Tacksamhet dag 20

Jag lever i en värld av I-Lands problem. Jag skapar I-Lands problem i massa lägen där de inte behöver vara. Idag , till exempel, hade jag världens I-Lands problem:

Jag jobbade först på dagis till klockan 16 och sedan skulle jag börja som assistent klockan 17.

Alltså, vad jobbigt att bara ha en timma att ta mig mellan mina två jobb som båda betalar över 100-lappen i timman... 

Sedan kom nästa problem. Mat. Jag måste ha mat med mig till jobbet och sedan skulle jag bli tvunen att köpa någon mat på vägen mellan jobboch jobb.

Tjenare, vad jobbigt. Jag kan ju ha med mig två matlådor, men då måste jag diska två matlådor. Jag har förresten ingen lagad mat jag vill äta i kylskåpet, så jag plockar med mig lite nudlar och tar korv ur paketet jag har i reserv på dagis. Sedan köper jag en Sub eller nåt på väg till bussen. Det blir bra. 

Arbete nr 1 gick bra, jag hade trevligt och det var en ganska lugn dag på dagis. Jag var lite stressad över att komma i tid, och jag insåg att jag inte skulle hinna om jag gick till andra sidan centrum för att köpa en Sub, så jag fick fundera ut en ny lösning. Det blev en thai-greja i blastbunke jag kunde äta på vägen.

Men, hallå! Jag hinner inte gå ända dit... Men jag ville ju ha en Sub! Åh, vad jobbigt! Nu måste jag ju tänka om... Jo, jag går in på det där thai stället och får med mig en låda med nudelmojs och så käkar jag det medan jag går. Men, hallå, det var ju dumt. Jag fick det i stora, feta plastlådor! Och ris. Hur ska jag kunna äta detta på vägen? Och jag har ingen gaffel. Och bussen går först om 20 minuter. Maten kommer bli kall och jag kommer frysa. Förresten kommer jag inte hinna i tid om jag väntar på bussen. Jobbigt! Jag ringer pappa.

Pappa kom. Han skulle ta med en gaffel och sedan skulle vi tanka och åka till jobbet.

Men! Du kan ju inte tanka först och hämta mig sen! Hämta mig först, jag fryser... Och var är gaffeln? Hemma?! Ja, vi får åka hem och hämta den, jag kan ju inte käka goja med fingrarna! Jaja... jag får väl tugga i mig lite torrt ris med fingrarna. Himla synd om mig, asså... Nej, men, vad snäll du är som vill åka hem och hämta gaffeln, jag älskar dig! Och jag kommer komma för sent, men jag kan skylla på bussen och snön.

Fattar ni (du, den enda jag känner till som läser min blogg ;P) vilken elak dotter jag var idag? Jag var jättedum och fjantig och såg bara problen istället för lösningar. Jag levde i ett enda stort I-Lands problem, och jag hoppas att jag ska ha hjärna nog att hålla mig borta från dem så mycket jag bara kan i fortsättningen. Det blir ju bara problem om vi gör problem utav det.

Så, varför denna utläggning om min dags tackiga attityd? Jo, för att jag är så otroligt tacksam för att jag har privilegiet att bo i ett land där ett av mina större problem är hur jag ska ta mig mellan jobb och jobb på en timma, inte om jag har jobb nog att kunna ge min familj mat varje dag. Jag är otroligt tacksam för att jag kan leva i ett samhälle där vi har så få problem att vi måste hitta på I-Lands problem för att ha något att klaga på.