Det finns så mycket jag skulle kunna skriva. Så mycket att berätta om det nya jobbet på dagis. Jag skulle till exempel kunna beklaga mig över föräldrar som inte sägeer till när deras barn spytt i hallen, men det har jag redan lagt haft som status på facebook, så det tänker jag inte alls skriva om här.
jag skulle kunna berätta om en vikarie jag jobbade med som skulle gå ta med ett barn till toaletten, och upptäckte att flickan hade bajsat ner sig. Hur hon inte visste hur hon skulle hantera det och tog svaret "tvätta av henne och skölj ur kläderna" lite för bokstavligt och sedan fick så över ett igentäppt handfat med bajsblaskvatten och pilla hyperäcklad vid ventilen för att få bort det.
Jag skulle kunna säga hur skönt jag tycker det är med barn som inte pratar, eftersom de inte kan vara tykna på samma sätt som pratande barn. Kanske berätta om hur barnen faktiskt tycker om mig och hur jag på något udda sätt till och med trivs med både barn och personal. Trots detta är det ruskigt svårt att ta sig ur sängen när alarmet ringer.
Kanske skulle jag skriva om hur jag ÄLSKAR min bil, och hur jag skulle köra den genom hela världen om jag kunde. Men det kan jag inte, för varje gång jag tankar den ljublar han (bilen) halleluja och tackar mig för att jag tankar honom full, medan mitt bankkonto skriker: "Aj! Nej! Smärta! Gör aldrig om det där, din korkade ap-hjärna!!". Kanske skulle jag berätta hur det tar larvigt lång tid att vänja mig vid ljudet av vinterdäck mot asfalten. Fast det vill väl ingen läsa om...
Jag skulle kunna säga att jag tycker larvigt mycker om Grey's Anatomy. Eller att imorgon har jag en alldeles kravlös lördag, vilket ja ginte haft på evigheter.
Men jag tänker inte säga något av det.
Nej, idag vill jag bara säga att fastän jag saknar min lillebror, som är på mission i Utah, Salt Lake City Missionen, så är jag bara uppfylld av lyckliga käänslor när jag tänker på honom. När vi vinkade av honom på flygpplatsen var han verkligen missionär. Han var redo. Han trivs. Han är lycklig. Och viktigast av allt: Han har roligt. Och det är väl lite det jag känner mest just nu; hur otroligt roligt han kommer ha på sin mission, och det gör mig alldeles varm i hjärtat.
Så det enda jag tänker säga idag är:
Lycka till Lillebror! Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar