Sånt jag saknar

Ja, ibland kan man ju slås av en oberättigad saknad helt utan anledning, och när jag satt här och gjorde ingenting insåg jag att det är så mycket jag saknar. Och det dummaste är att en hel del av det jag saknar är sånt ja inte gjort/haft, så det tänker jag inte skriva om...

Det första jag saknar är på riktigt riktiga vänner jag bara kan traska in hos och bli av-uttråkad när jag har tråkigt, säga och göra i stort sett vadsomhelst med utan att de tycker jag är knäppast i världen (t. ex. btgga perfekt symetriska små torn av Burger King ketshuppåsar (eller hur det nu stavas) och sånt) eller bara sitta och fnissa tillsammans med åt en hyperromantisk film, en söt kille eller bara för att vi känner för det. Det var alldeles för länge sedan jag kunde gå typ 20 minuter in till stan och plinga en "erikssonsk" pling på en dörr och sedan ha hysteriskt roligt tills vi inser att klockan faktiskt rör sig trots att den inte borde. Jag saknar det. Och första meningen i detta stycke blev alldeles för lång, och det är jag fullt medveten om. Så idag saknar jag att ha en riktigt riktig vän alldeles i närheten.

Det andra jag saknar är Gotland. Jag fattar inte hur jag konstant ramlar in på sidor (jobbrelaterade, studierelaterade eller helt enkelt bara relaterade) som get ett hopp om en möjlighet att kunna spendera en längre period där. Jag vill veta hur denna vackra, underbara ö skulel vara att bo på och hur jag skulle fungera på den. Kanske en gnutta hopp om att bevara Medeltids-Emma och hennes positiva, glada och galna tankesätt (som jag mår så otroligt bra av) för alltid.

Vilket leder mig till det tredje jag verkligen saknar. Jag saknar medeltidsveckan. Jag saknar att sitta mitt i ett ljud- och doftkaos och skratta åt roliga gycklare, ryckas med av härlig musik och äta god mat. Jag saknar att ligga på en gräsmatta mellan bodar, marknadsstånd, lekande barn och gyckel bara för att jag kan och för att det är just vad jag vill precis då. Jag saknar att gå barfota och att ha barfotapirr i fötterna efteråt. Jag saknar att gå på föreställningar på kvällen och jag saknar att sova i en trång cell med gallerfönster. Jag saknar spiraltrappan på Fängelset. Jag saknar torgen, gränderna, ruinerna och utsikterna. Just nu är saknaden lite extra eftersom jag idag började kolla priser och möjligheter inför nästa år, då vi kommer åka en större grupp tillsammans, vilket jag tror blir jätte-, jättekul.

Fjärde saken, eller rättare sagt platsen, jag saknar är Wales. Jag skanar Doreen och Mike, jag saknar deras hus och trädgård. Jag skanar våra utflyckter och alla vackra vyer. När jag blundar är det som att landskapet sprider ut sig inom mig. Inte riktigt innanför ögonlocken, utan mer som en bild i bröstet som projucerar sig till näthinnan med större kraft än när jag tittar. Det är som att man går från att leka vid laptopen utan strömsladden i uttaget till att koppla in den i väggen. Eller, ja... I eluttaget i väggen, eller i mitt fall på golvet i förlängningssladden från väggen... Jag saknar wales, helt enkelt, för att ta mig tillbaka till saknad från mittlilla villospår om eluttag och dess placering...

Femte saken jag saknar är snö. Jag saknar metervis med kall, kritvit snö och en hel massa minusgrader. Jag saknar att mysa i soffan med underställ, mysbrallor, T-shirt och raggsockor. Jag saknar min röda vinterjacka och mina kängor. Jag saknas snökaos. Jag vill ha mer väder jag kan klä mig mot istället för väder jag inte kan klä av mig mot, och framför allt inget mer väder jag inte kan klä mig mot. Alltså, inget kallt, vått, blåsigt regn, OK? Det spelar ingen roll vad man har på sig, till och med de bästa regnställ tar in vatten någonstans, och man är alltid blöt och obehagligt kall när man kommer in. Det finns obehagligt frusen och det finns behagligt frusen. Snö = behagligt, regn = obehagligt. Såvida det inte är sommar. Då kan ett regn vara ganska behagligt, så länge det inte blåser i kombination med regnet. Men! Åter till snö. Jag saknar ett riktigt ordentligt snöbollskrig (vilket man på något dummt sätt av någon larvig anledning slutat med när man plötsligt bara inte var barn längre) och jag saknar att bygga snöfort och snögubbar. Jag vill pulsa fram i snö, jag vill rulla i snö, jag vill bygga snölyktor och tända ljus i snö. Jag vill sitta inne och titta ur genom mitt svarta förster och ana lite av snöns konturer för att sedan vrida in ansiktet mot rummet och se alla tända ljus och min ångande mugg med varm (hemkokt, inget pulverblask) cholkad. Jag vill ha vinter. Vi skippar sensommar och höst, tycker jag.

En paralell längtan är saknaden till Björkliden (både sommar- och vintertid), vilken är som att kombinera vyer-bitarna och mys-pys-bitarna från föregående (plural) inlägg.

Jag saknar att campa. Jag vill tälta med vänner och/eller familj. Jag vill resa ett tält och lägga ut mitt lyggunderlad och "möblera" sovplats och packning så inget ligger och trycker mot tältduken (för att tältet inte ska ta in vatten). Jag vill somna halvt livrädd (bokstavligen rädd för mitt liv) av alla konstiga läten (av monster, odjur, spöken, yx- och motorsågsmördare, andra halvt ickeexisterande väsen och övriga ondingar) och sedan vakna av frid och tystnad och av att jag svettas som en gris i min tältbastu och återigen tror att jag ska dö... Jag saknar att packa ihop tältet och försöka få det lika litet som det var när vi (eftersom jag inte vill tälta ensam) packade upp det. Jag saknar till och med hela tältkaosboten i spöregn. Och jag saknar att bo i en husvagn. De tidigare åren av min barndom (och även de mellersta åren, men då inte i rullande form) semestrade vi i en trång gammal husvagn, och jag saknar lukten. Jag saknar spänningskänslan när man förvandlade soffa och matplats till en enorm säng där vi tre större barn sov på rad med pappa i fotändan (vi var små kortisar då) och i andra ändan i lilla sängen sov mamma och lillasyster. Jag saknar att laga mat i husvagnen, eller snarare att vara i vägen när pappa lagade mat i husvagnen, men om jag "husvagnade" nu skulle ju inte pappa vara ensam om matlagningen medan mamma jagar fyra galna barn... Och jag saknar att få nya bekantskaper helt naturligt genom grannar på campingplatsen och jag saknar sena kvälla i förtältet. Jag saknar att campa.

Och tjenare och hej och hoppsan vad mycket man kunde skriva om allt man saknar! Nu ska jag nog inte skriva mer, för att minimera risken för att somna i dimman av en irrationell saknad av barndomssomrar när jag egentligen längtar efter snö och vinter... Men mest av allt saknar jag att ha en på riktigt riktig alldeles äkta som faktiskt tycker om mig på riktigt vän som jag bara kan häva ur mig allt detta till på ett mer direkt och närvarande sätt än genom en blogg... Det blir så opersonligt. Fast riktigt riktiga vänner ser och ör hur jag pratar och drömmer mig bort och förvirrar mig hit och dit bara genom att läsa här, så det blir lite som att prata live, fast utan svar. Och jag kan läsa väners bloggar (hmm... singular... det är ju bara en rikigt riktig väns blogg jag faktiskt följer...) och uppleva samma sak. Men det är ju inte på riktigt på samma sätt...

Så jag saknar en hel massa saker, men allra mest en vän. En såndär riktig som känner mig utan och innan och ändå fortfarande tycker om mig utan att låtsas. Inte okej att flytta så långt bort, hörru!