Ja, tiden går ju, trots att jag inte låtsas om det och därför inte uppdaterar bloggen... Sist jag var här inne och härjade var jag i Arizona, dör jag nu då inte är kvar längre. Jag är numera (sedan länge) hemma i Borås och jobbar, jobbar, jobbar... En stor del av mig lämnades kvar i den eviga solen och jag kommer för alltid bära med mig mina inre bilder och minnen, och jag komemr aldrig glömma den vänlighet och kärlek som omslöt mig av alla människor där, vilka jag står i evig tacksamhetsskuld till. Jag hoppas jag en dag kommer tillbaka dit (om inte allt för lång tid) och får träffa mina goda vänner igen. (Och solen och kaktusarna...)
När februari inleddes läste jag på aftonbladets app i min telefon att det är den månad på året när människor överlag är som sjukast. Detta ryckte jag på axlarna åt och tyckte att nähä, inte spelar det någon roll vilken månad det är! Jag kommer ju inte bli sjuk bara för att det råkar vara februari... Nä nä, inte alls...
Fär två veckor sedan låg jag imagsjuka och igår gav jag upp mina tappra försök att orka jobba med skrikande barn överallt och gick hem efter lunch med en rejäl förkylning. Som tur var är den i stort sett över, så jag är så gott som frisk (i alla fall frisk nog för att jobba imorgon, eventuellt ikväll) och har en hel del energi att lägga på saker som energi behöver (och bör) läggas på. Ida har dock fördärvat mig, så inget vettigt blir gjort överhuvud taget.
I helgen var jag hos Ida (något jag också skyller min utblommade förkylning på) och utbytte skratt, erfarenheter, nyförälskelse i Anne på Grönkulla och dagis- och fritidsbaciller. Der näst sistnämnda är anledningen till att inget vettigt blir gjort. Jag såg nämligen Anne på Grönkula hos Ida, och när jag kom hem (och blev sjuk) traskade jag in på biblioteket och lånade de två första böckerna, och nu kan jag inte göra så mycket annat än att läsa, fnittra och förundras. Jag ÄLSKAR hur Annes hjärna fungerrar, och inser att det krävs en förvirrad hjärna till att hitta på en lika (om inte mer) förvirrad hjärna, så alltså var Montgomery lika knäpp som jag! Haha! Jag är inte ensam om att vara galen!
Och nu har jag ännu en plats på jorden mitt hjärta brinner efteratt få uppleva på riktigt!
Om Anne varit riktig hade vi varit själsfränder, om vi inte varit alltför lika för att komma överrens. Och trots att jag inte har en Anne, så har jag en Ida, och eftersom hon är lika knäpp som jag, är hon också lika knäpp som Montgomery, och följdaktligen lika galen och tankspridd som Anne, och med det har hon en liknande hjärna som min. Det är ett litet under att man täffar någon som är som en själv, och jag vet att ingen vän (utanför familjen) kan stå ut med mig så som Ida gör. Alltså kommer jag förbli ogift! Men med böcker om knäppisar och riktiga knäppisar runt mig kommer jag klara mig utmärkt!
Det är så mycket jag vill citera ur boken, men jag kommer bara citera ett lite stucke från s. 264, när Anne varit inne i stan med Diana och hälsat på fater Josephine är detta vad hon säger till Marilla om huruvida hon är en storstadsmänniska eller inte:
"Och vet Marilla, jag kom underfund med att jag inte är född till stadsliv, och det är jag glad för. Det kan nog vara roligt för en och annan gång att sitta på en restaurang klockan elva och äta glass, men annars vill jag hellre sådags vara på mitt lilla rum och sova skönt i min säng och bara liksom ana att stjärnorna tindrar utanför och att vinden susar i furorna nere vid bäcken."
Ja, jag är en småstadsmänniska. Jag är en hemmasittare som hellre myser under en filt än går runt på stan. Och på tal om glass! Är et inte underligt hur mycket bättre glassen smakar när man äter den direkt ur förpackningen? Det är bara så mycket godare och ... Jag vet inte, men allt som var "förbjudet" när man var liten gör allt så mycket bättre nu när ja ginte är det slads liten längre... Det är den bästa förklaringen jag kan ge, men jag står fast vid att glassen smakar bättre direkt ur förpackningen än när den mellanlandar på en tallrik.
Och dessutom är idag en väldigt bra dag, eftersom vår nya kronprinsessa födder tidigt på morgonen. Jag måste erkänna att jag i själ och hjärta är rojalist, och tycker det är barnskigt roligt att leva i ett land med monarki, och jag tycker att kungafamiljen är oändligt charmig, och jag vill inte ha det på något annat sätt. Så den nya lilla tronförjaren (tronförljerskan?) är varmt välkommen och redan högt älskad, fastän svenmska folket inte får henne officiellt presenterad som tronföjlare förrän kungen tillkännager henne imorgon kl 11.
Med det ska jag återgå till min glass och min bok och alla fantasier, och låta min själs förbättade inre version av mig vandra sida vid sida med Anne på Avonleas röda vägar bland skogar och fält, och i hemlighet (kanske inte så värst hemlig hemlighet) drömma om att en dag låta mitt riktiga (oförbättrade) jag vandra (och köra bil) på Prince Edward Island och se det på riktigt, och inte bara den förskönade versionen.
torsdag 23 februari 2012
tisdag 10 januari 2012
Phoenix Zoo och YSA FHE
Idag var vi på Phoenix Zoo. Det var OTROLIGT vackert! Öken... Det är något alldeles förtrollande och magiskt med just den här öknen och alla vägter som lever i den. Djuren också, såklart. I alla fall de som inte tänker äta upp en om de får chansen. Men alla växter... OCh alla rödaktiga klippor... Och all öken... Helt otroligt! Borde verkligen lägga upp bilder, men om jag gör det nu måste jag lägga in dem i datorn, och då måste jag lägga in ALLA bilder i datorn, och det komemr ta allderles för lång tid, för jag är trött och vill sova...
Så, vi var alltså på Phoenix Zoo på förmiddagen, vilket var underbart, och på eftermiddagen satt jag i solen och skrev brev till lillebror och läste en bok. Hur många av er där hemma satt i T-shirt i 20-25 graders värme och njöt? Inte så många va? Haha! Bara jag, bara jag!! Moahahaha!! Emma har solsken och inte ni! Fattar ni hur lycklig jag är? Jag fullkomligt ÄLSKAR det här stället!
På kvällen var jag på en hemafton med Unga vuxna här (YSA = Young Single Adults = Unga Ensamstående Vuxna = UEV = UV och FHE = Family Home Evening = Familjehemafton = Hemafton, för er som inte kopplade UV hemafton till titeln...) och det var jättetrevligt. Jag träffade en jättegullig tjej utanför, och hon var såå snäll. Presenterade mig för sina kompisar, såg tilla tt jag inte var ensam, bestämde en dag när vi ska shoppa tillsammans och sånt. Hon var jättesnäll, och vi kommer säkert ha kul. På söndag komemr hon hit och hämtar upp mig till kyrkan och tar med mig till Singles Ward, så det blir en ny erfarenhet.
På hemaftonen kollad evi på en football match, och jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte fattade ett dugg! Det var bara så knäppt. Killar som springer omkring i cykelbyxor och axelvaddar och knör på varandra och bråkar om en avlång boll... Plötsligt tjuter alla av någon oförklarlig anledning och sedan får ett av lagen poäng. För att springa lite med en boll och sedan ramla umkull? Hur fick de den poängen? Det enda (för mig) uppendara tillfället var när någon av snubbarna i axelvaddar sparkade in bollen i "mål". Det ger uppenbarligen tre poäng. Jag tror att det där springandet gav tre poäng det också, men ör inte säker...
Hur som helst gick vi när Alabama ledde över LSH (eller vad det nu var för bokstäver med ett "S" och ett "H" eller "L"...) mes 12-0, så jag tror de vann. GRATTIS NI I VINRÖDA TRÖJOR!!
Skulle förmodligen ha bett Biskop Murray om en lektion i teoretisk football innan jag åkte... Well, det få bli i efterhand om jag inte lär mig fatta det när jag är här...
Nu ska jag sova!! Supertrött och lite förvirrad, men mest lycklig!
Så, vi var alltså på Phoenix Zoo på förmiddagen, vilket var underbart, och på eftermiddagen satt jag i solen och skrev brev till lillebror och läste en bok. Hur många av er där hemma satt i T-shirt i 20-25 graders värme och njöt? Inte så många va? Haha! Bara jag, bara jag!! Moahahaha!! Emma har solsken och inte ni! Fattar ni hur lycklig jag är? Jag fullkomligt ÄLSKAR det här stället!
På kvällen var jag på en hemafton med Unga vuxna här (YSA = Young Single Adults = Unga Ensamstående Vuxna = UEV = UV och FHE = Family Home Evening = Familjehemafton = Hemafton, för er som inte kopplade UV hemafton till titeln...) och det var jättetrevligt. Jag träffade en jättegullig tjej utanför, och hon var såå snäll. Presenterade mig för sina kompisar, såg tilla tt jag inte var ensam, bestämde en dag när vi ska shoppa tillsammans och sånt. Hon var jättesnäll, och vi kommer säkert ha kul. På söndag komemr hon hit och hämtar upp mig till kyrkan och tar med mig till Singles Ward, så det blir en ny erfarenhet.
På hemaftonen kollad evi på en football match, och jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte fattade ett dugg! Det var bara så knäppt. Killar som springer omkring i cykelbyxor och axelvaddar och knör på varandra och bråkar om en avlång boll... Plötsligt tjuter alla av någon oförklarlig anledning och sedan får ett av lagen poäng. För att springa lite med en boll och sedan ramla umkull? Hur fick de den poängen? Det enda (för mig) uppendara tillfället var när någon av snubbarna i axelvaddar sparkade in bollen i "mål". Det ger uppenbarligen tre poäng. Jag tror att det där springandet gav tre poäng det också, men ör inte säker...
Hur som helst gick vi när Alabama ledde över LSH (eller vad det nu var för bokstäver med ett "S" och ett "H" eller "L"...) mes 12-0, så jag tror de vann. GRATTIS NI I VINRÖDA TRÖJOR!!
Skulle förmodligen ha bett Biskop Murray om en lektion i teoretisk football innan jag åkte... Well, det få bli i efterhand om jag inte lär mig fatta det när jag är här...
Nu ska jag sova!! Supertrött och lite förvirrad, men mest lycklig!
måndag 9 januari 2012
Det borde komma en roman...
...men jag vet inte om jag har ork och lust...
Jag är i Gilbert, Arizona!!! Solen skiner varje dag, hela dagen, det är junivärme och jag har en hel massa underbara människor runt mig. Att resa är verkligen något som gör mig otroligt lycklig och som stärker mig ofantlig. Jag växer som mest när jag är ute på äventyr, liksom tvingar mig själv ut ut mitt skal och river murar inifrån för att på sikt inte vara hämmad av något alls, förutom då dett sunda förnuftet...
Hur som hels är det underbart här, och jag njuter av varenda sekund! Jag har sett kyrkans Bishop's Warehouse, Desetet shop (eller vad det nu hette...) och handlat i en Deseret Bookstore, varit vid Mesa Tempel och blivit runtvisad i Visitor's Center där av världens absolut mysigaste systermissionär. De har jättemånga fina filmer och en underbar Kristusstaty, handcarved från Italien. De bilder jag sett på sådana statyer har alltid haft svart rumd bakom sig. Denna hade klar- och ljusblå rymd. Jättevackert!
Sedan har jag åkt runt lite i Phoenix, varit på Rawhide Wild West och sett på shower och gått runt i western staden och myst, varit på bio (Sherlock Holmes, tror det var andra delen), ätit ny mat, sett massa JÄTTESTORA Saguaro kaktusar, varit i kyrkan, sett den nya templet (Gilbert Temple) där det håller på att byggas och sedan har jag för mig att det var en sak till, eller nåt, men jag minns inte riktigt...
Hur som helst är detta inte vad romanen skule handla om, den skulle handla om min resa hit, för den blev aningen mer komplicerad än planerat...
Jo, jag satt i god tid (Oooo...) på Landvetter och väntade på flyget till London när kaptenen på planet börjar prata i högtalarna. Han säger att det är kraftiga vindar i London, och att ny avgångstid beräknas vara 16.00, men att det skulle kunna bli tidigare om vi hade tur. Planet skulle ha gått 11.25, 14.40 skulle jag vara igenom säkerhetskonttrollen och 15.15 skulle planet mot Phoenix avgå. Fastän jag är ganska lngsam med siffror och rätt så ologisk när det kommer till sådana saker, kunde jag snabbt räkna ut att detta inte skulle fungera... Visst skulle jag nog kunna koma med planet även om jag inte var igenom säkerhetskollen rätt tid, men de skulle nog inte hålla planet åt mig...
Lydig som jag är (eller hur, min mamma?) gick jag ombord på planet som kaptenen bad oss, så vi skulle kunna lyfta så snart vi fick klartecken från London. 14.00 lättade vi från marken och begav oss mot London. Vi landade så ja gmed ca 20 minuters marginal missade mitt flyg.
Så jag gick där, alldeles kolugn bland alla stressade och panikslagna människor, för att kolla om planet verkligen hade gått eller om jag skulle stå i en kö någonstans. Jag skulle stå i kö. En jättelång kö. Jätte, JÄTTE lång lö... Tänk dig ca 600 uppretade passagerare, ställ dem på rad i en lång, lång korridor, utan mat och med hungriga magar, bara vatten att dricka och utan information, så får du mina första fem timmar av köande. Ge dem sedan en liten fralla med ost och skinka och en knapp dl juice, en hel massa dubbla budskap, information som säger emot sig självt och den som levererar den och personens kollegor, blanda detta med med vatten och en till fralla, lägg på tre timmar och några stolar att sitta på, så har du sköna åtta timmars köande.
Kl 23.00 ringde de in polis från London (detta var på Heathrow) och tvingade bort de kvarvarande passagerarna från området, eftersom personalen ville hem, lyckades med ytterst liten marginal undvika upplopp och slagsmål och gav alla hotell att spendera natten på. Mitt var på själva flygplatsen, Sofitel Hotel, VÄLDIGT lyxigt, och säkert minst lika dyrt, men hade jag betalat själv hade det förmodligen varit värt pengarna. Har man bara fyra timmar att sova, ska man sova riktigt skönt!
Dag nummer två av min resa började tidigt med att ställ mig i en ny kö (efter att ha duschat och sånt). Denna gång var det trevligare stämning i kön, jag tror folk överlag hade accepterat att de var fast där, och var mer ironiska än arga. Folk som fått sina biljetter ombokade berättade att de skulle komma därifrån först på fredagen, detta var en onsdag. Jag ringde hem och kollade om de kunde boka nya biljetter år mig hemifrån, men det skulle kosta över 10.000 kr, och det hade jag inte lust med. Efter ca fyra-fem timmar eller nåt kom de med likadana mackor som under gårdagen (jag kan faktiskt rekommendera frallor med emmentalost och rökt skinka), vilken försvann snabbare än jag trodde var möjligt. Ner i magen alltså... Jag var JÄTTEhungrig! Hade ju inte ätit ordentligt på hela föregående dag, och det var lunchdags... Vi stod ett tag till i kö, pratade med folk runt omkring, fick en macka till, och nu var det ÄNTLIGEN min tur!
Framme vid kassan (eller vad man nu ska kalla det) satt en jätteförkyld stackare. Hon var väldigt trevlig och hjälpsam, hittade ett slyg via Seattle, men det var fullt, så hon letade vidare. det fanns inga andra den dagen, så hon kollade för dagen därpå. Fick in mig som sista passagerare på ett flyg till New York med anslutnignsflyg till Phoenix. Det skulle gå kl 11 på torsdagen, skulle vara där runt nio tiden. Jag fick min biljett och hotel voucher som också gav mig middag och frukost på hotellet.
Väl där träffade jag en kines (eller vad för slags asiat han nu var) som var finsk medborgare och skulle börja jobba i San Diego. Pratade lite när vi stod i kön för att shecka in (det var förresten en timmas kö till det första natten också...), han bjöd med mig att komma ner till lobbyn och hänga med honom och några vänner efter att jag landat på rummet, men jag hamnade på sängen för att låta kroppen vila lite efter allt stående, och vaknade en knapp timma senare och tänkte att han nog inte var kvar där då. Strötittade på slutet av Ice Age 3, skrev lite "dagbok" under en svart-vit brittisk kortfilm och såg Resan till jordens mitt, sedan middag och efter det sovdags.
Vaknade, duschade, åt frukost, tog mig till flygplatsen, checkade in, väntade lite och åkte iväg till New York och sedan till Phoenix. Kom fram vid 22-tiden på kvällen, bröllopet var över, Sahlins hade åkt vidare, inget hotell bokat (skulle ju bo med Sahlins i ett hus i Mesa) och ingen att ringa... Kom på att jag läst om ett hotell i downtown Phoenix (Americas Best Value Inn) som även hade airportshuttle, ringde dit från informationen, de hämtade mig, jag checkade in och jag sov. Lite oroligt, men ändå. Vaknade larvigt tidigt och vägrade vara vaken, eftersom jag kunde sova gott och väl två timmar till (vaknar fortfarande larvigt tidigt...), duschade, åt frukost, packade iordnign allt, låste väskor, betalade en till natt och begav mig ut mot Gilbert där Kimballs föräldrar bor (det var ju Kimballs och Jennifers bröllop) för att lämna över bröllpospresenterna. Resan ut var med tåg och buss och tog typ 2,5 timma. Jag ringde på och Jeanine öppnade dörren.
Brian och Jeanine Smith ville veta allt om resan, hur jag tagit mig ut dit och vart jag bodde. När jag sade att det var i Dawntown Phoenix ville de veta adressen, och när jag sade West Van Buren Street sade de, vi hämtar dina väskor och checkar ut dig, du bor här. Huset är stort, det finns gott om plats. Så på den vägen är det!
Deras son förklarade det där med Van Buren för mig senare. Tydligen var det en känd hallick, så just det området kopplas ihop med prostitution. Haha! Det visste ju inte jag! Så nu när jag vet det kan jag förstå om de inte ville att jag bodde där, och jag hade nog inte tagit in där alls. Men det var ett trevligt hotell, bra personal, ochjag fick pengarna tillbaka för andra natten när jag checkade ut.
Nu ska jag sova, det har varit en lång dag. Och imorgon ska vi till Phoenix Zoo! Yay!! :)
Jag är i Gilbert, Arizona!!! Solen skiner varje dag, hela dagen, det är junivärme och jag har en hel massa underbara människor runt mig. Att resa är verkligen något som gör mig otroligt lycklig och som stärker mig ofantlig. Jag växer som mest när jag är ute på äventyr, liksom tvingar mig själv ut ut mitt skal och river murar inifrån för att på sikt inte vara hämmad av något alls, förutom då dett sunda förnuftet...
