Tacksamhet dag 23

Oj, oj, oj... Nu är det faktiskt teoretiskt sett julafton. GOD JUL! Jag fattar inte hur tiden kunde gå så fort! Julen har liksom inte infunnit sig i mig ännu. Jg hoppas på att den lägger sig till ro under natten.

Något som däremot har innfunnit sig (och utvecklas i ett stadigt tempo) i mig är en ordentlig förkylning. Jag kan ju villigt erkönna att jag inte är särskilt tacksam över detta... Idag har jag gått med en lins (alltså halvblind) och kisat och haft mig på jobbet och när jag köpte de sista julklapparna. Jag har spänt mig så hela nacken värker. Jag ser lite dubbelt, så jag mår lite illa, jag har ätir god mat, men missade pizzan eftersom jag åt maten innan resten av folken kom hem och sade att de tänkte äta pizza. Jag har frysit hela dagen, och ni sitter jag i linne, t-shirt, sweatshirt 1 och sveatshirt 2, leggins, jeans, strumpor och raggsockor och fryser fortfarande. Jag är simmig i ögonen, snorig, hostig och jättetrött. Men jag tänker minsann inte klaga... ;p

Trots en analkande förkylning har jag en hel del tacksamhet i mig. Idag är jag särskilt tacksam för att jag har varit frisk såpas länge. Jag jobbar med barn som sprider sin saliv lite överallt, gärna i ansiktet på den som matar dem. Och jag tenderar att mata minst en unge varje dag. Jag byter X antal blöjor varje dag och jag får en hel del dregel på mig när jag sitter med barnen i knäet, och jag har inte varit sjuk mer än två gånger i år. Det är ganska bra, med tanke på bacillmängden jag utsätts för dagligen... Så trots att jag tycker lite synd om mig för att jag är halvsjuk kvällen (OK, natten) innan julafton, så är jag otroligt tacksam över hur frisk jag varit under året. Jag har bara i nte märkt det förrän nu när jag blev snorig. Jag tror att man behöver en liten påminnelse ibland då och då. Jag kanske behövde påminnas om att jag har haft väldigt bra hälsa detta året och fick en släng av påminnelse i form av en förkylning. Man uppskattar ju inte det man har förrän man upplever motsatsen. Så, egentligen är jag nog lite tacksam för att jag är snorig nu också, eftersom det ledde till en stor tacksamhet över hur frisk jag har varit.

Tacksamhet dag 21 och 22

Jag har en jättebra anledning att inte ha bloggat igår. Jag var nämligen iväg och hämtade min soffa och hamnade mitt i snökaos och kom hem runt 00.30, och jag ville inte att alla (ni två (blev jag rättad till) som läser bloggen...) ska tro att jag har taskiga kvällsvanor (vilket jag i ärlighetens namn har). Min pappa åkte med mig för att hämta soffan. Han körde dit och tillbaka och han bar den med mig. Han trotsade snöovärdet (som vi inte visste fanns, eftersom det inte snöade alls hemma) och offrade sovtid för min skull. Han är världens bästa, och jag är så otroligt tacksam för honom.

Idag köpte jag de sista julklapparna. Trodde jag, i alla fall, tills jag kom hem och insåg att jag inte alls var färdig. Så det blir en liten runda till imorgon efter jobbet. I vilket fall som helst kom jag hem och möttes av skratt, bus och pepparkaksbak. Vi tjejer hade jättekul, och det var en toppenkväll. Bäst av alla ikväll var "bonus systern"/yngsta systern. Hon hade lagat mat, diskat och var på ett strålande humör. Hon var fnissig, glad och kunde skämta på en mycket högre nivå än hon brukar. Jag älskar henne och jag är så tacksam för att jag får se henne utvecklas och för att hon hade en så bra dag idag. Hon är underbar.

Tacksamhet dag 20

Jag lever i en värld av I-Lands problem. Jag skapar I-Lands problem i massa lägen där de inte behöver vara. Idag , till exempel, hade jag världens I-Lands problem:

Jag jobbade först på dagis till klockan 16 och sedan skulle jag börja som assistent klockan 17.

Alltså, vad jobbigt att bara ha en timma att ta mig mellan mina två jobb som båda betalar över 100-lappen i timman... 

Sedan kom nästa problem. Mat. Jag måste ha mat med mig till jobbet och sedan skulle jag bli tvunen att köpa någon mat på vägen mellan jobboch jobb.

Tjenare, vad jobbigt. Jag kan ju ha med mig två matlådor, men då måste jag diska två matlådor. Jag har förresten ingen lagad mat jag vill äta i kylskåpet, så jag plockar med mig lite nudlar och tar korv ur paketet jag har i reserv på dagis. Sedan köper jag en Sub eller nåt på väg till bussen. Det blir bra. 

Arbete nr 1 gick bra, jag hade trevligt och det var en ganska lugn dag på dagis. Jag var lite stressad över att komma i tid, och jag insåg att jag inte skulle hinna om jag gick till andra sidan centrum för att köpa en Sub, så jag fick fundera ut en ny lösning. Det blev en thai-greja i blastbunke jag kunde äta på vägen.

Men, hallå! Jag hinner inte gå ända dit... Men jag ville ju ha en Sub! Åh, vad jobbigt! Nu måste jag ju tänka om... Jo, jag går in på det där thai stället och får med mig en låda med nudelmojs och så käkar jag det medan jag går. Men, hallå, det var ju dumt. Jag fick det i stora, feta plastlådor! Och ris. Hur ska jag kunna äta detta på vägen? Och jag har ingen gaffel. Och bussen går först om 20 minuter. Maten kommer bli kall och jag kommer frysa. Förresten kommer jag inte hinna i tid om jag väntar på bussen. Jobbigt! Jag ringer pappa.

Pappa kom. Han skulle ta med en gaffel och sedan skulle vi tanka och åka till jobbet.

Men! Du kan ju inte tanka först och hämta mig sen! Hämta mig först, jag fryser... Och var är gaffeln? Hemma?! Ja, vi får åka hem och hämta den, jag kan ju inte käka goja med fingrarna! Jaja... jag får väl tugga i mig lite torrt ris med fingrarna. Himla synd om mig, asså... Nej, men, vad snäll du är som vill åka hem och hämta gaffeln, jag älskar dig! Och jag kommer komma för sent, men jag kan skylla på bussen och snön.

Fattar ni (du, den enda jag känner till som läser min blogg ;P) vilken elak dotter jag var idag? Jag var jättedum och fjantig och såg bara problen istället för lösningar. Jag levde i ett enda stort I-Lands problem, och jag hoppas att jag ska ha hjärna nog att hålla mig borta från dem så mycket jag bara kan i fortsättningen. Det blir ju bara problem om vi gör problem utav det.

Så, varför denna utläggning om min dags tackiga attityd? Jo, för att jag är så otroligt tacksam för att jag har privilegiet att bo i ett land där ett av mina större problem är hur jag ska ta mig mellan jobb och jobb på en timma, inte om jag har jobb nog att kunna ge min familj mat varje dag. Jag är otroligt tacksam för att jag kan leva i ett samhälle där vi har så få problem att vi måste hitta på I-Lands problem för att ha något att klaga på.

Tacksamhet dag 19

Ännu en dag har kommit och gått. Vissa saker bara fladdrar iväg medan andra stannar kvar, t.ex. att morfars hund är gammal och sjuk, och med det oron att han blir alldeles ensam, känslan av kärlek till lill-killen jag jobbar med och minnet av det fantastiska tal en av våra äldster höll på mötet idag.

Han talade om att känna glädje i att vara Kristuslik, att vara glad i evangeliet, att fira julen med glädje. Ja, hans budskap var helt enkelt att vi ska kunna ta emot livet, med allt vad det innebär, med glädje och en önskan att bli bättre. Jag känner en sådan önskan i mig, och jag vill verkligen kämpa för att nå den punkten i mitt liv där jag kan ta emot allt vad livet slänger till mig med ett leende. Jag är så tacksam för att det finns så kloka människor runt oss som delar med sig av sin livsgjädje och motiverar mig att alltid sträva framåt.

Tacksamhet dag 18

OK, teoretiskt sett är det dag 19, m en eftersom jag inte avslitat dagen igår än så är det dag 18... I vilket fall så kommer ett superkort blogginlägg.

Idag har jag inget särskilt att berätta, egentligen. Efter jobbet idag valde jag att vandra hem. Det är en bit mellan hemma och jobbet, och det tog väl ca 40 min att gå. Det kändes som om det var dagens bäst spenderade 40 minuter. Jag var väl effektiv och så när jag jobbade också, men jag trivdes så bra och kunde rensa mina tankar på ett helt annat sätt när jag var ute och gick. Jag är tacksam för all den snö som kommit, som ligger vit och fluffig längs med vägarna och lyser upp världen lite. Det är väl der som legat närmast mitt hjärta idag.

Tacksamhet dag 16 och 17

Igår vaknade jag till en fantastisk dag. Det hade snöat under natten och det toksnöade fram till mitt på dan någonting. Jag älskar snö.

När jag låg där i sängen och försökte motivera mig ur den (Vilket är det absolut svåraste på hela dagen!!) ringde de från jobbet. De hade tänkt fel med personal och hade ingen som kunde ta bussen och hämta ett av barnen på kortis. Nu är det så at tbussen går förbi mitt hus och stannar ca 20 meter nedanför det, alltså frågade de mig om jag ville börja en timme tidigare och hämta honom. Naturligtvis tackade jag ja och gav mig ut i snökaoset. (Och ja, jag gjorde mig klar först... jag brukar inte gå ut i pyamas (så värst ofta... bara för att skotta, men då har jag termoställ över...). Och ja igen, det var lättare att komma ur sängen när jag hade en buss att komma med inm 20 minuter om jag inte ville att lillkillen skulle få sitta på kortis och vänta och svettas i vinterkläderna, vilket jag inte ville.)

Som sagt var det snökaos, och bussanra hade lite problem att komma fram på alla de oskottade gatorna. Det är nämligen så att man förväntar sig att snön på något magiskt sätt ska försvinna från gatorna helt på egen hand här omkring, så de är inte så effektiva med snöröjning. Dock är de avsevärt mycket bättre än förra året- Och jag vill egentligen inte klaga, det ör bara det att de inte har satt in lagom mycket resurser på snöröjning. De "få" (förhållandevis få om man ser till mängden snö som ska bort) som röjer är grymp effektiva och de sliter sönder sig för att få rena gator. Ett stort plus till dem. (Och ett stort minus för de som plogar igen min nyskottade trottoar och garageuppfart...)

Nej, tillbaka till bussarna. Jag insåg vilket bra jobb de där busschaufförerna verkligen gör. De ger sig ut i snökaos när alla andra är rådda att inte köra bil. De tar sig fram i snömodd och på isgator. De jobbar inte bara för att betala sina räkningar, utan också för att underlätta vardagen för de som inte har körkort eller på annat sätt andra transportmöjligheter. (Och nej, jag är inte en av dem som inte har körkort!) De chaufförer som såg till att jag kom fram till kortis för att hämta lillkillen och sedan på eftermiddagen körde när jag skulle lämna honom igen var fantastiska. Glada trevliga och positiva. Jag är tacksam för dem, för alla som kämpar med att köra lokaltrafik, speciellt de som gör det med ett leende!

Idag (nu är vi aöötså på dag 17) hjälpte jag till med handling med mera, och när jag kom hem hade lillebror skaffat en överraskningsjulklapp till familjen. Han var studsig och glad och helt underbar. Han hade köpt en julgran! Det luktar jul i hela huset och granen ska ställas upp och bli så fin, så fin. Jag vet att jag redan har tackat särskilt för honom, men jag måste få göra det igen. Jag älskar min lillebror! Och tack vare honom luktar det jul, vilket jag älskar. Han skapade julkänsla med den sanna julandan. Jag är tacksam för den gåva han gav, och för att han gav mig möjlighet att känna en så enorm kärlek till min lillebror. Jag älskar att älska!

Tacksamhet dag 15

Idag hade vi den traditionella "dela ut kakor till myndigheter" aktiviteten. Det var bara tre flickor som kom, men vi tre ledare åkte runt med de tre som kom ändå. Vi var hos polisen, brandkåren, aluten och ambulansen och delade ut hembakta kakor. Flickorna älskar den här traditionen, detta året var inte annorlunda från alla andra år. De hade jätte kul och det var massa skratt och glädje. Höjdpunkten var när ambulanspersonalen radade upp dem på båren inne i ambulanden och berättade om all utrustning de har där och vad de använder den till osv.

Flickorna gjorde en god gärning, de bakade kakor och gav bort. De tjänade andra som har till yrke att tjäna samhället. De tjänade med glada ansikten utan förväntan att få något tillbaka. Mina UK flickor är fantastiska, och jag är så tacksam för det tjänande vi kunde utföra och för allt tjänande vi kommer att göra unde julen. Jag är tacksam för att vi har möjligheten att göra saker för andra och jag är tacksam för att "mina" tjejer tar emot de möjligheterna med glädje.

Tacksamhet dag 12, 13 och 14

Hmm... Detta blir ju sämre och sämre... Vi kör som förra gången, börjar från i söndags, dag 12. Det var barnens medverkan i kyrkan, och jag älskade det. Barnen är så lyckliga, de sprider sådan glädje. Barn är ärliga, öppna, kärleksfulla. De ger av sig själva utan att förvänta sig något tillbaka. De är verkligen Kristuslika ända ut i fingerspetsarna. I söndags var jag så otroligt tacksam för all abarn som finns runtom mig.

Igår var det måndag. Det måste hänga kvar från skoltiden, för måndagar är liksom lite motiga... Just denna måndag var inte olik alla andra, egentligen. Alla var i skola/på jobb, jag var "ledig" (= arbetslös/mellan jobb/timanställd men hade inga timmar den dagen) och jobbade först på kvällen som assistent till en liten kille. Bilen var iväg på andra äventyr, så det var bussen som gällde. Jag brukar inte ta bussen, och brukar alltså inte ha ordentliga ytterkläder på mig. Jag tar oftast inte på mig jackan om jag bara ska från dörr till bil till en annan dörr. Igår var det kallt. Det var riktigt, riktigt kallt. Alltså hade jag både jacka, vantar och mössa när jag åkte till jobbet (eftersom jag var tvungen att ta bussen). Och när jag gick mellan bussar, stod och väntade på bussar och promenerade sista bitem hem var jag riktigt tacksam för min mössa. Den var både bekväm och varn, och den ser helt ok ut. Jag älskar min mössa. Det slog mig hur otroligt tur jag har som fick födas just här, där mitt största problem på vintern är att jag inte har bil när jag ska jobba, eller att jag inte hittar en mössa som sitter fint på huvet, eller att kudden är lite knölig, eller att jag måste äta samma maträtt två gånger samma vecka... Jag skulle kunna fortsätta i evigheter om hur larviga mina "problem" är, men det tänker jag inte göra. Det räcker med att säga att jag är otroligt tacksam för att jag bor just här, där jag är trygg och säker och har allt jag behöver. Och framförallt är jag tacksam för att jag har en varm mössa att sätta på huvet när det är kallt.

Idag (alltså dag 14, tisdag) var jag och min mamma och mina systrar hemma hos biskopen (alias tomten) och hans fru för att titta på hennes massiva tomtesamling. Hon har hur många tomtar som helst och idag öppnade de sitt hem för vänner som ville komma och titta. Det var en trevlig kväll och vi hade en trevlig resa dit och tillbaka. Att se i hennes ögon hur mycket den tomtesamlingen betyder för henne var fantastiskt. Det är så mycket mer än bara tomtar för henne. Det är ett slags livsverk. Det är hennes stolthet. Och hon var stolt. Hela hon strålade, och hon var nöjd. Det var underbart att se. Jag kände en så stor tacksamhet för att hon kunnat samla så många tomtar, hittat vad hon älskar och skaffat så mycker av det. Jag var tacksam för hennes skull, för att hon fick vara lycklig. Och det gjorde mig lycklig.

