Ja, det känns faktiskt så. Som att jag har börjat ett nytt liv. Mycket har hänt. Mycket som har gjort mig till en lyckligare och bättre människa och mycket som har gjort mig till en bittrare och mer skeptisk människa. Och trots att jag inte har uppdaterat bloggen (har i ärlighetens namn glömt att den fanns) på många år, tänker jag inte ge en tillbakablick. De få som är mina vänner och min familj vet hur mitt liv har sett ut. De vet vad som hänt och inte hänt och jag ser ingen anledning att slänga ut det för hela mänskligheten om nu någon förutom familj och vänner hittar hit... Dessutom är alldeles för mycket av sådan art att jag skulle sitta apatisk med ostoppbara tårar strömmande ner för mina kinder resten av dagen om jag tänkte tillbaka alltför noggrant. Så det struntar vi i!
Som titeln säger lever jag nu mitt liv i Päronstaden. Det är så jag tänker när jag är ute och går eller bara sitter och funderar över livet. Mitt liv i Päronstaden.
Jag vet att Gotland kallas Rosornas Ö, att Visby är Rosornas stad, men när jag flyttade hit i september regerade päronträden i denna vackra stad. Det finns knappt en trädgård som inte har ett päronträd, och det fanns inget päronträd som inte dignade av stora, härliga päron. Var jag än gick i staden, utanför muren, innanför muren, i Almedalen, gotlandsänget, gravarna, ja överallt finns päronträd. Och överallt föll de till marken, till mitt Zombiemonsters stora glädje.
Så ja, jag bor i Päronstaden. Jag har en hund som heter Zombie. Jag studerar vid Uppsala Universitet Campus Gotland och om allt går väl är jag lärare för förskoleklass och åk 1-3 om ca 3,5 år, då första terminen snart är överstökad. Och jag stormtrivs!
Jag älskar Gotland. Jag älskar Visby. Jag älskar att vara här och jag är oftast rätt så lycklig. Trots att jag föreställt mig helt andra omständigheter har jag nu äntligen fått flytta till mitt hjärtas hemstad och här bygger jag ett nytt liv. En ny tillvaro med nya människor, nya erfarenheter, nya förutsättningar och nygamla drömmar och framtidsplaner. Framtidsutsikter är en annan femma, men de är väl snarare gammalnya än nygamla... Och det känns bra.
Min familj både växer och krymper, men nu ska den väl förhoppningsvis gå stadigt uppåt och öka i population. Det är färdigkrympt nu, tycker jag.
Och på tal om att växa... Världens bästaste Ida och Tomas välkomnade idag en helt ny liten flicka till sin familj och ett nytt liv på jorden. Mina och Zombies allra varmaste gratulationer! Åh, min Ida. Vad många galna minnen jag har med dig! Men det skulle bli ett helt annat inlägg om jag gick in på det. Ett oändligt sådant, och det ska jag skona eventuella läsare från!
Hur som helst, skolarbetet kallar, och jag har mycket att göra. Bland annat (vilket de som känner mig lite för väl inte alls är förvånade över) har jag en veckas disk att ta itu med. Så jag får blogga mer en annan gång om något mer sammanhängande och intressant...
fredag 13 november 2015
torsdag 23 februari 2012
Februari
Ja, tiden går ju, trots att jag inte låtsas om det och därför inte uppdaterar bloggen... Sist jag var här inne och härjade var jag i Arizona, dör jag nu då inte är kvar längre. Jag är numera (sedan länge) hemma i Borås och jobbar, jobbar, jobbar... En stor del av mig lämnades kvar i den eviga solen och jag kommer för alltid bära med mig mina inre bilder och minnen, och jag komemr aldrig glömma den vänlighet och kärlek som omslöt mig av alla människor där, vilka jag står i evig tacksamhetsskuld till. Jag hoppas jag en dag kommer tillbaka dit (om inte allt för lång tid) och får träffa mina goda vänner igen. (Och solen och kaktusarna...)
När februari inleddes läste jag på aftonbladets app i min telefon att det är den månad på året när människor överlag är som sjukast. Detta ryckte jag på axlarna åt och tyckte att nähä, inte spelar det någon roll vilken månad det är! Jag kommer ju inte bli sjuk bara för att det råkar vara februari... Nä nä, inte alls...
Fär två veckor sedan låg jag imagsjuka och igår gav jag upp mina tappra försök att orka jobba med skrikande barn överallt och gick hem efter lunch med en rejäl förkylning. Som tur var är den i stort sett över, så jag är så gott som frisk (i alla fall frisk nog för att jobba imorgon, eventuellt ikväll) och har en hel del energi att lägga på saker som energi behöver (och bör) läggas på. Ida har dock fördärvat mig, så inget vettigt blir gjort överhuvud taget.
I helgen var jag hos Ida (något jag också skyller min utblommade förkylning på) och utbytte skratt, erfarenheter, nyförälskelse i Anne på Grönkulla och dagis- och fritidsbaciller. Der näst sistnämnda är anledningen till att inget vettigt blir gjort. Jag såg nämligen Anne på Grönkula hos Ida, och när jag kom hem (och blev sjuk) traskade jag in på biblioteket och lånade de två första böckerna, och nu kan jag inte göra så mycket annat än att läsa, fnittra och förundras. Jag ÄLSKAR hur Annes hjärna fungerrar, och inser att det krävs en förvirrad hjärna till att hitta på en lika (om inte mer) förvirrad hjärna, så alltså var Montgomery lika knäpp som jag! Haha! Jag är inte ensam om att vara galen!
Och nu har jag ännu en plats på jorden mitt hjärta brinner efteratt få uppleva på riktigt!
Om Anne varit riktig hade vi varit själsfränder, om vi inte varit alltför lika för att komma överrens. Och trots att jag inte har en Anne, så har jag en Ida, och eftersom hon är lika knäpp som jag, är hon också lika knäpp som Montgomery, och följdaktligen lika galen och tankspridd som Anne, och med det har hon en liknande hjärna som min. Det är ett litet under att man täffar någon som är som en själv, och jag vet att ingen vän (utanför familjen) kan stå ut med mig så som Ida gör. Alltså kommer jag förbli ogift! Men med böcker om knäppisar och riktiga knäppisar runt mig kommer jag klara mig utmärkt!
Det är så mycket jag vill citera ur boken, men jag kommer bara citera ett lite stucke från s. 264, när Anne varit inne i stan med Diana och hälsat på fater Josephine är detta vad hon säger till Marilla om huruvida hon är en storstadsmänniska eller inte:
"Och vet Marilla, jag kom underfund med att jag inte är född till stadsliv, och det är jag glad för. Det kan nog vara roligt för en och annan gång att sitta på en restaurang klockan elva och äta glass, men annars vill jag hellre sådags vara på mitt lilla rum och sova skönt i min säng och bara liksom ana att stjärnorna tindrar utanför och att vinden susar i furorna nere vid bäcken."
Ja, jag är en småstadsmänniska. Jag är en hemmasittare som hellre myser under en filt än går runt på stan. Och på tal om glass! Är et inte underligt hur mycket bättre glassen smakar när man äter den direkt ur förpackningen? Det är bara så mycket godare och ... Jag vet inte, men allt som var "förbjudet" när man var liten gör allt så mycket bättre nu när ja ginte är det slads liten längre... Det är den bästa förklaringen jag kan ge, men jag står fast vid att glassen smakar bättre direkt ur förpackningen än när den mellanlandar på en tallrik.
Och dessutom är idag en väldigt bra dag, eftersom vår nya kronprinsessa födder tidigt på morgonen. Jag måste erkänna att jag i själ och hjärta är rojalist, och tycker det är barnskigt roligt att leva i ett land med monarki, och jag tycker att kungafamiljen är oändligt charmig, och jag vill inte ha det på något annat sätt. Så den nya lilla tronförjaren (tronförljerskan?) är varmt välkommen och redan högt älskad, fastän svenmska folket inte får henne officiellt presenterad som tronföjlare förrän kungen tillkännager henne imorgon kl 11.
Med det ska jag återgå till min glass och min bok och alla fantasier, och låta min själs förbättade inre version av mig vandra sida vid sida med Anne på Avonleas röda vägar bland skogar och fält, och i hemlighet (kanske inte så värst hemlig hemlighet) drömma om att en dag låta mitt riktiga (oförbättrade) jag vandra (och köra bil) på Prince Edward Island och se det på riktigt, och inte bara den förskönade versionen.
När februari inleddes läste jag på aftonbladets app i min telefon att det är den månad på året när människor överlag är som sjukast. Detta ryckte jag på axlarna åt och tyckte att nähä, inte spelar det någon roll vilken månad det är! Jag kommer ju inte bli sjuk bara för att det råkar vara februari... Nä nä, inte alls...
Fär två veckor sedan låg jag imagsjuka och igår gav jag upp mina tappra försök att orka jobba med skrikande barn överallt och gick hem efter lunch med en rejäl förkylning. Som tur var är den i stort sett över, så jag är så gott som frisk (i alla fall frisk nog för att jobba imorgon, eventuellt ikväll) och har en hel del energi att lägga på saker som energi behöver (och bör) läggas på. Ida har dock fördärvat mig, så inget vettigt blir gjort överhuvud taget.
