Tunna papper har också öron...

Ja, i alla fall kräpp papper. På Målarcirkeln ikväll (jag är ledare för en målarcirkel för förståndshandikappade på vuxenskolan) målade vi på olika material. Det var lite sandpapper, tapet, kork, baststrån och massa mer, däribland kräpp papper. För de som inte vet, så är det ett väldigt tunt och lite elastiskt papper som verkligen inte ligger kvar där man vill ha det när det är täckt av färg. Mina "tanter" blev lite fnissiga och irritetade på pappret och började mumla "Nej, men ligg still! Dumma papper!", "Skit också, den vek sig igen...", "Skrutt papper!" och liknande. Det underliga är att ju mer de beklagade sig till pappret, desto bättre uppförde det sig. Så, ja, även tunna papper har öron.

Dumma hund...

Här sitter man i godan ro vid datorn och gör abrolut inget vettigt alls när man blir ropad på av sin pappa. Han är nere hos morfar och vill ha hjälp med något och natirligtvis antar man att detär en fästing som ska bort vilket brukar innebära att jag håller hunden medan han drar. (De tillfällen han vill ha hjälp med det, vill säga.) Men så var inte fallet idag.

Jag drar mig oändligt sakta ner för trappan och sneglar in i lägenheten och ser att det ligger grejs på hela köksgolvet. Man börjar ana oråd och tar resten av trappan lite snabbare och ställer mig i köker och suckar. Det ligger sopor på hela köksgolvet. Hunden (en av två) har öppnat luckorna till sophinken, rivit ut den och grävt runt i soporna, dvs spritt ut dem överallt! Det finns inte mycket annat att göra än att plocka fram sopborsten och börja sopa.

Medan man står där och sopar känner man hur föregående veckas blahahumör smyger sig tillbaka och den enda nästan vettiga tanke som rinner genom huvet på mig är "hoppas han fick i sig kaffesump och får ont i magen...". Inte en snäll tnake, jag vet, men den liksom bara kom. Nu får jag väl ta och aktivt mota bort blahahumöret så det håller sig borta (i alla fal ett tag). Nej, nu ska jag försöka göra nåt vettigt. Ska komma ihåg att uppdatera oftare...Plötsligt har jag ju blivit en såndär bloggare som jag stör mig på, en sån som uppdaterar oförskänt sällan... Det får vi ändra på (och nej, jag tror inte att jag är två, det känns  bara bättre att ha någon annan att skylla på...).

Här har ni "kaffesumps-vovven"

Sol

Ja, vi fick lite sommarvärme igen i slutet av augusti, till och med början av september. Man kunde nästan tro att det var mitt i sommaren när man satt ute på en sliten träbänk vid skogsbrynet, gräset var alldeles grönt, fåglar kvittrade och lockade mellan grenarna, fjärilar flög mellan blommorna och gräshoppor spelade för varandra. Och där satt jag med solen i ryggen och njöt med min dator och skrev om lyckan och friheten jag kände då. Det finns inget bättre!
Nej, det gör faktiskt inte det. Jag älskar att få skriva ner vad jag tycker och känner precis när jag tycker och känner det. Att låta fingrarna styra sig själva över tangenterna eller att med en penna i handen låta pennan bestämma, forma bokstäver och ord, skriva liv i mina tankar.
Något annat jag tycker om är att bli possitivt överraskad. Jag gillar att gå ut bland människor, åka på semester och gå på olika aktiviteter helt utan förväntningar , eller rent av med inställningen att det nog blir tråkigt, för att totalt få de förväntningarna krossade och åka hem med känslan av att det var det bästa jag någonsin har gjort. Att känna att man hade kul, var uppskattad, att man är lycklig. Ja, jag gillar att vara lycklig. Nej, jag älskar att vara lycklig. Lycklig är bra. Och sen när man har upplevt det kan man börja förvänta sig lite mer av det när man åker nästa gång, och vet ni vad som händer då? Det blir ännu bättre, man blir ännu lyckligare. Och lyckan håller i sig.