Hur som hels är det underbart här, och jag njuter av varenda sekund! Jag har sett kyrkans Bishop's Warehouse, Desetet shop (eller vad det nu hette...) och handlat i en Deseret Bookstore, varit vid Mesa Tempel och blivit runtvisad i Visitor's Center där av världens absolut mysigaste systermissionär. De har jättemånga fina filmer och en underbar Kristusstaty, handcarved från Italien. De bilder jag sett på sådana statyer har alltid haft svart rumd bakom sig. Denna hade klar- och ljusblå rymd. Jättevackert!
Sedan har jag åkt runt lite i Phoenix, varit på Rawhide Wild West och sett på shower och gått runt i western staden och myst, varit på bio (Sherlock Holmes, tror det var andra delen), ätit ny mat, sett massa JÄTTESTORA Saguaro kaktusar, varit i kyrkan, sett den nya templet (Gilbert Temple) där det håller på att byggas och sedan har jag för mig att det var en sak till, eller nåt, men jag minns inte riktigt...
Hur som helst är detta inte vad romanen skule handla om, den skulle handla om min resa hit, för den blev aningen mer komplicerad än planerat...
Jo, jag satt i god tid (Oooo...) på Landvetter och väntade på flyget till London när kaptenen på planet börjar prata i högtalarna. Han säger att det är kraftiga vindar i London, och att ny avgångstid beräknas vara 16.00, men att det skulle kunna bli tidigare om vi hade tur. Planet skulle ha gått 11.25, 14.40 skulle jag vara igenom säkerhetskonttrollen och 15.15 skulle planet mot Phoenix avgå. Fastän jag är ganska lngsam med siffror och rätt så ologisk när det kommer till sådana saker, kunde jag snabbt räkna ut att detta inte skulle fungera... Visst skulle jag nog kunna koma med planet även om jag inte var igenom säkerhetskollen rätt tid, men de skulle nog inte hålla planet åt mig...
Lydig som jag är (eller hur, min mamma?) gick jag ombord på planet som kaptenen bad oss, så vi skulle kunna lyfta så snart vi fick klartecken från London. 14.00 lättade vi från marken och begav oss mot London. Vi landade så ja gmed ca 20 minuters marginal missade mitt flyg.
Så jag gick där, alldeles kolugn bland alla stressade och panikslagna människor, för att kolla om planet verkligen hade gått eller om jag skulle stå i en kö någonstans. Jag skulle stå i kö. En jättelång kö. Jätte, JÄTTE lång lö... Tänk dig ca 600 uppretade passagerare, ställ dem på rad i en lång, lång korridor, utan mat och med hungriga magar, bara vatten att dricka och utan information, så får du mina första fem timmar av köande. Ge dem sedan en liten fralla med ost och skinka och en knapp dl juice, en hel massa dubbla budskap, information som säger emot sig självt och den som levererar den och personens kollegor, blanda detta med med vatten och en till fralla, lägg på tre timmar och några stolar att sitta på, så har du sköna åtta timmars köande.
Kl 23.00 ringde de in polis från London (detta var på Heathrow) och tvingade bort de kvarvarande passagerarna från området, eftersom personalen ville hem, lyckades med ytterst liten marginal undvika upplopp och slagsmål och gav alla hotell att spendera natten på. Mitt var på själva flygplatsen, Sofitel Hotel, VÄLDIGT lyxigt, och säkert minst lika dyrt, men hade jag betalat själv hade det förmodligen varit värt pengarna. Har man bara fyra timmar att sova, ska man sova riktigt skönt!