I helgen var jag hos Ida (något jag också skyller min utblommade förkylning på) och utbytte skratt, erfarenheter, nyförälskelse i Anne på Grönkulla och dagis- och fritidsbaciller. Der näst sistnämnda är anledningen till att inget vettigt blir gjort. Jag såg nämligen Anne på Grönkula hos Ida, och när jag kom hem (och blev sjuk) traskade jag in på biblioteket och lånade de två första böckerna, och nu kan jag inte göra så mycket annat än att läsa, fnittra och förundras. Jag ÄLSKAR hur Annes hjärna fungerrar, och inser att det krävs en förvirrad hjärna till att hitta på en lika (om inte mer) förvirrad hjärna, så alltså var Montgomery lika knäpp som jag! Haha! Jag är inte ensam om att vara galen!
Och nu har jag ännu en plats på jorden mitt hjärta brinner efteratt få uppleva på riktigt!
Om Anne varit riktig hade vi varit själsfränder, om vi inte varit alltför lika för att komma överrens. Och trots att jag inte har en Anne, så har jag en Ida, och eftersom hon är lika knäpp som jag, är hon också lika knäpp som Montgomery, och följdaktligen lika galen och tankspridd som Anne, och med det har hon en liknande hjärna som min. Det är ett litet under att man täffar någon som är som en själv, och jag vet att ingen vän (utanför familjen) kan stå ut med mig så som Ida gör. Alltså kommer jag förbli ogift! Men med böcker om knäppisar och riktiga knäppisar runt mig kommer jag klara mig utmärkt!
Det är så mycket jag vill citera ur boken, men jag kommer bara citera ett lite stucke från s. 264, när Anne varit inne i stan med Diana och hälsat på fater Josephine är detta vad hon säger till Marilla om huruvida hon är en storstadsmänniska eller inte:
"Och vet Marilla, jag kom underfund med att jag inte är född till stadsliv, och det är jag glad för. Det kan nog vara roligt för en och annan gång att sitta på en restaurang klockan elva och äta glass, men annars vill jag hellre sådags vara på mitt lilla rum och sova skönt i min säng och bara liksom ana att stjärnorna tindrar utanför och att vinden susar i furorna nere vid bäcken."
Ja, jag är en småstadsmänniska. Jag är en hemmasittare som hellre myser under en filt än går runt på stan. Och på tal om glass! Är et inte underligt hur mycket bättre glassen smakar när man äter den direkt ur förpackningen? Det är bara så mycket godare och ... Jag vet inte, men allt som var "förbjudet" när man var liten gör allt så mycket bättre nu när ja ginte är det slads liten längre... Det är den bästa förklaringen jag kan ge, men jag står fast vid att glassen smakar bättre direkt ur förpackningen än när den mellanlandar på en tallrik.
Och dessutom är idag en väldigt bra dag, eftersom vår nya kronprinsessa födder tidigt på morgonen. Jag måste erkänna att jag i själ och hjärta är rojalist, och tycker det är barnskigt roligt att leva i ett land med monarki, och jag tycker att kungafamiljen är oändligt charmig, och jag vill inte ha det på något annat sätt. Så den nya lilla tronförjaren (tronförljerskan?) är varmt välkommen och redan högt älskad, fastän svenmska folket inte får henne officiellt presenterad som tronföjlare förrän kungen tillkännager henne imorgon kl 11.
Med det ska jag återgå till min glass och min bok och alla fantasier, och låta min själs förbättade inre version av mig vandra sida vid sida med Anne på Avonleas röda vägar bland skogar och fält, och i hemlighet (kanske inte så värst hemlig hemlighet) drömma om att en dag låta mitt riktiga (oförbättrade) jag vandra (och köra bil) på Prince Edward Island och se det på riktigt, och inte bara den förskönade versionen.
tisdag 10 januari 2012
Phoenix Zoo och YSA FHE
Idag var vi på Phoenix Zoo. Det var OTROLIGT vackert! Öken... Det är något alldeles förtrollande och magiskt med just den här öknen och alla vägter som lever i den. Djuren också, såklart. I alla fall de som inte tänker äta upp en om de får chansen. Men alla växter... OCh alla rödaktiga klippor... Och all öken... Helt otroligt! Borde verkligen lägga upp bilder, men om jag gör det nu måste jag lägga in dem i datorn, och då måste jag lägga in ALLA bilder i datorn, och det komemr ta allderles för lång tid, för jag är trött och vill sova...
Så, vi var alltså på Phoenix Zoo på förmiddagen, vilket var underbart, och på eftermiddagen satt jag i solen och skrev brev till lillebror och läste en bok. Hur många av er där hemma satt i T-shirt i 20-25 graders värme och njöt? Inte så många va? Haha! Bara jag, bara jag!! Moahahaha!! Emma har solsken och inte ni! Fattar ni hur lycklig jag är? Jag fullkomligt ÄLSKAR det här stället!
På kvällen var jag på en hemafton med Unga vuxna här (YSA = Young Single Adults = Unga Ensamstående Vuxna = UEV = UV och FHE = Family Home Evening = Familjehemafton = Hemafton, för er som inte kopplade UV hemafton till titeln...) och det var jättetrevligt. Jag träffade en jättegullig tjej utanför, och hon var såå snäll. Presenterade mig för sina kompisar, såg tilla tt jag inte var ensam, bestämde en dag när vi ska shoppa tillsammans och sånt. Hon var jättesnäll, och vi kommer säkert ha kul. På söndag komemr hon hit och hämtar upp mig till kyrkan och tar med mig till Singles Ward, så det blir en ny erfarenhet.
På hemaftonen kollad evi på en football match, och jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte fattade ett dugg! Det var bara så knäppt. Killar som springer omkring i cykelbyxor och axelvaddar och knör på varandra och bråkar om en avlång boll... Plötsligt tjuter alla av någon oförklarlig anledning och sedan får ett av lagen poäng. För att springa lite med en boll och sedan ramla umkull? Hur fick de den poängen? Det enda (för mig) uppendara tillfället var när någon av snubbarna i axelvaddar sparkade in bollen i "mål". Det ger uppenbarligen tre poäng. Jag tror att det där springandet gav tre poäng det också, men ör inte säker...
Hur som helst gick vi när Alabama ledde över LSH (eller vad det nu var för bokstäver med ett "S" och ett "H" eller "L"...) mes 12-0, så jag tror de vann. GRATTIS NI I VINRÖDA TRÖJOR!!
Skulle förmodligen ha bett Biskop Murray om en lektion i teoretisk football innan jag åkte... Well, det få bli i efterhand om jag inte lär mig fatta det när jag är här...
Nu ska jag sova!! Supertrött och lite förvirrad, men mest lycklig!
Så, vi var alltså på Phoenix Zoo på förmiddagen, vilket var underbart, och på eftermiddagen satt jag i solen och skrev brev till lillebror och läste en bok. Hur många av er där hemma satt i T-shirt i 20-25 graders värme och njöt? Inte så många va? Haha! Bara jag, bara jag!! Moahahaha!! Emma har solsken och inte ni! Fattar ni hur lycklig jag är? Jag fullkomligt ÄLSKAR det här stället!
På kvällen var jag på en hemafton med Unga vuxna här (YSA = Young Single Adults = Unga Ensamstående Vuxna = UEV = UV och FHE = Family Home Evening = Familjehemafton = Hemafton, för er som inte kopplade UV hemafton till titeln...) och det var jättetrevligt. Jag träffade en jättegullig tjej utanför, och hon var såå snäll. Presenterade mig för sina kompisar, såg tilla tt jag inte var ensam, bestämde en dag när vi ska shoppa tillsammans och sånt. Hon var jättesnäll, och vi kommer säkert ha kul. På söndag komemr hon hit och hämtar upp mig till kyrkan och tar med mig till Singles Ward, så det blir en ny erfarenhet.
På hemaftonen kollad evi på en football match, och jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte fattade ett dugg! Det var bara så knäppt. Killar som springer omkring i cykelbyxor och axelvaddar och knör på varandra och bråkar om en avlång boll... Plötsligt tjuter alla av någon oförklarlig anledning och sedan får ett av lagen poäng. För att springa lite med en boll och sedan ramla umkull? Hur fick de den poängen? Det enda (för mig) uppendara tillfället var när någon av snubbarna i axelvaddar sparkade in bollen i "mål". Det ger uppenbarligen tre poäng. Jag tror att det där springandet gav tre poäng det också, men ör inte säker...
Hur som helst gick vi när Alabama ledde över LSH (eller vad det nu var för bokstäver med ett "S" och ett "H" eller "L"...) mes 12-0, så jag tror de vann. GRATTIS NI I VINRÖDA TRÖJOR!!
Skulle förmodligen ha bett Biskop Murray om en lektion i teoretisk football innan jag åkte... Well, det få bli i efterhand om jag inte lär mig fatta det när jag är här...
Nu ska jag sova!! Supertrött och lite förvirrad, men mest lycklig!
måndag 9 januari 2012
Det borde komma en roman...
...men jag vet inte om jag har ork och lust...
Jag är i Gilbert, Arizona!!! Solen skiner varje dag, hela dagen, det är junivärme och jag har en hel massa underbara människor runt mig. Att resa är verkligen något som gör mig otroligt lycklig och som stärker mig ofantlig. Jag växer som mest när jag är ute på äventyr, liksom tvingar mig själv ut ut mitt skal och river murar inifrån för att på sikt inte vara hämmad av något alls, förutom då dett sunda förnuftet...
Hur som hels är det underbart här, och jag njuter av varenda sekund! Jag har sett kyrkans Bishop's Warehouse, Desetet shop (eller vad det nu hette...) och handlat i en Deseret Bookstore, varit vid Mesa Tempel och blivit runtvisad i Visitor's Center där av världens absolut mysigaste systermissionär. De har jättemånga fina filmer och en underbar Kristusstaty, handcarved från Italien. De bilder jag sett på sådana statyer har alltid haft svart rumd bakom sig. Denna hade klar- och ljusblå rymd. Jättevackert!
Sedan har jag åkt runt lite i Phoenix, varit på Rawhide Wild West och sett på shower och gått runt i western staden och myst, varit på bio (Sherlock Holmes, tror det var andra delen), ätit ny mat, sett massa JÄTTESTORA Saguaro kaktusar, varit i kyrkan, sett den nya templet (Gilbert Temple) där det håller på att byggas och sedan har jag för mig att det var en sak till, eller nåt, men jag minns inte riktigt...
Hur som helst är detta inte vad romanen skule handla om, den skulle handla om min resa hit, för den blev aningen mer komplicerad än planerat...
Jo, jag satt i god tid (Oooo...) på Landvetter och väntade på flyget till London när kaptenen på planet börjar prata i högtalarna. Han säger att det är kraftiga vindar i London, och att ny avgångstid beräknas vara 16.00, men att det skulle kunna bli tidigare om vi hade tur. Planet skulle ha gått 11.25, 14.40 skulle jag vara igenom säkerhetskonttrollen och 15.15 skulle planet mot Phoenix avgå. Fastän jag är ganska lngsam med siffror och rätt så ologisk när det kommer till sådana saker, kunde jag snabbt räkna ut att detta inte skulle fungera... Visst skulle jag nog kunna koma med planet även om jag inte var igenom säkerhetskollen rätt tid, men de skulle nog inte hålla planet åt mig...
Lydig som jag är (eller hur, min mamma?) gick jag ombord på planet som kaptenen bad oss, så vi skulle kunna lyfta så snart vi fick klartecken från London. 14.00 lättade vi från marken och begav oss mot London. Vi landade så ja gmed ca 20 minuters marginal missade mitt flyg.
Så jag gick där, alldeles kolugn bland alla stressade och panikslagna människor, för att kolla om planet verkligen hade gått eller om jag skulle stå i en kö någonstans. Jag skulle stå i kö. En jättelång kö. Jätte, JÄTTE lång lö... Tänk dig ca 600 uppretade passagerare, ställ dem på rad i en lång, lång korridor, utan mat och med hungriga magar, bara vatten att dricka och utan information, så får du mina första fem timmar av köande. Ge dem sedan en liten fralla med ost och skinka och en knapp dl juice, en hel massa dubbla budskap, information som säger emot sig självt och den som levererar den och personens kollegor, blanda detta med med vatten och en till fralla, lägg på tre timmar och några stolar att sitta på, så har du sköna åtta timmars köande.
Kl 23.00 ringde de in polis från London (detta var på Heathrow) och tvingade bort de kvarvarande passagerarna från området, eftersom personalen ville hem, lyckades med ytterst liten marginal undvika upplopp och slagsmål och gav alla hotell att spendera natten på. Mitt var på själva flygplatsen, Sofitel Hotel, VÄLDIGT lyxigt, och säkert minst lika dyrt, men hade jag betalat själv hade det förmodligen varit värt pengarna. Har man bara fyra timmar att sova, ska man sova riktigt skönt!
Dag nummer två av min resa började tidigt med att ställ mig i en ny kö (efter att ha duschat och sånt). Denna gång var det trevligare stämning i kön, jag tror folk överlag hade accepterat att de var fast där, och var mer ironiska än arga. Folk som fått sina biljetter ombokade berättade att de skulle komma därifrån först på fredagen, detta var en onsdag. Jag ringde hem och kollade om de kunde boka nya biljetter år mig hemifrån, men det skulle kosta över 10.000 kr, och det hade jag inte lust med. Efter ca fyra-fem timmar eller nåt kom de med likadana mackor som under gårdagen (jag kan faktiskt rekommendera frallor med emmentalost och rökt skinka), vilken försvann snabbare än jag trodde var möjligt. Ner i magen alltså... Jag var JÄTTEhungrig! Hade ju inte ätit ordentligt på hela föregående dag, och det var lunchdags... Vi stod ett tag till i kö, pratade med folk runt omkring, fick en macka till, och nu var det ÄNTLIGEN min tur!
Framme vid kassan (eller vad man nu ska kalla det) satt en jätteförkyld stackare. Hon var väldigt trevlig och hjälpsam, hittade ett slyg via Seattle, men det var fullt, så hon letade vidare. det fanns inga andra den dagen, så hon kollade för dagen därpå. Fick in mig som sista passagerare på ett flyg till New York med anslutnignsflyg till Phoenix. Det skulle gå kl 11 på torsdagen, skulle vara där runt nio tiden. Jag fick min biljett och hotel voucher som också gav mig middag och frukost på hotellet.
Väl där träffade jag en kines (eller vad för slags asiat han nu var) som var finsk medborgare och skulle börja jobba i San Diego. Pratade lite när vi stod i kön för att shecka in (det var förresten en timmas kö till det första natten också...), han bjöd med mig att komma ner till lobbyn och hänga med honom och några vänner efter att jag landat på rummet, men jag hamnade på sängen för att låta kroppen vila lite efter allt stående, och vaknade en knapp timma senare och tänkte att han nog inte var kvar där då. Strötittade på slutet av Ice Age 3, skrev lite "dagbok" under en svart-vit brittisk kortfilm och såg Resan till jordens mitt, sedan middag och efter det sovdags.
Vaknade, duschade, åt frukost, tog mig till flygplatsen, checkade in, väntade lite och åkte iväg till New York och sedan till Phoenix. Kom fram vid 22-tiden på kvällen, bröllopet var över, Sahlins hade åkt vidare, inget hotell bokat (skulle ju bo med Sahlins i ett hus i Mesa) och ingen att ringa... Kom på att jag läst om ett hotell i downtown Phoenix (Americas Best Value Inn) som även hade airportshuttle, ringde dit från informationen, de hämtade mig, jag checkade in och jag sov. Lite oroligt, men ändå. Vaknade larvigt tidigt och vägrade vara vaken, eftersom jag kunde sova gott och väl två timmar till (vaknar fortfarande larvigt tidigt...), duschade, åt frukost, packade iordnign allt, låste väskor, betalade en till natt och begav mig ut mot Gilbert där Kimballs föräldrar bor (det var ju Kimballs och Jennifers bröllop) för att lämna över bröllpospresenterna. Resan ut var med tåg och buss och tog typ 2,5 timma. Jag ringde på och Jeanine öppnade dörren.
Brian och Jeanine Smith ville veta allt om resan, hur jag tagit mig ut dit och vart jag bodde. När jag sade att det var i Dawntown Phoenix ville de veta adressen, och när jag sade West Van Buren Street sade de, vi hämtar dina väskor och checkar ut dig, du bor här. Huset är stort, det finns gott om plats. Så på den vägen är det!
Deras son förklarade det där med Van Buren för mig senare. Tydligen var det en känd hallick, så just det området kopplas ihop med prostitution. Haha! Det visste ju inte jag! Så nu när jag vet det kan jag förstå om de inte ville att jag bodde där, och jag hade nog inte tagit in där alls. Men det var ett trevligt hotell, bra personal, ochjag fick pengarna tillbaka för andra natten när jag checkade ut.
Nu ska jag sova, det har varit en lång dag. Och imorgon ska vi till Phoenix Zoo! Yay!! :)
Jag är i Gilbert, Arizona!!! Solen skiner varje dag, hela dagen, det är junivärme och jag har en hel massa underbara människor runt mig. Att resa är verkligen något som gör mig otroligt lycklig och som stärker mig ofantlig. Jag växer som mest när jag är ute på äventyr, liksom tvingar mig själv ut ut mitt skal och river murar inifrån för att på sikt inte vara hämmad av något alls, förutom då dett sunda förnuftet...
Hur som hels är det underbart här, och jag njuter av varenda sekund! Jag har sett kyrkans Bishop's Warehouse, Desetet shop (eller vad det nu hette...) och handlat i en Deseret Bookstore, varit vid Mesa Tempel och blivit runtvisad i Visitor's Center där av världens absolut mysigaste systermissionär. De har jättemånga fina filmer och en underbar Kristusstaty, handcarved från Italien. De bilder jag sett på sådana statyer har alltid haft svart rumd bakom sig. Denna hade klar- och ljusblå rymd. Jättevackert!
