programmet och CD:n. Jag hoppas att Fantomen på CD:n är samma som på scenen. Han var helt otroligt bra!

Nu sitter jag på mitt fian hotellrum vid mitt snofsiga (och tillstökade) skrivbord och skriver. En förberedelse för att få gå och lägga sig. Så  nu tönker jag bestämma att den delen av kvällsritualen (som inte är en regelbundet återkommande del, utan lite sporadiskt när jag känner för det eller har något vettigt att skriva om...) klar, och jag sja ta itu med resten av förberedelserna för sängen (alltså bön och skriftstudier). Bön, förresten, är världens bästa påhitt! Inte för att det var världen som hittade på det, men det är det allra bästa verktyg vi har. Det är en helförsäkring, ett skyddsnät, svaret på ett rop på hjälp... Och jag har under min semester fått så många bekräftelser på att bönen verkligen, verkligen är ett redskap vi fått av Herren att hålla oss nära Honom och att få "direktkontakt" med Honom. Och när det är ett äkta rop på hj'lp kommer Han direkt till undsättning. Inte för att jag varit igenom enorma kriser, bara små saker som skulle kunna växa till enorma saker, som Herren kan bryta åt oss om vi inte klarar det själva.

Big Pit

OK, det är inte så illa som vissa kan tro. "Big Pit" är en gammal kolgruva. Vi var där idag, jag och Doreen. Riktigt, riktigt mäktigt! Vi var nere i gruvan och gick en guidad tur (duh... vi ville ju inte gå vilse, direkt...) ledd av en av männen som jobbade i gruvan innan den stängde. Han visade och berättade om hur det var och vad de använde för verktyg och redskap och sånt. Från början var det männen som grävde, kninnorna som bar upp kolen och barnen (pojkar och flickor ibland så unga som 5 år) som öppnade och stängde dörrarna när arbetarna skulle igenom. De stod i totalt mörker och väntade på att få se ett ljus från de skom skulle igenom dörren. Dörren var tvungen at vara stängd, annars skulle luften bara gå rätt igenim en av gångarna i gruvan, och luften var tvungen att fördelas så jämnt som möjligt för att det skulle finnas luft i hela gruvan. Alltså använde man barnen. Föräldrarna tog med sig sitt/sina barn ner i gruvan och lämnade dem i totalt mörker. Som tack för att de "lånade ut" sitt barn fick papporna gräva ut mer kol än de andra, och fick därför också lite mer betalt. De fick nämligen lön efter hur mycket kol de grävde fram.

Vi gick runt i gångarna, vissa var så låga at tman var tvungen att böja sig dubbel, och hörde om olika saker som hänt, sätt att kommunicera med varandra, hur de kollade om det fanns giftiga gaser i gruvan osv. Och vi gick igenom gruvstallet. Man hade ju hästad där nere, eftersom det var för tungt i längden för männen att bra fram vagnarna. Förresten var det ofta unga pojkar som spände fast vagnen i kedjor runt höfterna och drog fram den i gångarna. Ofta var de så låga att de var tvungna att krypa fram med den. 

Och när man började ta in maskiner för att gräva ut gruvan hade de först en som såg ut som en enorm motorsåg. Den kallades för en "widow maker", eftersom den drog upp så mycket damm att den som jobbade med den ofta dog av dammet. Inte bra... Nej, man kan ju inte påstå att det  var direkt hälsosamt att jobba i en gruva...

Det var en hel del stora olyckor där också. När man hackade i kolen frigavs en viss gas (kommer inte ihåg vilken), och om den fattade eld blev det en stor explosion som i sin tir skapade en annan giftig gas som man dog av, om man nu inte redan dött av explosionen... Under 70-talet kom man på att man kunde ha med sig gasmasker ner i gruvan, och det räddade ju en hel del liv. De kunde stå emot gaserna i en timma, så arbetarna kunde ta sig upp till ytan.

Det var inte bara gruvarbetarna som skadades. På 50-talet var det en enorm olycka nära gruvan. När de grävde fram kolen fick de fram en massa slagg, koldamm som inte kunde säljas. Det dumpade man på kullarna runtom gruvan, och där växte det gräs över det och det blev som en del av landskapet. I en av städerna i närheten av en sådan kulle märkte människorna som bodde där att kullen rörde på sig, så de larmade till gruvan. Men larmet togs inte på allvar, direktören sade att det inte alls rörde sig, och att det inte var någon fara med det. Han hade fel. En dag rasade den enorma högen ner över skolan i staden, och en hel generation sveptes bort. Nu finns det inga där mellan 40 och 50 år gamla. Kanske någon enstaka som flyttat dit eller varit hemma från skolan. Men runt 150 (har jag för mig, om det inte var 115 (jag och siffror...)) elever och 15 (igen, tror jag) lärare dog den dagen. Jättehemskt.

Vi var också och tittade på järnverken (heter det så?) som låg intill grguvan, man utvann nämligen järnmalm också, och staden där gruvarbetarna bodde. Det var mest rader med pyttesmå hus med två eller tre sovrum, och det bodde folk i vissa av dem fram till år 1971 (!!).

Återigen slogs jag av samma känsla som när jag gick runt i Caerphilly Castle. Här har män och kvinnor (och barn) stått och gått och slitit för att tjäna ihop sin lön och försörja sin familj. De har skrattat och gråtit, de har varit sitt allra räddaste och samtidigt haft den största känslan av samhörighet de någonsin haft. Gruvan var deras liv, deras hopp och stolthet, men också deras största sorg. Likaså järnverket (vilket jag bestämt mig för att kalla det, eftersom det är vad det blir om man översätter det direkt från engelska). Det går inte att beskriva känsla, man måste uppleva det själv.

Jag önskar jag kunde lägga upp bilder, men eftersom jag har bilderna i min egen dator och bloggar från Doreens och Mikes dator (med internet) kan jag inte det, men det kommer när jag har internet på min egen dator, jag lovar!

En annan sak jag inte heller har ord för är landskapet! Det är så otroligt vackert! Ännu en sak som man måste se själv, det går inte att få hela storheten på bild, och det är meningslöst att försöka förklara. Det är otroligt vackert, i alla fall. Högst rekomenderat!

Mera från Wales

Jag har nu fått info från min vän om hur jag skriver å, ä och ö har, så nu ska jag se om jag orkar trycka in en sifferkombination varje gång jag vill skriva de bokstäverna. Förmodligen gör jag det eftersom det stör mig att inte ha dem, och för att jag kan. Det är kul att kunna saker, tycker jag.

Först när jag började skriva här ville mina fingrar inte riktigt följa mig, de ville inte ha a:n dar det skulle vara ä:n och å:n. Men igår när jag skrev påmin egen dator, blev det a:n istället ändå. Så ddet ramlar nog in lite sådana idag också kan jag tänka. Och jag kom på att föregående inlägg blev väldigt långt ändå, men det gör kanske inte så mycket.

Igår var vi och såg på en slottsruin, Caerphilly (uttalas Kafilly) Castle. Det var jättemäktigt! Helt otroligt enormt stort och bra restaurerat. Man kunde gå omkring lite överallt, och det var världens vackrate utsikt. Vi gick runti alla tornrum och korridorer, och man kunde verkligen känna all tid som runnit förbi i salarna. Trapporna ekade av alla fötter som gått i dem. Väggarna viskade vidare alla hemligheter som viskat inom deras ramar. Plattformerna i toppen på tornen bevarade all ahemliga möten som tagit plats där, när flickan kommit upp från ena trappan och pojken från den andra. Hemlig kärlek har spirat där uppe. Hela slottet viskade om gamla tider, eldstäderna längtade efter att tändas igen, salarna ville fyllas av människor, gården ville vara mittpunkten där alla samlades. Slottet ville leva. Och om en gammal slottsruin har en sådan livslust, varför ska då inte jag ha det? Jag måste börja leva på riktigt. Tidem går fort, och snart är jag också bara en ruin. Det känns väldigt långt borta, men jag kan inte tänka mig att alla de människor som gått i korridorerna i alla gamla hus och slott kunde föreställa sig sitt vackra hem i ruiner.

