På rymmen

Ja, jag har rymt lite. Vi har massa besök från en familj i kyrkan, och jag behöver lite andrum... Inte för att det är jobbit med besök eller för att besökarna är jobbiga, jag bar orkar inte sitta och vara trevlig mot alla en hel dag. Inte för att ja gogillar att vara trevlig, det är bara det att jag inte känner för att sitta med folk och kaos runt mig konstant. Inte för att jag ogillar kaos, nej, kaos passar mig. Det är bara det att jag inte hade lust att sitta där uppe, utan jag ville helt enkelt vara nere i min nystädade källare och njuta av att jag numera hare tt köksbord (fastän jag sitter vid skrivbordet) ocha tt det är så fint här nu. Mattan är naturligtvis dammig igen, men det är ju så det är när man lever med min matta. Den verkligen drar till sig allt vad damoch lort heter. Men den är fin. Och röd. Och lite snurrig. Typ som jag. Förutom röd-biten, då. Jag är ju, liksom de flesta andra nordeuropeer, ljusrosa...

Nej, jag rymde inte från folken, jag rymde till min källare för att den är mysig. Jag fullkomligt ÄLSKAR hur allting är skevt och inget passar ihop. För när alla möblerna är udda passar de tillsammans på ett sätt de inte hade kunnat göra om de matchade varandra. Jag gillar udda och knepigt. Det är som jag.

Och som bloggen. Den är också udda och knepig. Emma ocensurerad (eller vart s:en och c:na ska vara...). Och det får alla som råkar läsa stå ut med, helt enkelt.

Och nu kan jag inte rymma längre, för nu ska gästerna åka och jag ska "ta farväl", så jag ska ta mig upp för trappan och säga lite hejdå till folk jag knappt vet vad de heter... Och sedan vill Lillfjanta ut och åka en sväng, så vi ska ta en tur ut till Rydal och spana efter spöken genom fönstrena till Världshuset Spinnaren. Jag lovar, det spökar faktiskt där.