Sedan har jag åkt runt lite i Phoenix, varit på Rawhide Wild West och sett på shower och gått runt i western staden och myst, varit på bio (Sherlock Holmes, tror det var andra delen), ätit ny mat, sett massa JÄTTESTORA Saguaro kaktusar, varit i kyrkan, sett den nya templet (Gilbert Temple) där det håller på att byggas och sedan har jag för mig att det var en sak till, eller nåt, men jag minns inte riktigt...
Hur som helst är detta inte vad romanen skule handla om, den skulle handla om min resa hit, för den blev aningen mer komplicerad än planerat...
Jo, jag satt i god tid (Oooo...) på Landvetter och väntade på flyget till London när kaptenen på planet börjar prata i högtalarna. Han säger att det är kraftiga vindar i London, och att ny avgångstid beräknas vara 16.00, men att det skulle kunna bli tidigare om vi hade tur. Planet skulle ha gått 11.25, 14.40 skulle jag vara igenom säkerhetskonttrollen och 15.15 skulle planet mot Phoenix avgå. Fastän jag är ganska lngsam med siffror och rätt så ologisk när det kommer till sådana saker, kunde jag snabbt räkna ut att detta inte skulle fungera... Visst skulle jag nog kunna koma med planet även om jag inte var igenom säkerhetskollen rätt tid, men de skulle nog inte hålla planet åt mig...
Lydig som jag är (eller hur, min mamma?) gick jag ombord på planet som kaptenen bad oss, så vi skulle kunna lyfta så snart vi fick klartecken från London. 14.00 lättade vi från marken och begav oss mot London. Vi landade så ja gmed ca 20 minuters marginal missade mitt flyg.
Så jag gick där, alldeles kolugn bland alla stressade och panikslagna människor, för att kolla om planet verkligen hade gått eller om jag skulle stå i en kö någonstans. Jag skulle stå i kö. En jättelång kö. Jätte, JÄTTE lång lö... Tänk dig ca 600 uppretade passagerare, ställ dem på rad i en lång, lång korridor, utan mat och med hungriga magar, bara vatten att dricka och utan information, så får du mina första fem timmar av köande. Ge dem sedan en liten fralla med ost och skinka och en knapp dl juice, en hel massa dubbla budskap, information som säger emot sig självt och den som levererar den och personens kollegor, blanda detta med med vatten och en till fralla, lägg på tre timmar och några stolar att sitta på, så har du sköna åtta timmars köande.
Kl 23.00 ringde de in polis från London (detta var på Heathrow) och tvingade bort de kvarvarande passagerarna från området, eftersom personalen ville hem, lyckades med ytterst liten marginal undvika upplopp och slagsmål och gav alla hotell att spendera natten på. Mitt var på själva flygplatsen, Sofitel Hotel, VÄLDIGT lyxigt, och säkert minst lika dyrt, men hade jag betalat själv hade det förmodligen varit värt pengarna. Har man bara fyra timmar att sova, ska man sova riktigt skönt!
Dag nummer två av min resa började tidigt med att ställ mig i en ny kö (efter att ha duschat och sånt). Denna gång var det trevligare stämning i kön, jag tror folk överlag hade accepterat att de var fast där, och var mer ironiska än arga. Folk som fått sina biljetter ombokade berättade att de skulle komma därifrån först på fredagen, detta var en onsdag. Jag ringde hem och kollade om de kunde boka nya biljetter år mig hemifrån, men det skulle kosta över 10.000 kr, och det hade jag inte lust med. Efter ca fyra-fem timmar eller nåt kom de med likadana mackor som under gårdagen (jag kan faktiskt rekommendera frallor med emmentalost och rökt skinka), vilken försvann snabbare än jag trodde var möjligt. Ner i magen alltså... Jag var JÄTTEhungrig! Hade ju inte ätit ordentligt på hela föregående dag, och det var lunchdags... Vi stod ett tag till i kö, pratade med folk runt omkring, fick en macka till, och nu var det ÄNTLIGEN min tur!
Framme vid kassan (eller vad man nu ska kalla det) satt en jätteförkyld stackare. Hon var väldigt trevlig och hjälpsam, hittade ett slyg via Seattle, men det var fullt, så hon letade vidare. det fanns inga andra den dagen, så hon kollade för dagen därpå. Fick in mig som sista passagerare på ett flyg till New York med anslutnignsflyg till Phoenix. Det skulle gå kl 11 på torsdagen, skulle vara där runt nio tiden. Jag fick min biljett och hotel voucher som också gav mig middag och frukost på hotellet.
Väl där träffade jag en kines (eller vad för slags asiat han nu var) som var finsk medborgare och skulle börja jobba i San Diego. Pratade lite när vi stod i kön för att shecka in (det var förresten en timmas kö till det första natten också...), han bjöd med mig att komma ner till lobbyn och hänga med honom och några vänner efter att jag landat på rummet, men jag hamnade på sängen för att låta kroppen vila lite efter allt stående, och vaknade en knapp timma senare och tänkte att han nog inte var kvar där då. Strötittade på slutet av Ice Age 3, skrev lite "dagbok" under en svart-vit brittisk kortfilm och såg Resan till jordens mitt, sedan middag och efter det sovdags.
Vaknade, duschade, åt frukost, tog mig till flygplatsen, checkade in, väntade lite och åkte iväg till New York och sedan till Phoenix. Kom fram vid 22-tiden på kvällen, bröllopet var över, Sahlins hade åkt vidare, inget hotell bokat (skulle ju bo med Sahlins i ett hus i Mesa) och ingen att ringa... Kom på att jag läst om ett hotell i downtown Phoenix (Americas Best Value Inn) som även hade airportshuttle, ringde dit från informationen, de hämtade mig, jag checkade in och jag sov. Lite oroligt, men ändå. Vaknade larvigt tidigt och vägrade vara vaken, eftersom jag kunde sova gott och väl två timmar till (vaknar fortfarande larvigt tidigt...), duschade, åt frukost, packade iordnign allt, låste väskor, betalade en till natt och begav mig ut mot Gilbert där Kimballs föräldrar bor (det var ju Kimballs och Jennifers bröllop) för att lämna över bröllpospresenterna. Resan ut var med tåg och buss och tog typ 2,5 timma. Jag ringde på och Jeanine öppnade dörren.
Brian och Jeanine Smith ville veta allt om resan, hur jag tagit mig ut dit och vart jag bodde. När jag sade att det var i Dawntown Phoenix ville de veta adressen, och när jag sade West Van Buren Street sade de, vi hämtar dina väskor och checkar ut dig, du bor här. Huset är stort, det finns gott om plats. Så på den vägen är det!
Deras son förklarade det där med Van Buren för mig senare. Tydligen var det en känd hallick, så just det området kopplas ihop med prostitution. Haha! Det visste ju inte jag! Så nu när jag vet det kan jag förstå om de inte ville att jag bodde där, och jag hade nog inte tagit in där alls. Men det var ett trevligt hotell, bra personal, ochjag fick pengarna tillbaka för andra natten när jag checkade ut.
Nu ska jag sova, det har varit en lång dag. Och imorgon ska vi till Phoenix Zoo! Yay!! :)
fredag 9 december 2011
Lycklig och berusad på sommarminnen
Jag sitter nu på bussen upp mot Stockholm, där jag kommer leka med Ida i helgen. Det är larvigt vad glad man blir av att träffa goda vänner! Vi ska ha en fattigmanshelg, eftersom ingen av oss har särskilt gott om pengar just nu, men pengar är ändå överskattat. Lycka kan komma billigt också.
När jag kommer fram till Stockholm möter Ida upp på station, och så tar vi tåget till Västerås. Vi ska nämligen se på Gycklargruppen TRiXs eldshow Burning Winter Love. Lite sommarkänsla mitt i vintern. Om det är som TRiXarnas shower brukar vara kommer det bli superbre, och jag ser verkligen fram emot det. Vem kunde ana att man kunde få en liten släng av medeltidsveckan i december? Inte jag, i alla fall... Så jag är lycklig och bubblig och förväntansfull.
Och en aning uttråkad. Bussresor är visserligen inte helt katastrofalt olidliga, men det finns ju trevligare saker att göra än att fördriva tid på en buss med halvdan internetuppkoppling... Det är dock värt resan. Det är jag säker på.
Och så ska jag försöka börja leta julklappar när vi är inne i Stockholm. Har några idéer, men inget spikat ännu. Vilket i sig är lite knepigt, för vid den här tiden brukar jag ha lite koll på ungefär vad jag vill ge mina nära och kära, men nu har jag ingen koll alls. Måste vara ett resultat av allmän beslutsångest och brisst på egen tid. Nu för tiden jobbar jag ju mycket, mycket mer än jag brukar, och några få timmar mer än heltid, så fritid är mer sällsynt nu för tiden. Detta är också en anledning till att denna helgen kommer bli så otroligt bra; den är välbehövd.
Nej, nu ska jag se om det senaste avsnittet av Bones har laddat såpass att jag kan se det.
När jag kommer fram till Stockholm möter Ida upp på station, och så tar vi tåget till Västerås. Vi ska nämligen se på Gycklargruppen TRiXs eldshow Burning Winter Love. Lite sommarkänsla mitt i vintern. Om det är som TRiXarnas shower brukar vara kommer det bli superbre, och jag ser verkligen fram emot det. Vem kunde ana att man kunde få en liten släng av medeltidsveckan i december? Inte jag, i alla fall... Så jag är lycklig och bubblig och förväntansfull.
Och en aning uttråkad. Bussresor är visserligen inte helt katastrofalt olidliga, men det finns ju trevligare saker att göra än att fördriva tid på en buss med halvdan internetuppkoppling... Det är dock värt resan. Det är jag säker på.
Och så ska jag försöka börja leta julklappar när vi är inne i Stockholm. Har några idéer, men inget spikat ännu. Vilket i sig är lite knepigt, för vid den här tiden brukar jag ha lite koll på ungefär vad jag vill ge mina nära och kära, men nu har jag ingen koll alls. Måste vara ett resultat av allmän beslutsångest och brisst på egen tid. Nu för tiden jobbar jag ju mycket, mycket mer än jag brukar, och några få timmar mer än heltid, så fritid är mer sällsynt nu för tiden. Detta är också en anledning till att denna helgen kommer bli så otroligt bra; den är välbehövd.
Nej, nu ska jag se om det senaste avsnittet av Bones har laddat såpass att jag kan se det.
onsdag 30 november 2011
Underligt
Ja, är det inte underligt hur allt man under sommaren bestämmer att man ska bli superduktig på (som att blogga minst en gång i veckan, till exempel) bara inte händer? Det tycker jag, i alla fall... Till mitt försvar har jag inte sådär värst jättemycket tid över för sånt där som bloggande. Mycket jobb på dagarna och kvällarna och inte så mycket tid för Emma-grejs. Förresten börjar jag trivas riktigt bra på jobbet nu, fastän det är en förskola...
Så nu sitter jag här och tuggar på en klädnypa i plast och lyssnar på julmusik, kollar utbildningar, fina lägenheter i Visby innerstad, fylls av sommarminnen, funderar över allt jag inte behöver fundera över, skjuter upp allt som behöver göras och bestämmer mig ideligen för att sluta fördriva tid på knäppgökiga saker och använda den tid jag har väl istället. Och eftersom jag nu sitter och bloggar om absolut ingenting med alldeles för långa meningar kan ni ju gissa hur bra det går...
På den småbarnsavdelning jag jobbar mest har vi ett antal barn som inte pratar, någsa som börjar säga enstaka ord, en hel drös som pratar och några få som pratar bra men i två-tre ordsatser med lite lurig grammatik och uttal. En pojke (nyss fyllda två) använder ordet "nej" om allt negativt, ex: "Nej ha den." "Nej min." Nej fått batten (vatten)." "Nej farlig.". Han tenderar också att ta pauser mellan varje ord, så meningarna låter som om de uttalades av en robot med mänsklig röst. Behöver jag tilläga att det ibland inte är jättelätt att förstå vad han menar?
Här om dagen satt vi och åt middag. Ovannämnda pojke strulade runt lite, och utbrister plötsligt "Ruppa bassat!" Jag trodde naturligtvis att han sade "rumpa bajsat" eftersom det osade lite annat än mat, och vi frågade runt bland barnen om de bajsat. När jag frågade honom om det var han tittade han lite förn'rmat på mig och upprepade "ruppa bassat". Efter en liten stund mäsker jag att hans förtvivlade blickar växlar mellan mig och golvet, och när jag tittar ner ser jagatt hans strumpa var fastkilad mellan golvet och stolsbenet. Han sade inte "rumpa bajsat", utan "strumpa fastnat". Efter detta händer det minst en gång om dagen, vanligen varje måltid att han ropar "Ruppa bassat!", men nu vet vi hur vi ska hjälpa honom...
Vi har julpyntat här hemme, eller rättare sagt, Elin har julpyntat. Jag skruvade upp hyllor, sedan tog tiden slut och Elin fixade resten. Så nu sitter jag i mitt lilla hem med 20 tända ljus och myser. Om min mamma kom ner nu skulle hon näst intill börja hyperventliera och sedan gå igen för att inte behöva ha koll på så monga små lågot samtidigt. Men det är helt ok med så många ljus nu, för nu har jag köpt både brandvarnare och brandsläckare.
Oh, oh!! Jag drämde att det blev lite väl stora lågor i ett (eller var det några?) av mina värmeljus (eller var det blockljusen?). Så jag tänkte, Yes, nu inviger vi brandsläckaren! Eftersom jag är en fattig liten person, så valde jag billigast möjliga, vilket var en mindre tub för släckninga av små bränder i hemmet. Själva släck-mojset är i spray-form. Så när jag i drömmen stod där och sptejade släck-mojs på min lite för stora låga, började den växa. Jag tänkte att det var en konstig eld, som beter sig på det sättet, och gick vidare till nästa lite för stora låga. Denna uppförde sig på samma sätt, och tillslut hade jag ett rum fyllt av 30-40 cm höga och kanske 20 cm visa småeldar. Men om det skulle häbda, finns det tre andra (vanliga) brandsläckare i hemmet (en i källartrappan, en på hatthyllan i nedre hallen och en i övre hallen), så det är lugnt (lugnare...). Jag har ett svagt minne av att ha tänkt exakt samma sak i drömmen, innan jag vaknade.
Men eftersom ajg inte planerar att starta några bränder, ska jag nu blåsa ut alla ljus, och göra mig iordnign för att åka till institutet. Skruttans också!! Jag har inte läst veckans läsning! Räknas det om man studerat andra saker än det man "ska" studera? Jag är så mycket mättre på det, nämligen...
Och Ida!! (Om man inte är Ida, och har ett knasigt behov av att kommentera allt man inte har med att göra, kan man sluta läsa här...) När jag kommer upp till dig nästa helg (!!!) måste du hjälpa mig i mitt beslutsfattande och prioriterande, för jag kan inte ensam...
Så nu sitter jag här och tuggar på en klädnypa i plast och lyssnar på julmusik, kollar utbildningar, fina lägenheter i Visby innerstad, fylls av sommarminnen, funderar över allt jag inte behöver fundera över, skjuter upp allt som behöver göras och bestämmer mig ideligen för att sluta fördriva tid på knäppgökiga saker och använda den tid jag har väl istället. Och eftersom jag nu sitter och bloggar om absolut ingenting med alldeles för långa meningar kan ni ju gissa hur bra det går...
På den småbarnsavdelning jag jobbar mest har vi ett antal barn som inte pratar, någsa som börjar säga enstaka ord, en hel drös som pratar och några få som pratar bra men i två-tre ordsatser med lite lurig grammatik och uttal. En pojke (nyss fyllda två) använder ordet "nej" om allt negativt, ex: "Nej ha den." "Nej min." Nej fått batten (vatten)." "Nej farlig.". Han tenderar också att ta pauser mellan varje ord, så meningarna låter som om de uttalades av en robot med mänsklig röst. Behöver jag tilläga att det ibland inte är jättelätt att förstå vad han menar?
Här om dagen satt vi och åt middag. Ovannämnda pojke strulade runt lite, och utbrister plötsligt "Ruppa bassat!" Jag trodde naturligtvis att han sade "rumpa bajsat" eftersom det osade lite annat än mat, och vi frågade runt bland barnen om de bajsat. När jag frågade honom om det var han tittade han lite förn'rmat på mig och upprepade "ruppa bassat". Efter en liten stund mäsker jag att hans förtvivlade blickar växlar mellan mig och golvet, och när jag tittar ner ser jagatt hans strumpa var fastkilad mellan golvet och stolsbenet. Han sade inte "rumpa bajsat", utan "strumpa fastnat". Efter detta händer det minst en gång om dagen, vanligen varje måltid att han ropar "Ruppa bassat!", men nu vet vi hur vi ska hjälpa honom...
Vi har julpyntat här hemme, eller rättare sagt, Elin har julpyntat. Jag skruvade upp hyllor, sedan tog tiden slut och Elin fixade resten. Så nu sitter jag i mitt lilla hem med 20 tända ljus och myser. Om min mamma kom ner nu skulle hon näst intill börja hyperventliera och sedan gå igen för att inte behöva ha koll på så monga små lågot samtidigt. Men det är helt ok med så många ljus nu, för nu har jag köpt både brandvarnare och brandsläckare.
Oh, oh!! Jag drämde att det blev lite väl stora lågor i ett (eller var det några?) av mina värmeljus (eller var det blockljusen?). Så jag tänkte, Yes, nu inviger vi brandsläckaren! Eftersom jag är en fattig liten person, så valde jag billigast möjliga, vilket var en mindre tub för släckninga av små bränder i hemmet. Själva släck-mojset är i spray-form. Så när jag i drömmen stod där och sptejade släck-mojs på min lite för stora låga, började den växa. Jag tänkte att det var en konstig eld, som beter sig på det sättet, och gick vidare till nästa lite för stora låga. Denna uppförde sig på samma sätt, och tillslut hade jag ett rum fyllt av 30-40 cm höga och kanske 20 cm visa småeldar. Men om det skulle häbda, finns det tre andra (vanliga) brandsläckare i hemmet (en i källartrappan, en på hatthyllan i nedre hallen och en i övre hallen), så det är lugnt (lugnare...). Jag har ett svagt minne av att ha tänkt exakt samma sak i drömmen, innan jag vaknade.
Men eftersom ajg inte planerar att starta några bränder, ska jag nu blåsa ut alla ljus, och göra mig iordnign för att åka till institutet. Skruttans också!! Jag har inte läst veckans läsning! Räknas det om man studerat andra saker än det man "ska" studera? Jag är så mycket mättre på det, nämligen...
Och Ida!! (Om man inte är Ida, och har ett knasigt behov av att kommentera allt man inte har med att göra, kan man sluta läsa här...) När jag kommer upp till dig nästa helg (!!!) måste du hjälpa mig i mitt beslutsfattande och prioriterande, för jag kan inte ensam...
fredag 4 november 2011
Ingenting, egentligen...
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva. Så mycket att berätta om det nya jobbet på dagis. Jag skulle till exempel kunna beklaga mig över föräldrar som inte sägeer till när deras barn spytt i hallen, men det har jag redan lagt haft som status på facebook, så det tänker jag inte alls skriva om här.
jag skulle kunna berätta om en vikarie jag jobbade med som skulle gå ta med ett barn till toaletten, och upptäckte att flickan hade bajsat ner sig. Hur hon inte visste hur hon skulle hantera det och tog svaret "tvätta av henne och skölj ur kläderna" lite för bokstavligt och sedan fick så över ett igentäppt handfat med bajsblaskvatten och pilla hyperäcklad vid ventilen för att få bort det.
Jag skulle kunna säga hur skönt jag tycker det är med barn som inte pratar, eftersom de inte kan vara tykna på samma sätt som pratande barn. Kanske berätta om hur barnen faktiskt tycker om mig och hur jag på något udda sätt till och med trivs med både barn och personal. Trots detta är det ruskigt svårt att ta sig ur sängen när alarmet ringer.
Kanske skulle jag skriva om hur jag ÄLSKAR min bil, och hur jag skulle köra den genom hela världen om jag kunde. Men det kan jag inte, för varje gång jag tankar den ljublar han (bilen) halleluja och tackar mig för att jag tankar honom full, medan mitt bankkonto skriker: "Aj! Nej! Smärta! Gör aldrig om det där, din korkade ap-hjärna!!". Kanske skulle jag berätta hur det tar larvigt lång tid att vänja mig vid ljudet av vinterdäck mot asfalten. Fast det vill väl ingen läsa om...
Jag skulle kunna säga att jag tycker larvigt mycker om Grey's Anatomy. Eller att imorgon har jag en alldeles kravlös lördag, vilket ja ginte haft på evigheter.
Men jag tänker inte säga något av det.
Nej, idag vill jag bara säga att fastän jag saknar min lillebror, som är på mission i Utah, Salt Lake City Missionen, så är jag bara uppfylld av lyckliga käänslor när jag tänker på honom. När vi vinkade av honom på flygpplatsen var han verkligen missionär. Han var redo. Han trivs. Han är lycklig. Och viktigast av allt: Han har roligt. Och det är väl lite det jag känner mest just nu; hur otroligt roligt han kommer ha på sin mission, och det gör mig alldeles varm i hjärtat.
Så det enda jag tänker säga idag är:
Lycka till Lillebror! Jag älskar dig.
jag skulle kunna berätta om en vikarie jag jobbade med som skulle gå ta med ett barn till toaletten, och upptäckte att flickan hade bajsat ner sig. Hur hon inte visste hur hon skulle hantera det och tog svaret "tvätta av henne och skölj ur kläderna" lite för bokstavligt och sedan fick så över ett igentäppt handfat med bajsblaskvatten och pilla hyperäcklad vid ventilen för att få bort det.
Jag skulle kunna säga hur skönt jag tycker det är med barn som inte pratar, eftersom de inte kan vara tykna på samma sätt som pratande barn. Kanske berätta om hur barnen faktiskt tycker om mig och hur jag på något udda sätt till och med trivs med både barn och personal. Trots detta är det ruskigt svårt att ta sig ur sängen när alarmet ringer.
Kanske skulle jag skriva om hur jag ÄLSKAR min bil, och hur jag skulle köra den genom hela världen om jag kunde. Men det kan jag inte, för varje gång jag tankar den ljublar han (bilen) halleluja och tackar mig för att jag tankar honom full, medan mitt bankkonto skriker: "Aj! Nej! Smärta! Gör aldrig om det där, din korkade ap-hjärna!!". Kanske skulle jag berätta hur det tar larvigt lång tid att vänja mig vid ljudet av vinterdäck mot asfalten. Fast det vill väl ingen läsa om...
Jag skulle kunna säga att jag tycker larvigt mycker om Grey's Anatomy. Eller att imorgon har jag en alldeles kravlös lördag, vilket ja ginte haft på evigheter.
Men jag tänker inte säga något av det.
Nej, idag vill jag bara säga att fastän jag saknar min lillebror, som är på mission i Utah, Salt Lake City Missionen, så är jag bara uppfylld av lyckliga käänslor när jag tänker på honom. När vi vinkade av honom på flygpplatsen var han verkligen missionär. Han var redo. Han trivs. Han är lycklig. Och viktigast av allt: Han har roligt. Och det är väl lite det jag känner mest just nu; hur otroligt roligt han kommer ha på sin mission, och det gör mig alldeles varm i hjärtat.
Så det enda jag tänker säga idag är:
Lycka till Lillebror! Jag älskar dig.
onsdag 5 oktober 2011
Jag är ingen smurf...
När man blir kallad smurf för att man inte bloggat på ett tag är det visst dags att uppdatera bloggen... Så då gör "vi" det.
Sist jag bloggade var jag i Tumba med Ida, jag hade väl precis pöpt ett par skor och föreredde mig för konserten. Nu sitter jag hemma i Borås, det är mulet (nähä...) och jag väntar på att klockan sa bli lagom mycket för att åka och hämta min bil. Och nu inser jag hur mycket som faktiskt har hänt sedan sist. Vi tar det i någon form av kronologisk ordning...
Konserten var JÄTTEBRA! Josh Groban är otroligt duktig, och dessutom väldigt rolig. Jag och Ida satt och skrattade nästan hela tiden, och jag insåg att människans (Josh) hjärna är lika förvirrad och knäpp som min, vilket också var lite roligt. På lördagen var vi (jag och Ida) inne i Stockholm där vi gick runt på stan, åkte ett varv med en sightseeing (hur stavas det?) buss, var inne på slottet, Var inne i (och handlade i...) en massa souvenirbutiker, hittade en jättemysig liten butik med julgrejer (främst en massa jättefina speldosor med vinterlandskap), åt jättegod (och lika dyr) mat på en italiensk restaurang och avslutade med den nya filmatiseringen av Jane Eyre på bio. En jättebra dag, helt enkelt. Söndagen innebar kyrkbesök i den lilla församlingen i Södertälje, och sedan vet jag inte vad vi gjorde med söndagen. Det blev nog mest liggapå en säng och leka med dator och lite sånt. På måndagen åkte jag hem.
Måndage, då, hade också lite kul grejer att bjuda. När jag satt på bussen hem ringde min telefon, och det jobbet jag blev typ erbjuden på en förskola i Borås (där de inte hörde av sig) bekräftades genom att de ringde och sade att det hade blivit lite virrigt, ochjag komemr börja där den 10:e. En till stor sak detta innebar (förutom 2,5 månad med fast inkomst) var att jag från då börjar bolla fyra jobb (Malmen (den nya förskolan), Mini, assistans och Vuxenskolan), och därför blev i stort behov av bil, och har nu även ekonomin för det. När jag kom hem mötte alltså pappa upp mig, så åkte vi och kollade på bilar. Jag fastnade för en Volvo v40 från 97, och det är den jag ska hämta idag. Jag vet att det var länge sedan jag tittade på den, och här kommer historian om varför det tagit så lång tid.
Vi tittade på bilen, och jag ville inte göra ett förhastat beslut, så jag skulle fundera och höra av mig dagen efter, vilket jag gjorde, och de skulle försöka få in den på besiktning samma dag. På onsdagen fick jag veta att den hade fått anmärkningar på dragkroken, och han (försäljaren) ville veta om jag var ok med att ta bort den, och jag ville fundera och rådgöra med mina föräldrar, vilket jag gjorde, och vi kom fram till att om jag skulle behöva koppla på ett släp kan jag låna deras bil. Under tiden jag funderade skulle han kolla upp olika alternativ att åtgärda dragkroken (slutresultatet blev att man svetsat på en mutter eller nåt ovanpå den, så att jag kan sätta på ett cykelställ, men kan inte dra ett släp). Vi kunde inte nå varandra på onsdagkvällen eller torsdagen, så i fredags pratade vi och jag bekräftade att jag ville ha den. Han skulle då få den fixad till i måndags och sedan höra av sig när den var klar. Eftersom han inte hört av sig åkte jag och pappa upp och kollade, och den var "typ" klar, men vi hanninte vänta tills den var helt klar eftersom jag skulle jobba, så vi bestämde att jag skulle hämpa den idag. Det var nämlige inte bara dragkroken, utan även något ed avgassystemet, men nu skad en väl vara helt fixad. Så idag ska jag hämta min fulgröna, helt underbara, v40.