Tacksamhet dag 9, 10 och 11...

Ja, jag är väl inte så värst duktig på att blogga varje kväll/dag, men jag är ändå tacksam. I torsdags kände jag en extra tacksamhet till min bror. Det var inget speciellt med dagen, bara en helt vanlig dag. Som vanligt åkte lillebror till jobbet i Göteboorg långt innan jag var vaken och han kom hem lagom till att slänga i  sig lite mat och sedan sova. OK, han hinner prata lite med flickvännen också... Men just den där helt vanilga dagen, en dag där jag knappt såg honom, slog det som en våg av kärlek mot honom. Jag får såna infall lite då och då, och i torsdas var det över lilleror.

Han är busig till tusen, lite smågalen och nästan alltid glad. Han struntar i allt vad övervikt är och vänder uppochner på en när han känner för det, han kan mycket sällan gå förbi någon utan att rufsa om i håret på dem, han är nästan alltid glad och har en konstant glimt i ögonen. Han kör som en biltjuv, men jag älskar honom ändå. Han får infall av "mysighet", och då är han som en stor nallebjörn (men det säger vi inte till honom... :P). Jaä älskar min lillebror!

Igår (alltså dag 10) var jag och storasyster ute hos en vän med andra vänner. Vi var sex tjejer som hade bakat julgodis och samlades och åt och pratade. Vi hade otroligt trevligt, tittade på Idol-finalen, busade lite med barnen, kollade på youtube-klipp... Vi hade jättekul. Alla droppade av när de kände att det var dags för det. Jag och storasyster kom därifrån senast. Vi var kvar och kollade på hela Idol (med en liten paus, då... när det var nyheter...) och pratade väl vidarel ite efteråt. Sedan hamnade vi i hallen fullt påklädda och pratade vidare. Efter ett tag kom manenn i huset och påpekade att vi kunde sätta oss i soffan och prata klart, varpå vi hävdade att vi skulle gå snart. Jag tror vi stod i hallen runt en timma... Det liksom bara blir så när samtalsämnena avlöser varandra på ett naturligt sätt...

Igår kom jag alltså hem runt klockan ett, och orkade inte starta en dator, så det blev ingen tacksamhet skriven då, men igår var jag så otroligt tacksam för goda vänner och bra dagar. Jag älskar kombinationen av en (eller flera) god(a) vänn(er) och dagar då orden kommer precis så naturligt som de borde. Jag är så tacksam för att det finns så undervara människor runt mig som får mig att vilja bli bättre, att vilja utvecklas, och som får mig att bara må bra och känna mig älskad och önskad.

Idag (nu är vi ikapp) var det julfest i församlingen. Vi gick i Luciatåg, åt god mat och träffade tomten. Vi har världens bästa tomte. Han är fantastisk. Han kommer in i fullt skratt, tjoar och pratar, sätter sig på en stol brevid granen och kallar fram barnen vid namn ett och ett, pratar med dem lite och ger dem en påse med clementiner och lite godis. Barnens ögon var enorma och tindrande. Det var riktig julkänska i rummet. Att se hur barnen samlas på golvet framför tomten, se hur det lyser i derras ögon, glittrar av spänning, förväntan, förundran och en gnutta "han kanske är på riktigt ändå" i de lite äldre barnen, de som inte har bestämt sig för om de tror på tomten eller inte. Sedan när tomten ropar upp deras namn ler de större än de någonsin lett innan och kryper upp i tomtens knä. Jag sitter och myser när jag tittar på dem.

Idag är jag tacksam för Jultomten, fär allt han bär med sig. För det budskapet han förmedlar; att julen är här, att alla är älskade och viktiga, att man måste bry sig om varandra. Men framförallt är jag tacksam för det ljus han tänder i barnens ögon. Tomten är inte nödvändigtvis en gubbe i röd rock. Vi kan alla vara lige grand av jultomten. Vi kan tänka på att nämna barnen vid namn, vi kan ge av oss själva, vi kan komma skrattande in i ett rum, vi kan sprida julanda runt oss. Ingen gör det så bra som tomten, och vi här i Borås har nog den alldeles "riktiga" tomten. Jag vet att jag aldrig kommer sluta hävda att jag tror på tomten. Tomten finns, om bara som en god gärning eller ett leende. Idag är jag tacksam för Jultomten.

Tacksamhet dag 8

Idag har varit en underlig dag. Det har varit lite upp och ner. Började toppenbra med morgonmys tillsammans med storasyster och slutet av "Mary Poppins", fortsatte med en härlig segdagsförmiddag och julmusik. Slutet på dagen blev väl lite sisådär, men jag upptäckte att det faktiskt fungerade med positiva tankar. Det är dock inte positiva tankar jag känner att jag är tacksam för idag. Nej, idag är jag tacksam för mina systrar. Jag och storasyster hade som sagt en mysstund i morse. Vi fortsatte dagen med en härlig förmiddag och eftermiddag. Jag älskar hur hon kan få mig att skratta och fnissa som en tok, hur hon står ut med mina knepiga infall och mina dumma frågor, jag älskar att hon har sånt otroligt tålamod, att hon sköter sina uppgifter och att hon kan flumma runt och fåm ed sig alla andra i sitt lyckorus. Jag älskar till och med att hon inte alltid behåller humöret uppe och att till och med hon har behov av att få älta av sig saker ibland. Hon är underbar.

Jag älskar även min lillasyster. Hon är totalt olik storasyster. De är som natt och dag, och jag är lika olik åt mitt eget håll. Lillasyster är sprallig, lekfull, komplett galen i vissa situationer. Hon är mysig och varm, men kan också säga ifrån ganska ordentligt. Hon ät en typisk lillasyster; slarvig och stökig, men hon gör det med glimten i ögat och (oftast) ett leende på läpparna. Jag älskar henne otroligt mycket för allt det hon är. Hon är underbar.

Jag älskar mina systrar. De finns alltid här för mig och jag försöker alltig finnas där för dem. De är två av mina bästa vänner. Idag är jag extra tacksam för dem.

Tacksamhet dag 6 och 7

Ja, jag glömde igår, men jag hade ett blogginlägg uttänkt i mitt huvud. Såhär går det, ungefär:

Idag är jag tacksam för skratt. Jag och mamma åkte till Halmstadstrakten och hämtade hem minsta systern. Det var en bilresa på totalt lite över fyra timmar. Vi hade jättekul! Från början gick allt fel. Jag vaknade för sent, allt tog en evighet, vi behövde tanka, glömde tankkortet och fick vända, jag fick hjärnsläpp och körde till fel mack, väl framme vid rätt mack var "rätt" bensin slut, så vi fick ringa runt och kolla om man kunde tanka med en annan sort, vilket man kunde, det var en hel del modd på vägen och vi var hyperstressade.

Jag plockade fram julskivan jag hade med mig och bad mamma sätta igång den, och sen var allt borta. All stress, all irritation, allt obehag var som bortblåst. Vi pratade och skrattade och hade en underbar resa.

Från det att vi satte igång musiken bestämde jag mig för att detta skulle bli en härlig resa, så jag började nynna med i låtarna (fastän jag inte kudne dem) och vi började fnissalite. Sedan var det två lyckliga filurer som åkte ner till halmstad. På hemvägen var vi tre, men det glada smittade henne också, så det var en lika lycklig hemresa.

Skratt löser det mesta. Det gör oss glada, och uppriktig, ärlig glädje löser allt! Idag är jag tacksam för glädje och skratt.


Så till dagens tacksamhetstanke. Jag vet att det bara har gått en halv dag, men jag vet ärnå vad jag är tacksam för. Jag har suttit vid datorn och lyssnat på musik. Blandat julmusik och kyrkans musik. Jag älskar hur musiken fyller upp hela mitt inre och får mig att sväva runt på lyckliga små moln. Jag bli mjuk och varm inuti, och anden bekräftar varenda ord jag hör. Det är underbart.

När jag känner att dagarna är för långa, för ensama och gåa, sätter jag på min iPod och lyssnar på kyrkans musik, och sedan är allt lite lättare. I morse var en sådan dag när hjärtat liksom bara saknade ett annat hjärta, bara det att det hjärtat inte finns. Och då finns det inte mycket annat att göra än att vända det ensamma hjärtat till Herren och känna att jag trots allt inte är ensam, fastän allt runt mig talar emot det, påstår att jag är ensammast i hela världen och att jag alltid kommer vara ensam. Om man istället för att lyssna på det sätter sig med skrifterna eller sätter på upplyfrande musik, känns det avsevärt mycket bättre.

Jag har nyligen upprepade gånger upplevt en känsla av att jag är på rätt spår, att mina ansträngningar faktiskt ger resultat, att allt komemr lösa sig. Jag behöver inte vara orolig, om jag fortsätter såhär kommer jag bli fullständigt lycklig. Det finns två tillfällen jag känner det som starkast. Eller nej, nu ljuger jag, det finns tre tillfällen. 1) I templet. 2) När jag lyssnar på kyrkans musik eller nynnar på psalmer. 3) När jag sätter ord på känslan, både i tal och skrift.

Musik är något som ger mig tröst och uppmuntran. Den får mig att blicka framåt, att jobba hårdare och mer effektivt, den får mig att sväva i en bubbla av trygghet, ganska lik den jag är omsluten av i templet. Genom musik kan jag ta mig tillbaka till templet (mentalt, naturligtvis...) och bara minnas hur övertygande känslan av att allt kommer lösa sig var, och fortfarande är. Jag älskar musik!

Tacksamhet dag 5

Vi har institut på söndageftermiddagar (ett litet tag till) här i Borås, och det är jättemysigt. Veckodagen spelar väl egentligen ingen roll, det är mer omgivningen och stämningen som gör det. Vi är hemma hos vår lärare, sitter i hans soffa med filtar, i bakgrunden spelar mjuk musik, det sprakar en eld i öppna spisen, vi fikar lite... Det är underbart.

Och nu tror ni att jag tänker tacka för institutet, men det tänker jag inte. Visst är jag tacksam för det, men institutet hade inte varit hälften så "bra" om vi hade suttit i ett kalt kapell, eller som Borås församling har det just nu: på en högstadieskola. Nej, idag är jag extra tacksam för människor som öppnar sina hem. De som tar emot andra och bjuder in dem i värme och hemtrevlighet, påde privat och i kallelser. Att sitta i en soffa och diskutera evangeliet ger så mycket mer än om man sitter uppradade i mer klassrumsliknande lokaler. I ett hem är det inbjudande och trevligt, alla är bekväma, och man kommer in i diskussioner på ett helt annat sätt. Det blir liksom mer "öppet" och mindre "formellt" och "läskigt".

Alltså är jag idag tacksam för de människor (särskilt min institutlärare) som öppnar sina hem och bjuder in andra att dela det med dem en timma i veckan (eller liknande).

Tacksamhet dag 3 och 4

Anledningen till att jag skriver två dagars tacksamhet idag är att jag var i Stockholm fredag-lördag med en grupp Unga Vuxna, och alltså inte hade tillgång till internet. Inte desto mindre är jag tacksam även utan internet, och gårdagens och dagens tacksamhet går lite hand i hand. I alla fall denna helgen. Idag (och igår) är jag tacksam för härliga människor och templet.

