Underligt

Ja, är det inte underligt hur allt man under sommaren bestämmer att man ska bli superduktig på (som att blogga minst en gång i veckan, till exempel) bara inte händer? Det tycker jag, i alla fall... Till mitt försvar har jag inte sådär värst jättemycket tid över för sånt där som bloggande. Mycket jobb på dagarna och kvällarna och inte så mycket tid för Emma-grejs. Förresten börjar jag trivas riktigt bra på jobbet nu, fastän det är en förskola...

Så nu sitter jag här och tuggar på en klädnypa i plast och lyssnar på julmusik, kollar utbildningar, fina lägenheter i Visby innerstad, fylls av sommarminnen, funderar över allt jag inte behöver fundera över, skjuter upp allt som behöver göras och bestämmer mig ideligen för att sluta fördriva tid på knäppgökiga saker och använda den tid jag har väl istället. Och eftersom jag nu sitter och bloggar om absolut ingenting med alldeles för långa meningar kan ni ju gissa hur bra det går...

På den småbarnsavdelning jag jobbar mest har vi ett antal barn som inte pratar, någsa som börjar säga enstaka ord, en hel drös som pratar och några få som pratar bra men i två-tre ordsatser med lite lurig grammatik och uttal. En pojke (nyss fyllda två) använder ordet "nej" om allt negativt, ex: "Nej ha den." "Nej min." Nej fått batten (vatten)." "Nej farlig.". Han tenderar också att ta pauser mellan varje ord, så meningarna låter som om de uttalades av en robot med mänsklig röst. Behöver jag tilläga att det ibland inte är jättelätt att förstå vad han menar?

Här om dagen satt vi och åt middag. Ovannämnda pojke strulade runt lite, och utbrister plötsligt "Ruppa bassat!" Jag trodde naturligtvis att han sade "rumpa bajsat" eftersom det osade lite annat än mat, och vi frågade runt bland barnen om de bajsat. När jag frågade honom om det var han tittade han lite förn'rmat på mig och upprepade "ruppa bassat". Efter en liten stund mäsker jag att hans förtvivlade blickar växlar mellan mig och golvet, och när jag tittar ner ser jagatt hans strumpa var fastkilad mellan golvet och stolsbenet. Han sade inte "rumpa bajsat", utan "strumpa fastnat". Efter detta händer det minst en gång om dagen, vanligen varje måltid att han ropar "Ruppa bassat!", men nu vet vi hur vi ska hjälpa honom...

Vi har julpyntat här hemme, eller rättare sagt, Elin har julpyntat. Jag skruvade upp hyllor, sedan tog tiden slut och Elin fixade resten. Så nu sitter jag i mitt lilla hem med 20 tända ljus och myser. Om min mamma kom ner nu skulle hon näst intill börja hyperventliera och sedan gå igen för att inte behöva ha koll på så monga små lågot samtidigt. Men det är helt ok med så många ljus nu, för nu har jag köpt både brandvarnare och brandsläckare.

Oh, oh!! Jag drämde att det blev lite väl stora lågor i ett (eller var det några?) av mina värmeljus (eller var det blockljusen?). Så jag tänkte, Yes, nu inviger vi brandsläckaren! Eftersom jag är en fattig liten person, så valde jag billigast möjliga, vilket var en mindre tub för släckninga av små bränder i hemmet. Själva släck-mojset är i spray-form. Så när jag i drömmen stod där och sptejade släck-mojs på min lite för stora låga, började den växa. Jag tänkte att det var en konstig eld, som beter sig på det sättet, och gick vidare till nästa lite för stora låga. Denna uppförde sig på samma sätt, och tillslut hade jag ett rum fyllt av 30-40 cm höga och kanske 20 cm visa småeldar. Men om det skulle häbda, finns det tre andra (vanliga) brandsläckare i hemmet (en i källartrappan, en på hatthyllan i nedre hallen och en i övre hallen), så det är lugnt (lugnare...). Jag har ett svagt minne av att ha tänkt exakt samma sak i drömmen, innan jag vaknade.

Men eftersom ajg inte planerar att starta några bränder, ska jag nu blåsa ut alla ljus, och göra mig iordnign för att åka till institutet. Skruttans också!! Jag har inte läst veckans läsning! Räknas det om man studerat andra saker än det man "ska" studera? Jag är så mycket mättre på det, nämligen...

Och Ida!! (Om man inte är Ida, och har ett knasigt behov av att kommentera allt man inte har med att göra, kan man sluta läsa här...) När jag kommer upp till dig nästa helg (!!!) måste du hjälpa mig i mitt beslutsfattande och prioriterande, för jag kan inte ensam...

Ingenting, egentligen...

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva. Så mycket att berätta om det nya jobbet på dagis. Jag skulle till exempel kunna beklaga mig över föräldrar som inte sägeer till när deras barn spytt i hallen, men det har jag redan lagt haft som status på facebook, så det tänker jag inte alls skriva om här.

jag skulle kunna berätta om en vikarie jag jobbade med som skulle gå ta med ett barn till toaletten, och upptäckte att flickan hade bajsat ner sig. Hur hon inte visste hur hon skulle hantera det och tog svaret "tvätta av henne och skölj ur kläderna" lite för bokstavligt och sedan fick så över ett igentäppt handfat med bajsblaskvatten och pilla hyperäcklad vid ventilen för att få bort det.

Jag skulle kunna säga hur skönt jag tycker det är med barn som inte pratar, eftersom de inte kan vara tykna på samma sätt som pratande barn. Kanske  berätta om hur barnen faktiskt tycker om mig och hur jag på något udda sätt till och med trivs med både barn och personal. Trots detta är det ruskigt svårt att ta sig ur sängen när alarmet ringer.

Kanske skulle jag skriva om hur jag ÄLSKAR min bil, och hur jag skulle köra den genom hela världen om jag kunde. Men det kan jag inte, för varje gång jag tankar den ljublar han (bilen) halleluja och tackar mig för att jag tankar honom full, medan mitt bankkonto skriker: "Aj! Nej! Smärta! Gör aldrig om det där, din korkade ap-hjärna!!". Kanske skulle jag berätta hur det tar larvigt lång tid att vänja mig vid ljudet av vinterdäck mot asfalten. Fast det vill väl ingen läsa om...

Jag skulle kunna säga att jag tycker larvigt mycker om Grey's Anatomy. Eller att imorgon har jag en alldeles kravlös lördag, vilket ja ginte haft på evigheter.

Men jag tänker inte säga något av det.

Nej, idag vill jag bara säga att fastän jag saknar min lillebror, som är på mission i Utah, Salt Lake City Missionen, så är jag bara uppfylld av lyckliga käänslor när jag tänker på honom. När vi vinkade av honom på flygpplatsen var han verkligen missionär. Han var redo. Han trivs. Han är lycklig. Och viktigast av allt: Han har roligt. Och det är väl lite det jag känner mest just nu; hur otroligt roligt han kommer ha på sin mission, och det gör mig alldeles varm i hjärtat.

Så det enda jag tänker säga idag är:

Lycka till Lillebror! Jag älskar dig.