Livet som en tusensköna

Förra året (på Gotland) lärde jag mig hur livet ser ut uppifrån. Platt, litet, överskådligt... Man ser allt ur ett helt annat perspektiv, ett större perspektiv. På något sätt känner man sig allvetande när man står ovanför alla andra och tittar ner på hur de löser sina problen, jagar sina barn, leker och skrattar, äter, myser... Man inser att om Herren ser allt ovanfrån kan man faktiskt gå med på att Han ser längre, klarare och visare på mitt liv än vad jag gör.

Idag likte jag för första gången med min nya kamera. Den gamla gick lite, lite sönder (bokstavligt talat) på batteriluckan (en liten, liten (1,5 mm) bit av spärren som håller luckan på plats bröts av) och det skulle kosta lika mycket att laga som att göpa ny kamera. Jag ville absolut inte ha en ny, jag trivdes otroligt bra med den gamla. Men till slut fick jag inse att det vettigaste faktiskt var att köpa ny, så jag letade upp en uppdatering av den jag hade. Min nya kamera har exakt samma funktioner och några till och ett bättre meny-system där man kan kombinera och komma åt olika inställningar mycket lättare. Så jag är nog nöjd med den här kameran. Den är inte riktigt lika fin och bekväm i handen, men jag vänjer mig väl vid det, antar jag.

I alla fall så lekte jag med den idag, och jag tog kort på lite allt och inget, som jag gör när jag inte har något vettigt att göra (eller något vettigt jag inte vill göra så jag tar kort istället...). När jag gick runt insåg jag att vi har en massa tusenskönor i gräsmattan, så jag bestämde att jag skulle prova macro-läget med den nya kameran. Så jag lade mig på mage i gräset och tog kort på de små vita blommorna. En tanke virvlade igenom mitt huvud (såsom de ofta gör) och jag började fundera på hur en tusensköna ser på tillvaron. Hur är det att se allting nerifrån? Ovanfrån är allt så enkelt och lätt att förstå, är det då mer komplicerat underifrån? Är världen läskigt stor och konstig? Är alla små problem stora och alla stora problem ännu större? Stackars tusenskönor i så fall...

Så jag tog några kort på dem underifrån. lite för att se världen ur deras synvinkel och se vad de "tittar" på hela dagarna. Och jag måste säga att om det inte vore för människofötter som springer runt på, över och brevid dem och för gräsklippare som mördar dem, skulle jag nog kunna trivas med ett liv som tusensköna. Det ör ganska trevligt, ändå. Att se himlen och husen och träden nerifrån. Det blir en annan slags storhet i ett underifrån perspektiv också. Det är tydligen bara rakt framifrån perspektiv som är små och bitvis obegripliga.