Sedan har jag jobbat, och jobbat, och jobbat, men inte hela dagar, utan snarare en snutt här och en snutt där, vilket för hjärnan ändå registreras som en arbetsdag när jag går från jobbet.
Och nu ska jag och mamma se ett avsnitt av Bones (vilken vi (jag och Emelie) har fått hennen att älska och nu kollar honm igenom hela serien, har kommit till säsong 2) och äta lite blåbärspaj.
Så det får vara nog med uppdateringar, för nu hinner jag inget mer. Och Ida... Jag är inte alls någon smurf...
Sist jag bloggade var jag i Tumba med Ida, jag hade väl precis pöpt ett par skor och föreredde mig för konserten. Nu sitter jag hemma i Borås, det är mulet (nähä...) och jag väntar på att klockan sa bli lagom mycket för att åka och hämta min bil. Och nu inser jag hur mycket som faktiskt har hänt sedan sist. Vi tar det i någon form av kronologisk ordning...
Konserten var JÄTTEBRA! Josh Groban är otroligt duktig, och dessutom väldigt rolig. Jag och Ida satt och skrattade nästan hela tiden, och jag insåg att människans (Josh) hjärna är lika förvirrad och knäpp som min, vilket också var lite roligt. På lördagen var vi (jag och Ida) inne i Stockholm där vi gick runt på stan, åkte ett varv med en sightseeing (hur stavas det?) buss, var inne på slottet, Var inne i (och handlade i...) en massa souvenirbutiker, hittade en jättemysig liten butik med julgrejer (främst en massa jättefina speldosor med vinterlandskap), åt jättegod (och lika dyr) mat på en italiensk restaurang och avslutade med den nya filmatiseringen av Jane Eyre på bio. En jättebra dag, helt enkelt. Söndagen innebar kyrkbesök i den lilla församlingen i Södertälje, och sedan vet jag inte vad vi gjorde med söndagen. Det blev nog mest liggapå en säng och leka med dator och lite sånt. På måndagen åkte jag hem.
Måndage, då, hade också lite kul grejer att bjuda. När jag satt på bussen hem ringde min telefon, och det jobbet jag blev typ erbjuden på en förskola i Borås (där de inte hörde av sig) bekräftades genom att de ringde och sade att det hade blivit lite virrigt, ochjag komemr börja där den 10:e. En till stor sak detta innebar (förutom 2,5 månad med fast inkomst) var att jag från då börjar bolla fyra jobb (Malmen (den nya förskolan), Mini, assistans och Vuxenskolan), och därför blev i stort behov av bil, och har nu även ekonomin för det. När jag kom hem mötte alltså pappa upp mig, så åkte vi och kollade på bilar. Jag fastnade för en Volvo v40 från 97, och det är den jag ska hämta idag. Jag vet att det var länge sedan jag tittade på den, och här kommer historian om varför det tagit så lång tid.
Vi tittade på bilen, och jag ville inte göra ett förhastat beslut, så jag skulle fundera och höra av mig dagen efter, vilket jag gjorde, och de skulle försöka få in den på besiktning samma dag. På onsdagen fick jag veta att den hade fått anmärkningar på dragkroken, och han (försäljaren) ville veta om jag var ok med att ta bort den, och jag ville fundera och rådgöra med mina föräldrar, vilket jag gjorde, och vi kom fram till att om jag skulle behöva koppla på ett släp kan jag låna deras bil. Under tiden jag funderade skulle han kolla upp olika alternativ att åtgärda dragkroken (slutresultatet blev att man svetsat på en mutter eller nåt ovanpå den, så att jag kan sätta på ett cykelställ, men kan inte dra ett släp). Vi kunde inte nå varandra på onsdagkvällen eller torsdagen, så i fredags pratade vi och jag bekräftade att jag ville ha den. Han skulle då få den fixad till i måndags och sedan höra av sig när den var klar. Eftersom han inte hört av sig åkte jag och pappa upp och kollade, och den var "typ" klar, men vi hanninte vänta tills den var helt klar eftersom jag skulle jobba, så vi bestämde att jag skulle hämpa den idag. Det var nämlige inte bara dragkroken, utan även något ed avgassystemet, men nu skad en väl vara helt fixad. Så idag ska jag hämta min fulgröna, helt underbara, v40.
Sedan har jag jobbat, och jobbat, och jobbat, men inte hela dagar, utan snarare en snutt här och en snutt där, vilket för hjärnan ändå registreras som en arbetsdag när jag går från jobbet.
Och nu ska jag och mamma se ett avsnitt av Bones (vilken vi (jag och Emelie) har fått hennen att älska och nu kollar honm igenom hela serien, har kommit till säsong 2) och äta lite blåbärspaj.
Så det får vara nog med uppdateringar, för nu hinner jag inget mer. Och Ida... Jag är inte alls någon smurf...
fredag 23 september 2011
Kolla!
Chockad!
När jag skulle gå in på bloggen och skriva ett inlägg om hur varmt det är här inne och jag känner hur svetten pressar sig ut ur mina porer möttes jag av en helt okänd sida. Jag läste bokstäverna och satte ihop dem till ord, men jag kunde inte för mitt liv koppla ihop det med hur startsidan till blogg-grejset skulle se ut. Efter ett tag (och en ut- och inloggning) kopplar jag att de har ändrat utseendet på startsidan. Jag tyckte inte om det.
Efter att ha letat ett tag efter "knappen" för att skriva ett nytt inlägg hittar jag istället en "knapp" som erbjuder mig att gå tillbaka till det gamla "gränssnittet", vilket jag antar är ett krångligt ord för startsida... Jag tackar ja till detta, och vill inte lämna någon feedback, vilket jag borde ha gjort bara för att försäkr amig om att de inte gör förändringen permanent, för det vill jag inte...
Jo, det är varmt här i Idas rum i Hannelis radhus i Tumba. Men väldigt mysigt. Det är en annan tjej som bor här just nu, hon är med och spelar in en film som verkar ganska rolig, ska nog hålla utkik efter den när den kommer ut om typ ett år eller nåt... Hon verkar för övrigt trevlig.
Igår var jag och Ida och badade i Södertälje. Badhuset är mycket mindre där än hemma, och överlag är Borås bättre. Men bubbelpoolen här är bättre, och man får sitta i den även när det inte bubblar, och det bubblar längre och är kortare pauser. Dessutom är själva poolen djupare, så hela kroppen blir varm. Sedan har de en ström man kan glida runt i, den är dock inte alltid igång, vilket den borde vara. Och se har ett ställe där man sitter på en "bänk" (i vattnet, naturligtvis) som är lite "skålad", där man sitter väldigt bekvämt. Det bubblar där också ibland. Ida gillade vatten rutchkanan (eller kanorna, det fanns två), men jag gillar ju inte sådana överlag, så jag åkte inte... Vattnet däremot, var inte mysigt. När man får en kallsup eller biter sig i läppen är vattnet alldeles salt (och man börjar fundera över hur många som kissat i det egentligen), och det luktar jättemycket klor om det. Så lite plus och lite minus, men om man tar båda badhusens (Borås och Södertälje) bra grejer och slår ihop dem och lägger till en hel massa handikappanpassning vore det ett toppenbra äventyrsbad! Handikappanpassnig borde för övrigt finnar i större grad på fler badhus, eftersom många med handikapp (i alla fall barnen på "mitt" dagis och min brukare) tycker om att vara i vatten.
Och nu ska kag in til Tumba centrum för att se om jag kan hitta nåt klädesplagg elelr nåt att ha på mig ikväll, annars blir det något gammalt jag har med mig, och sisit ska jag köpa mjölk, för den tog slut. Ska bara kolla med den andra tjejen om hon har nyckel, så jag inte låser henne vid huset om jag går ut...
Efter att ha letat ett tag efter "knappen" för att skriva ett nytt inlägg hittar jag istället en "knapp" som erbjuder mig att gå tillbaka till det gamla "gränssnittet", vilket jag antar är ett krångligt ord för startsida... Jag tackar ja till detta, och vill inte lämna någon feedback, vilket jag borde ha gjort bara för att försäkr amig om att de inte gör förändringen permanent, för det vill jag inte...
Jo, det är varmt här i Idas rum i Hannelis radhus i Tumba. Men väldigt mysigt. Det är en annan tjej som bor här just nu, hon är med och spelar in en film som verkar ganska rolig, ska nog hålla utkik efter den när den kommer ut om typ ett år eller nåt... Hon verkar för övrigt trevlig.