Dag nummer två av min resa började tidigt med att ställ mig i en ny kö (efter att ha duschat och sånt). Denna gång var det trevligare stämning i kön, jag tror folk överlag hade accepterat att de var fast där, och var mer ironiska än arga. Folk som fått sina biljetter ombokade berättade att de skulle komma därifrån först på fredagen, detta var en onsdag. Jag ringde hem och kollade om de kunde boka nya biljetter år mig hemifrån, men det skulle kosta över 10.000 kr, och det hade jag inte lust med. Efter ca fyra-fem timmar eller nåt kom de med likadana mackor som under gårdagen (jag kan faktiskt rekommendera frallor med emmentalost och rökt skinka), vilken försvann snabbare än jag trodde var möjligt. Ner i magen alltså... Jag var JÄTTEhungrig! Hade ju inte ätit ordentligt på hela föregående dag, och det var lunchdags... Vi stod ett tag till i kö, pratade med folk runt omkring, fick en macka till, och nu var det ÄNTLIGEN min tur!
Framme vid kassan (eller vad man nu ska kalla det) satt en jätteförkyld stackare. Hon var väldigt trevlig och hjälpsam, hittade ett slyg via Seattle, men det var fullt, så hon letade vidare. det fanns inga andra den dagen, så hon kollade för dagen därpå. Fick in mig som sista passagerare på ett flyg till New York med anslutnignsflyg till Phoenix. Det skulle gå kl 11 på torsdagen, skulle vara där runt nio tiden. Jag fick min biljett och hotel voucher som också gav mig middag och frukost på hotellet.
Väl där träffade jag en kines (eller vad för slags asiat han nu var) som var finsk medborgare och skulle börja jobba i San Diego. Pratade lite när vi stod i kön för att shecka in (det var förresten en timmas kö till det första natten också...), han bjöd med mig att komma ner till lobbyn och hänga med honom och några vänner efter att jag landat på rummet, men jag hamnade på sängen för att låta kroppen vila lite efter allt stående, och vaknade en knapp timma senare och tänkte att han nog inte var kvar där då. Strötittade på slutet av Ice Age 3, skrev lite "dagbok" under en svart-vit brittisk kortfilm och såg Resan till jordens mitt, sedan middag och efter det sovdags.
Vaknade, duschade, åt frukost, tog mig till flygplatsen, checkade in, väntade lite och åkte iväg till New York och sedan till Phoenix. Kom fram vid 22-tiden på kvällen, bröllopet var över, Sahlins hade åkt vidare, inget hotell bokat (skulle ju bo med Sahlins i ett hus i Mesa) och ingen att ringa... Kom på att jag läst om ett hotell i downtown Phoenix (Americas Best Value Inn) som även hade airportshuttle, ringde dit från informationen, de hämtade mig, jag checkade in och jag sov. Lite oroligt, men ändå. Vaknade larvigt tidigt och vägrade vara vaken, eftersom jag kunde sova gott och väl två timmar till (vaknar fortfarande larvigt tidigt...), duschade, åt frukost, packade iordnign allt, låste väskor, betalade en till natt och begav mig ut mot Gilbert där Kimballs föräldrar bor (det var ju Kimballs och Jennifers bröllop) för att lämna över bröllpospresenterna. Resan ut var med tåg och buss och tog typ 2,5 timma. Jag ringde på och Jeanine öppnade dörren.
Brian och Jeanine Smith ville veta allt om resan, hur jag tagit mig ut dit och vart jag bodde. När jag sade att det var i Dawntown Phoenix ville de veta adressen, och när jag sade West Van Buren Street sade de, vi hämtar dina väskor och checkar ut dig, du bor här. Huset är stort, det finns gott om plats. Så på den vägen är det!
Deras son förklarade det där med Van Buren för mig senare. Tydligen var det en känd hallick, så just det området kopplas ihop med prostitution. Haha! Det visste ju inte jag! Så nu när jag vet det kan jag förstå om de inte ville att jag bodde där, och jag hade nog inte tagit in där alls. Men det var ett trevligt hotell, bra personal, ochjag fick pengarna tillbaka för andra natten när jag checkade ut.
Nu ska jag sova, det har varit en lång dag. Och imorgon ska vi till Phoenix Zoo! Yay!! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)