Ja, jag glömde igår, men jag hade ett blogginlägg uttänkt i mitt huvud. Såhär går det, ungefär:
Idag är jag tacksam för skratt. Jag och mamma åkte till Halmstadstrakten och hämtade hem minsta systern. Det var en bilresa på totalt lite över fyra timmar. Vi hade jättekul! Från början gick allt fel. Jag vaknade för sent, allt tog en evighet, vi behövde tanka, glömde tankkortet och fick vända, jag fick hjärnsläpp och körde till fel mack, väl framme vid rätt mack var "rätt" bensin slut, så vi fick ringa runt och kolla om man kunde tanka med en annan sort, vilket man kunde, det var en hel del modd på vägen och vi var hyperstressade.
Jag plockade fram julskivan jag hade med mig och bad mamma sätta igång den, och sen var allt borta. All stress, all irritation, allt obehag var som bortblåst. Vi pratade och skrattade och hade en underbar resa.
Från det att vi satte igång musiken bestämde jag mig för att detta skulle bli en härlig resa, så jag började nynna med i låtarna (fastän jag inte kudne dem) och vi började fnissalite. Sedan var det två lyckliga filurer som åkte ner till halmstad. På hemvägen var vi tre, men det glada smittade henne också, så det var en lika lycklig hemresa.
Skratt löser det mesta. Det gör oss glada, och uppriktig, ärlig glädje löser allt! Idag är jag tacksam för glädje och skratt.
Så till dagens tacksamhetstanke. Jag vet att det bara har gått en halv dag, men jag vet ärnå vad jag är tacksam för. Jag har suttit vid datorn och lyssnat på musik. Blandat julmusik och kyrkans musik. Jag älskar hur musiken fyller upp hela mitt inre och får mig att sväva runt på lyckliga små moln. Jag bli mjuk och varm inuti, och anden bekräftar varenda ord jag hör. Det är underbart.
När jag känner att dagarna är för långa, för ensama och gåa, sätter jag på min iPod och lyssnar på kyrkans musik, och sedan är allt lite lättare. I morse var en sådan dag när hjärtat liksom bara saknade ett annat hjärta, bara det att det hjärtat inte finns. Och då finns det inte mycket annat att göra än att vända det ensamma hjärtat till Herren och känna att jag trots allt inte är ensam, fastän allt runt mig talar emot det, påstår att jag är ensammast i hela världen och att jag alltid kommer vara ensam. Om man istället för att lyssna på det sätter sig med skrifterna eller sätter på upplyfrande musik, känns det avsevärt mycket bättre.
Jag har nyligen upprepade gånger upplevt en känsla av att jag är på rätt spår, att mina ansträngningar faktiskt ger resultat, att allt komemr lösa sig. Jag behöver inte vara orolig, om jag fortsätter såhär kommer jag bli fullständigt lycklig. Det finns två tillfällen jag känner det som starkast. Eller nej, nu ljuger jag, det finns tre tillfällen. 1) I templet. 2) När jag lyssnar på kyrkans musik eller nynnar på psalmer. 3) När jag sätter ord på känslan, både i tal och skrift.
Musik är något som ger mig tröst och uppmuntran. Den får mig att blicka framåt, att jobba hårdare och mer effektivt, den får mig att sväva i en bubbla av trygghet, ganska lik den jag är omsluten av i templet. Genom musik kan jag ta mig tillbaka till templet (mentalt, naturligtvis...) och bara minnas hur övertygande känslan av att allt kommer lösa sig var, och fortfarande är. Jag älskar musik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar