Omvärdering

Ikväll var jag på en teaterföreställning med lillasyster arrangerad av FUBs ungdomsgrupp Big Bang. Ungdomarna som medverkade var väldigt duktiga, och ni anar inte vilken glädje de utstrålar från scenen. Det spelar ingen roll om bara en ton i låten de sjunger blir rätt, de är lika lyckliga och stolta för det. Deras mammor och pappor kramar dem lika hårt, småsyskon ger dem ändå en stor bukett blommor, mor- och farföräldrar lyser av stolther när just deras barnbarn uppträder... Underbara människor! Det slog mig hur mycket lyckligare jag borde vara.

Visst, jag är arbetslös, men jag jobbar på timmar vilket ger mig inkomst så jag klarar mig. Jag behöver inte mycket egentligen. Visst, jag har inte så många vänner och ingen stor bekantskapskrets, men de vänner jag har är nära vänner som jag kan lita på fullt ut, till 100 procent. Visst, min kropp är inte den vackraste skapelse på jorden, men det är en kropp som har alla funktioner den ska ha, alla kroppsdelar finns och sitter dessutom på rätt plats. Min kropp tar mig från punkt A till punkt B, den bär mig överallt. Ibland gör den ont, den kan göra riktigt ont både innuti och utanpå, men vad spelar det för roll? Glädjen jag känner i min kropp är så otroligt mycket större. Den trumfar allt obehag jag någonsin upplevt. Så visst borde jag vara lyckligare än jag är. Jag borde vara mer tacksam än jag är. Jag borde se till det stora hela istället för detaljerna. Detaljerna är naturligtvis vackra och bra i sig, men de betyder inget om man inte sätter dem i en större bild. Om man inte ser helheten spelar det ingen roll vad detaljerna ger. Jag måste se mer till helheten i mitt liv.

Hmm... Verkar som om jag måste omprioritera lite här... Jag har tidigare fokuserat på detaljerna, vilket inte på något sätt alls är fel. Men jag har glömt att se vart detaljerna har fört mig. Jag har stirrat mig blind på små, små lyckoämnen  fär att hålla mig ovanför vattenytan. Jag har spanat efter minsta lilla landremsa, ett träd, en kulle, en båt, vad som helst som indikerar att jag inte är ensam och att land är nära. Och där har jag simmat runt utan att känna efter med fötterna om jag kan nå botten. Jag kanske har simmat runt på grunt vatten.

I somras tog jag risken och kände efter med fötterna om jag nådde marken, och gissa vad som hände? Jag bottnade. Jag stod på fast mark och lät helheten i all sin lycka strömma in över mig. Jag var rätt igenom lycklig. Jag vet inte riktigt vad som hände, men när sommarlyckan lade sig, lade jag mig också. Jag började simma igen. Ikväll insåg jag på riktigt vad jag höll på  med, och jag satte ner fötterna på botten igen. Denna gången tänker jag inte bara traska runt i det grunda vattnet och få lyckorus då och då. Nej, jag tänker traska hela vägen upp till stranden. Jag vet inte hur långt det är dit, det kanske är fruktansvärt långgrunt, men den risken tar jag. Man kommer ingen vart här i livet utan risker. Därför ska jag omvärdera mina "överlevnads-strategier" och trampa upp nya vägar. Hyper mega läskigt, men risker måste tas, och jag samlade på mig lagom mycket lycka unde sommaren för att inte låta den rädslan hindra mig från att fortsätta utvecklas. Nej, nu ska jag inte nästan trivas med mig själv längre, nu ska jag trivas på riktigt.