Hmm... Detta blir ju sämre och sämre... Vi kör som förra gången, börjar från i söndags, dag 12. Det var barnens medverkan i kyrkan, och jag älskade det. Barnen är så lyckliga, de sprider sådan glädje. Barn är ärliga, öppna, kärleksfulla. De ger av sig själva utan att förvänta sig något tillbaka. De är verkligen Kristuslika ända ut i fingerspetsarna. I söndags var jag så otroligt tacksam för all abarn som finns runtom mig.
Igår var det måndag. Det måste hänga kvar från skoltiden, för måndagar är liksom lite motiga... Just denna måndag var inte olik alla andra, egentligen. Alla var i skola/på jobb, jag var "ledig" (= arbetslös/mellan jobb/timanställd men hade inga timmar den dagen) och jobbade först på kvällen som assistent till en liten kille. Bilen var iväg på andra äventyr, så det var bussen som gällde. Jag brukar inte ta bussen, och brukar alltså inte ha ordentliga ytterkläder på mig. Jag tar oftast inte på mig jackan om jag bara ska från dörr till bil till en annan dörr. Igår var det kallt. Det var riktigt, riktigt kallt. Alltså hade jag både jacka, vantar och mössa när jag åkte till jobbet (eftersom jag var tvungen att ta bussen). Och när jag gick mellan bussar, stod och väntade på bussar och promenerade sista bitem hem var jag riktigt tacksam för min mössa. Den var både bekväm och varn, och den ser helt ok ut. Jag älskar min mössa. Det slog mig hur otroligt tur jag har som fick födas just här, där mitt största problem på vintern är att jag inte har bil när jag ska jobba, eller att jag inte hittar en mössa som sitter fint på huvet, eller att kudden är lite knölig, eller att jag måste äta samma maträtt två gånger samma vecka... Jag skulle kunna fortsätta i evigheter om hur larviga mina "problem" är, men det tänker jag inte göra. Det räcker med att säga att jag är otroligt tacksam för att jag bor just här, där jag är trygg och säker och har allt jag behöver. Och framförallt är jag tacksam för att jag har en varm mössa att sätta på huvet när det är kallt.
Idag (alltså dag 14, tisdag) var jag och min mamma och mina systrar hemma hos biskopen (alias tomten) och hans fru för att titta på hennes massiva tomtesamling. Hon har hur många tomtar som helst och idag öppnade de sitt hem för vänner som ville komma och titta. Det var en trevlig kväll och vi hade en trevlig resa dit och tillbaka. Att se i hennes ögon hur mycket den tomtesamlingen betyder för henne var fantastiskt. Det är så mycket mer än bara tomtar för henne. Det är ett slags livsverk. Det är hennes stolthet. Och hon var stolt. Hela hon strålade, och hon var nöjd. Det var underbart att se. Jag kände en så stor tacksamhet för att hon kunnat samla så många tomtar, hittat vad hon älskar och skaffat så mycker av det. Jag var tacksam för hennes skull, för att hon fick vara lycklig. Och det gjorde mig lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar