Salisbury och London

Tja, jag skulle ju ha bloggat innan jag åkte från Newport, men det blev inte så... De sista dagarna var vi iväg på sightseeing av alla möjliga former; slott, ruiner, museum, parker och sundet mellan England och Wales. Sedan, efter ett sorgset farväl och massa lyckoönskningar från Doreen och Mike bar det iväg mot Salisbury. Där trodde jag ju att jag skulle kunna blogga eftersom det fanns internet på rummet, men det där med internet på rummet visade sig vara ytterst sporadiskt internet på rummet... Jag fick igång det efter ett tag, oftast i sessioner under minuten, men ibland upp mot hela 3-4 minuter... Wow! Helt otroligt! Så det blev inget bloggande där, men jag kan ju berätta vad jag gjorde ändå.

Dagen jag kom sörjde jag förlusten av Wales. Jag saknade allt och alla och ville mest av allt bara åka tilllbaka igen, vilket jag hade kunnat, för Doreen och Mike hade gladeligen tagit emot mig en vecka till. Faktiskt så ville Doreen att jag skulle komma igen efter jag varit i London, men jag har jobb då, så det går inte. Tyvärr. Men jag sörjde inte hela tiden i Salisbury, utan jag hade det bra också. Jag k ollade på TV och försökte sova första kvällen, men jag kunde liksom inte somna. Sängen var stenhård! Man kände varenda metallfjäder i madrassen! Inte skönt... Så kl. 3 hade jag halvpanik för att jag inte somnat än, kl. 3.30 var jag förtvivlad och kl 4 somnade jag. Sedan var det upp en tidig morgon för frukost och sedan iväg till Stonehenge.

Stonehenge var häftigt. Man får en känsla av litenhet när man går runt de massiva stenarna och funderar över all den ansträngning människor gick igenom för att resa dem. Hur kloka de faktiskt var... Visste ni att de använde samma teknik som när man bygger med trä? De stående stenarna hade liksom en "topp" överst, en liten "fjong" som stack upp... På undersidan av de liggande stenarna fanns ett hål som passade in i grejen. (Som ni kanske märker vet jag inte vad jag ska kalla "den"...)

Sedan var jag i Salisbury Cathedral, där jag gick en guidad tur upp i tornet. Det var många trappor och en hel del rolig info, och naturligtvis en fantastisk utsikt. Trots att det var jobbigt ibland var det totalt värt det! Men benen skakade en del när jag kom ner igen. Det var tydligen jobbigare för dem att gå ner för trapporna än det var att gå upp...

Sedan, efter ännu en halvdan natts sömn, bar det iväg till London. Mina väskor väger tillsammans nästan 30 kg, så jag har bestämt mig för att ta taxi vart jag än ska med väskorna... De är tunga och bökiga och jobbiga... Så jag tog en taxi till "Hotellet", och kom in i den trånga hallen. Där möttes jag av en småsur indier, som visade mig till mitt "rum" - en garderob med fönster. Jag hade ingen dusch, och jag fick inte låsa dörren när jag gick ut från rummet. JAg hade en enorm olustkänsla i kroppen, lite som att jag knappt skulle överleva natten, så jag konsulterade med min mor, ringde till Hotels.com och fick som tur var tag på ett annat hotell. Det är visserligen jättedyrt, men jag är trygg och säker här. Jag bor numera på fyrstjärnigt lyxhotell; Hilton London Paddington Hotel... Jag tror inte att jag någonsin bott såhär lyxigt i hela mitt liv.

När jag igen pratat med min mamma (för att uppdatera henne om hur det gått) begav jag mig ut för att leka turist (vilket jag ju faktiskt är). Så jag krängde på mig min ryggsäck, iklädd knälånga jeans-shorts, mörkblå långärmad T.shirt med min "grumpy day" T-shirt utanpå och tilldet limegröna, slitna låtsasconverse. Ser ni bilden framför er? Det gör jag (nähä..). Kan ni placera denna back-packer klädda fattiglappen i lobbyn på ett fyrstjärnigt hotell i centrala London, där golven blänker och de flesta ytor är av marmor? De har folk här som bär (rullar) upp ditt bagage till ditt rum! Jag fick ordentliga (och diskret kvävda) fnissattacker när jag gick där. Och sedan kom jag till mitt rum. Det är stort, har mjuk (!!) dubbelsäng, stora fönster, badrum med glänsande bänkskivor, jag tror oytan på badrummet motsvarar ytan på rummet (garderoben) på det andra hotellet... Fast rummen har olika form...

I alla fall så begav jag mig ut för att turista, och jag kom till Madame Tussadu's (hur det nu stavas) vaxmuseum. Det var inte riktigt som jag tänkt mig det, men väl värt ett besök. Men det var jättemycket folk, så man fick använda armbågarna vid vissa tillfällen. Och ja, Robert Pattinson är lika ful som vaxdocka som på film... Och töntigt npg har han fått ett eget lila (färgen) rum med glittrigt tyd bakom honom som liknar enn natthimmel. Och av trilogin i Harry Potter har de naturligtvis satt in Daniel Radcliffe (som är den dåliga) och inte Rupert Grint (som är den bra). Och lilla Justin Bieber var där, liksom Zac Efron (utan Vanessa..) och Miley Cyrus. Disney Channels små "mirakel" har letat sig in i hjärtat av London...

Efter det villade jag bort mig lite, men insåg att jag satt vid Hyde Park, vilket betyder att jag ändå gått åt rätt håll. Där åt jag lite macka osm jag köpt i en affär (vart annars?) innan det var dags för musikal! Jag tog taxi till och från musikalen, för Her Majesty's Theatre ligger ganska långt bort från hotellet, och det var mörkt och kallt när jag kom ut. Musikalen var FANTASTISK! Gå och se Phantom of the Opera! Den var magisk. jag satt med magpirr och lyckorus genom hela föreställningen, och ajg köpte programmet och CD:n. Jag hoppas att Fantomen på CD:n är samma som på scenen. Han var helt otroligt bra!

Nu sitter jag på mitt fian hotellrum vid mitt snofsiga (och tillstökade) skrivbord och skriver. En förberedelse för att få gå och lägga sig. Så  nu tönker jag bestämma att den delen av kvällsritualen (som inte är en regelbundet återkommande del, utan lite sporadiskt när jag känner för det eller har något vettigt att skriva om...) klar, och jag sja ta itu med resten av förberedelserna för sängen (alltså bön och skriftstudier). Bön, förresten, är världens bästa påhitt! Inte för att det var världen som hittade på det, men det är det allra bästa verktyg vi har. Det är en helförsäkring, ett skyddsnät, svaret på ett rop på hjälp... Och jag har under min semester fått så många bekräftelser på att bönen verkligen, verkligen är ett redskap vi fått av Herren att hålla oss nära Honom och att få "direktkontakt" med Honom. Och när det är ett äkta rop på hj'lp kommer Han direkt till undsättning. Inte för att jag varit igenom enorma kriser, bara små saker som skulle kunna växa till enorma saker, som Herren kan bryta åt oss om vi inte klarar det själva.