Idag var vi också i ett gammalt hem. Det var ett stort hus, ett sånt jag bara trodde jag skulle få se i Jane Austen filmer. Men jag har gått i dessa pampiga korridorer, tittat på de enorma målningarna av forna ägare, vandrat i deras trappor och tittat i deras salar. Och, måste jag erkänna, smygtagit kort i deras hus. Det var förbjudet, men jag smygsot lite kort ändå medan Doreen höll vakt och pratade högt om vad som fanns i rummet. Vi var riktiga skurkar idag, jag och Doreen.

Det fanns en hel massa hus där, och en jåttefin rosenträdgåsd. Tyvärr hade jag inte laddat batteriet i kameran, så jag kunde inte ta kort på allt. Men den dagen jag kommer tillbaka hit ska jag ha en fulladdad (stavas det så?) kamera, och jag ska ta kort på ALLT! Det var affärer, bagerier, postkontor, hus, gårdar, kyrkor, en skola... Alla möjliga hus från olika platser och tider i Wales historia. Det var riktigt häftigt. Och häftigast av allt är att de grundar iden på Sveriges Skansen. De hade tagit lite från ett norskt ställe också, men det låtsas vi inte om...

Nej, nu vet jag inte vad jag kan berätta mer, så om jag skriver mer nu blir det nog bara svammel, och det är det  bara jag som tycker är kul att skriva men ingen orkar läsa, o ni trogna få... Jag vet att vi (jag och bloggen) har utökat med en, Hon är visserligen van vid mitt svammel efter att ha fått brev fulla av det i ett och ett halvt år på sin mission, så hon ska nog överlevs lite av det här också.

Imorgon ska vi till en gruva, tror jag, men vi får se, ibland blir det ändrade planer. Vi har i alla fall en hel massa att fylla de resterande dagarna med, så jag kommer inte vara sysslolös eller uttråkad i alla fall. Det går nog inte att ha tråkigt med Doreen.

Nej, Emma, sluta skriv strunt!

Wales

Ja, nu ar jag i Wales, sa det blir lite kort och lite knasigt eftersom det fattas vissa i svenskan vesantliga bokstaver har... Och det blir kanske inga bilder eftersom de ligger i min egen dator, vilken inte har internet har.

Idag har jag sett en massa (OK, tre) Romerska lamningar. I Killian (som for ovrigt ar helt UNDERBART varckert) finns en Romersk amfiteater, lamningar efter baracker soldaterna bodde i och ett badhus. Det ar jattecollt! De har gjirt iordning platserna jattefint, och i badhuset hade de satt projektorer ovanfor bassangerna, sa det sag ut som om de var fyllda med vatten. Det fanns fotsteg fran hundar och ett skoavtryck fran en sandal. OH, nar man insag att ladret slets ut fort (Duh...) Satte man "jarn pluttar" under skorna och gjorde en fastade sula. Dessa "jarn pluttar" visade sig aven vara praktiska nar man ville stampa pa sin fiendes ansikte och ovriga kroppsdelar under en strid...

Sedan akte vi tillbaka till Newport och var inne i katedralen dar. Golvet inne i katedralen ar stora avlanga stenblock, och nar man tittar narmare ser man att det star "till minne av..." och namnet och dodsdatum, stad, man/hustru, alder etc pa dem. Golvet var gjort av gravstenar, sa det kandes lite lustigt att trampa runt pa nagons minnesruta. Det var i vilket fall en maktig katedral.

Sedan tog vi ett varv i stan i Newport och kopte lite grejer och sedan akte vi "hem". Vi at fisk idag. Igar var det kyckling. Doreen (som jag bor hor) och Mike (hennes man, som jag ju ocksa bor hos) ar jattesnalla och mysiga. Och de har ett UNDERBART hem! Det ar jattefint. Nar jag kom fick jag valja mellan tva sovrum. Jag valde det som var narmast toaleten de sallan anvander, vilket ocksa var det rum dar ingen av dem hade sina klader, sa jag skulle vara sa lite i vagen som mojligt. Inte for att jag tror att de tycker att jag ar i vagen, men jag ivll inte kanna mig i vagen... Det ar sa fint och rent och ljust och mysigt. De har matta i hela huset som ar tva cm tjock. Det hors inte ett ljud nar man gar runt ihuset. Och allt ar... vackert... Ja, det ar ett vackert hem. En dag ska jag smygta kort i alla rum i huset, sa jag kan visa folket dar hemma.