Att templet är en otroligt fridfull och upplyftande plats är inget nytt, men det slår mig lika starkt varje gång jag är där. Jag fullkomligt ÄKSLAR att vara där, känna anden så otroligt starkt och fyllas av frid ochen känsla av att allt komemr bli bra. Där finns ingen oro, ingen ängslan, inga värdsliga problem. Man kliver in i en värme som inte finns på samma sätt någon annan stans. Det är underbart!

Vad som också är viktigt när man besöler templet (i alla fall för mig) är att gruppen man är där med är en grupp man kan känna sig bekväm med. Om man kan koppla bort allt som hör världen till (inkluderat tankar om hur man uppfattas av andra) är man mer mottaglig för anden, vilket i sin tur leder till en andligare upplevelse. Dessutom hade vi väldigt trevligt och det var mycket skratt och glädje. Dessutom blev det en hel del "kill-snack" i tjejernas rum. Jag tror inte att samtalet löpte riktigt på samma sätt hos killarna... De upptäckte nämligen att de inte var ensamma i sitt rum, och att deras rumskamrater redan sov.

Så den tacksamhet som brinner mest i mitt hjärta idag är tacksamheten över att vara omgiven av härliga människor och omsluten i den trygghetsbubbla templet omsluter mig i.

Tacksamhet dag 2

Idag var jag på Ullared med en vän, och vi köpte massor!! Jag hade med mig tre smockfula kassar hem, och hon hade fem typ. Vi hade jättertevligt, fnissade, skrattade, pratade och handlade (naturligtvis). Jag kan ju erkänna att jag hade med mig en hel del mer än vad jag hade planerat när jag gick ut ur affären, och jag måste nog också erkänna att det var en del grejer jag glömde köpa... Men sånt händer...

Det är faktiskt inte "massa grejer man halvbehöver" jag är tacksam för idag, trots utlägget om shopping. När vi kom fram till kassorna hände nämligen en helt otrolig sak. (Nej, det var inte att allt på något magiskt sätt var billigare än det borde ha varit.) Min vän höll frenetiskt på att plocka ner sina saker i kassar med en skrikande sexmånaders dotter i bärsele och jag hjälpte henne att packa. Lilltjejen skrek mer och mer och vi var jättestressade och alla smågrejer tog aldrig slut. Då huxflux kommer en kvinna fram och säger "Jag ska hjälpa dig att packa!" och så börjar hon packa ner sakerna i kassar. Hon gick fram till en främling som behövde två extra händer och erbjöd henne sina. Är inte det helt otroligt? Jag haden ästan börjat tro att medmänskligheten var borta. Som tur var är jag numera felbevisad och kan fortsätta låtsas att alla människor är goda små varelser som bara vill varandras bästa.

Idag är jag alltså tacksam för människor som ger av sig själva utan att det är varken frågat eller förväntat av dem. Speciellt då kvinnan på Ullared.

Tacksamhet dag 1

För ett tag sedan började jag följa en blogg som jag råkade ramla in på. Under november månad hade skribenten en tacksamhetsmånad - hon skrev varje dag ner något hon var tacksam för den dagen. Jag tänkte göra detsamma under december.

Vad jag är extra tacksam för idag är stjärnor. Detta är något jag kommer tillbaka till hela tiden; hur förtrollad jag är av stjärnorna. De bara finns där uppe och glittrar och tindrar och är vackra och hemlighetsfulla. De har alla en hemlighet och de vet att ingen på denna jorden, eller de andra stjärnorna, kan komma nära nog att komma på den. De inger en trygghet i det otrygga, en säkerhet i oron, en känsla av att man inte är ensam. De gör det oändliga med universum mindre skrämmande.

Ikväll när jag och minsta systern varit och handlat (en tur som i början var ganska vresig, i mitten glad och fnissig och i slutet tillbaka till halvvresig) och jag klev ur bilen hemma kastade jag som vanligt en snabb blick upp mot himlen. Där uppe lyste himlens alla stjärnor, och allt jobbigt var som bortblåst. Jag var lung, trygg och lycklig, trots gnällig lillasyster.

Så idag är jag extra tacksam för stjärnor.