Nagot som jag ar forvanad over ar hr snalla alla ar har. Det ar alltid nagon som pratar lite extra med en, de kommer fram och pratar lite om platsen man ar pa, mosaikvaggen man tittar pa, foreslar platser som har med varandra att gora som man kan besoka... Pa flygplatsen traffade jag en trevlig mn som ofta flyger mellan Sverige och England, han har familj pa bada platser. Sa han tyckte att jag kunde hanga pa honom, sa forvarnade han om allt som skulle handa, vilka papper de vill se pa vilken plats etc. Han "guidade" mig tills vi kommit ut i entren pa flygplatsen dar han kappade mig pa axeln och sade "Lycka till nu, gumman", eller nat santdar faderligt. Sedan nar jag kom in i London fragade jag mig fram mot Paddington stationen, och alla var sa hjalpsamma. Det var en man som gick med mig och hjalpte mig fa fram biljett och sant. Han til och mad foljde mig till taget. Visserligen stammade han ganska kraftigt, men han var trevlig. Sa alla jag har traffat pa har hjalpt mig jattemycket. Sa antingen ser jag konstant hjalplos ut och vacker faders-/modersinstinkter i folk, eller sa ar britter mycket trevligare an avenskar. Jag tanker latsas att det ar for att britter ar ett trevligt folk, jag vill inte verka hjalplos...

Nu sja jag och Doreen ut och inventera lite i huset hon ska hyra ut, sa vi vet vad som finns dar och inte. Aterkommer vid ett annat tillfalle.

Livet som en tusensköna

Förra året (på Gotland) lärde jag mig hur livet ser ut uppifrån. Platt, litet, överskådligt... Man ser allt ur ett helt annat perspektiv, ett större perspektiv. På något sätt känner man sig allvetande när man står ovanför alla andra och tittar ner på hur de löser sina problen, jagar sina barn, leker och skrattar, äter, myser... Man inser att om Herren ser allt ovanfrån kan man faktiskt gå med på att Han ser längre, klarare och visare på mitt liv än vad jag gör.

Idag likte jag för första gången med min nya kamera. Den gamla gick lite, lite sönder (bokstavligt talat) på batteriluckan (en liten, liten (1,5 mm) bit av spärren som håller luckan på plats bröts av) och det skulle kosta lika mycket att laga som att göpa ny kamera. Jag ville absolut inte ha en ny, jag trivdes otroligt bra med den gamla. Men till slut fick jag inse att det vettigaste faktiskt var att köpa ny, så jag letade upp en uppdatering av den jag hade. Min nya kamera har exakt samma funktioner och några till och ett bättre meny-system där man kan kombinera och komma åt olika inställningar mycket lättare. Så jag är nog nöjd med den här kameran. Den är inte riktigt lika fin och bekväm i handen, men jag vänjer mig väl vid det, antar jag.

I alla fall så lekte jag med den idag, och jag tog kort på lite allt och inget, som jag gör när jag inte har något vettigt att göra (eller något vettigt jag inte vill göra så jag tar kort istället...). När jag gick runt insåg jag att vi har en massa tusenskönor i gräsmattan, så jag bestämde att jag skulle prova macro-läget med den nya kameran. Så jag lade mig på mage i gräset och tog kort på de små vita blommorna. En tanke virvlade igenom mitt huvud (såsom de ofta gör) och jag började fundera på hur en tusensköna ser på tillvaron. Hur är det att se allting nerifrån? Ovanfrån är allt så enkelt och lätt att förstå, är det då mer komplicerat underifrån? Är världen läskigt stor och konstig? Är alla små problem stora och alla stora problem ännu större? Stackars tusenskönor i så fall...

Så jag tog några kort på dem underifrån. lite för att se världen ur deras synvinkel och se vad de "tittar" på hela dagarna. Och jag måste säga att om det inte vore för människofötter som springer runt på, över och brevid dem och för gräsklippare som mördar dem, skulle jag nog kunna trivas med ett liv som tusensköna. Det ör ganska trevligt, ändå. Att se himlen och husen och träden nerifrån. Det blir en annan slags storhet i ett underifrån perspektiv också. Det är tydligen bara rakt framifrån perspektiv som är små och bitvis obegripliga.