Igår var jag och Ida och badade i Södertälje. Badhuset är mycket mindre där än hemma, och överlag är Borås bättre. Men bubbelpoolen här är bättre, och man får sitta i den även när det inte bubblar, och det bubblar längre och är kortare pauser. Dessutom är själva poolen djupare, så hela kroppen blir varm. Sedan har de en ström man kan glida runt i, den är dock inte alltid igång, vilket den borde vara. Och se har ett ställe där man sitter på en "bänk" (i vattnet, naturligtvis) som är lite "skålad", där man sitter väldigt bekvämt. Det bubblar där också ibland. Ida gillade vatten rutchkanan (eller kanorna, det fanns två), men jag gillar ju inte sådana överlag, så jag åkte inte... Vattnet däremot, var inte mysigt. När man får en kallsup eller biter sig i läppen är vattnet alldeles salt (och man börjar fundera över hur många som kissat i det egentligen), och det luktar jättemycket klor om det. Så lite plus och lite minus, men om man tar båda badhusens (Borås och Södertälje) bra grejer och slår ihop dem och lägger till en hel massa handikappanpassning vore det ett toppenbra äventyrsbad! Handikappanpassnig borde för övrigt finnar i större grad på fler badhus, eftersom många med handikapp (i alla fall barnen på "mitt" dagis och min brukare) tycker om att vara i vatten.
Och nu ska kag in til Tumba centrum för att se om jag kan hitta nåt klädesplagg elelr nåt att ha på mig ikväll, annars blir det något gammalt jag har med mig, och sisit ska jag köpa mjölk, för den tog slut. Ska bara kolla med den andra tjejen om hon har nyckel, så jag inte låser henne vid huset om jag går ut...
torsdag 22 september 2011
Första blogginlägget från en buss...
Ha! Första gången jag surfar på en buss, och jag är så grymt besviken. Visst kan jag acceptera att mottagningen suger mellan Borås och Jönköping med massa skog och grejer längst med vägen, men mitt i Jönköping borde det väl ändå funka, tycker jag. Och nu när vi åker vidare mot Stockholm borde det också vara bättre internetåtkomst än såhär! Illa, Bus4You, illa… Dessutom är föraren en grinig typ, så trots att allt enligt hemsidan är perfekt och jättebra (de till och med hyllade sin supertrevliga personal…) är det inte så otroligt jättebra på Bus4You. Internetet de hyllar så har ju som sagt mer att önska. Att sätena går att luta bakåt och att det finns ordentliga fot-/benstöd är jättebra, men det hade varit skönt om man kunde räta upp sätet också, så att ryggen inte ligger som ett C i nästan sex timmar, då jag äntligen är framme i Stockholm och får sträcka ut ryggen… Deras bokningssida på internet var lite krånglig, och jag fick inte min mailbekräftelse, men skrev av bokningsnumret. Och nu är det ju så att jag ibland kastar runt och byter siffror på samma sätt som en dyslektiker skiftar bokstäver, så jag hade skrivit 4 som sista siffra på min bokningsbekräftelse, men tydligen skulle det ha varit 7… Att föraren var grinig har jag redan sagt, och till det kan man lägga arrogant, stöddig, stressad, spydig och allmänt otrevlig. Att säga ”Skriv av siffrorna rätt nästa gång, så blir det mycket bättre” till en kund som försöker förklara sitt ”sofferhopparsyndrom” är inte så trevligt… Inte för kunden i alla fall…
Annars är väl Bus4You ganska bra, men jag börjar få ont i ryggen… Min rygg vill inte luta bakåt och spänna sig för att kunna greja med datorn, vilken jag inte tänker lägga ner nu när jag krånglat upp den. För övrigt skriver jag just nu i ett Word dokument med avsikt att kopiera och klistra in i bloggen senare, men eftersom internet inte vill som jag vill, har inte den sidan laddat än, fastän jag väntat i evigheter. Och då tar Emmas tålamod slut…
Så varför är jag på en buss nu över huvud taget, egentligen? Jo, jag är på väg till Stockholm! (Nähä… det har jag ju inte alls redan skrivit redan…) Där, på centralen, ska Ida möta mig, sedan ska vi låsa in min väska i ett skåp, och sedan leka lite i Stockholm innan vi åker ”hem” till ”henne” i Tumba och sover. Sen imorgon på dagen ska jag underhålla mig själv lite medan hon jobbar (eftersom det tydligen inte var OK att sjukanmäla sig bara för att jag kommer och hälsar på… ;P) och sedan ska vi till Globen och se Josh Groban uppträda! (Lyckorus i magen!!) Sedan åker vi väl tillbaka till Tumba, och på lördag ska vi hitta på massa kul, och avsluta med en spökvandring i Gamla Stan (eller vilken dag det nu var…) Söndag går vi till kyrkan, och sedan vet jag inte riktigt vad vi gör med resten av dagen, och på måndag morgon åker jag hem igen. Sen var den roliga helgen slut, men som allt annat roligt kommer jag minnas den i evigheters evigheter, och kunna placera mig i den igen när jag behöver muntras upp lite.
Under förra veckan fick hag ännu ett såntdär ”erbjudande”, där någon till 97% lovar mig en tjänst på nästan heltid och säger att de ska ringa tillbaka, men sedan inte hör av sig. De skulle ha ringt förra veckan, och nu är det torsdag veckan efter att de skulle ha ringt. Så nu står jag fortfarande utan jobb, men med ännu mindre hopp om att få en fast tjänst någonstans. Dessutom fick jag inte så jättemånga assistanstimmar, men jag fick några fler än jag hade, så om man ser på vad jag hade från början så har min inkomst ökat marginellt, men inte blivit så hög som jag behöver att den ska vara… Vilket är lite kiligt… Det känns lite deppigt att jonglera tre ströjobb (ett på dagtid och två under kvällar och helger) och ändå inte ens ha råd med bil så jag kan ta mig mellan jobben på den ibland extremt korta stund jag har mellan dem. Jag jobbar för två saker: 1) Att kunna åka runt i världen och uppfylla mina drömmar och 2) Att uppnå någon form av frihet och oberoende. På (låååång) sikt kommer jag ju kunna uppnå det första, även om jag inte tjänar så mycket, men det andra bara går inte. Jag kan inte ta mig mellan jobben utan att låna bil av föräldrarna, eller bli körd av dem, och jag vill inte vara en börda. Jag kan inte bara oberoende så länge jag inte kan ta mig mellan A och B på en viss utsatt tid, och för att lyckas med det måste jag ha en bil, vilket jag inte har råd med, och jag kommer inte ha råd med den förrän jag har jobb som garanterar mig nästan en heltidslön i månaden, och det kommer jag inte få så länge jag inte har en utbildning och jag vet inte vilken utbildning jag vill ha, så jag kan inte skaffa mig en sådan än, och då kan jag inte få fast jobb, och då jan jag inte ha bil som tar mig mellan ströjobben, och jag sitter fast i en vidrigt elak cirkel och kommer inte ur den, för så fort något bra nästan händer, så händer det inte ändå, man bara hoppas för att sedan få hoppet totalt nedrivet och sedan inte kunna göra annat än att stå och titta på resterna av vad man byggt upp och skratta åt naiviteten som man låtit slå rot i en, och det är inte kul…
Men nu är jag på väg till Stockholm för att leka med Ida, och då blir allt bra!
P.S. Detta blogginlägg motsvarar två A4 sidor text i 12pkt...
torsdag 8 september 2011
Sånt jag saknar
Ja, ibland kan man ju slås av en oberättigad saknad helt utan anledning, och när jag satt här och gjorde ingenting insåg jag att det är så mycket jag saknar. Och det dummaste är att en hel del av det jag saknar är sånt ja inte gjort/haft, så det tänker jag inte skriva om...
Det första jag saknar är på riktigt riktiga vänner jag bara kan traska in hos och bli av-uttråkad när jag har tråkigt, säga och göra i stort sett vadsomhelst med utan att de tycker jag är knäppast i världen (t. ex. btgga perfekt symetriska små torn av Burger King ketshuppåsar (eller hur det nu stavas) och sånt) eller bara sitta och fnissa tillsammans med åt en hyperromantisk film, en söt kille eller bara för att vi känner för det. Det var alldeles för länge sedan jag kunde gå typ 20 minuter in till stan och plinga en "erikssonsk" pling på en dörr och sedan ha hysteriskt roligt tills vi inser att klockan faktiskt rör sig trots att den inte borde. Jag saknar det. Och första meningen i detta stycke blev alldeles för lång, och det är jag fullt medveten om. Så idag saknar jag att ha en riktigt riktig vän alldeles i närheten.
Det andra jag saknar är Gotland. Jag fattar inte hur jag konstant ramlar in på sidor (jobbrelaterade, studierelaterade eller helt enkelt bara relaterade) som get ett hopp om en möjlighet att kunna spendera en längre period där. Jag vill veta hur denna vackra, underbara ö skulel vara att bo på och hur jag skulle fungera på den. Kanske en gnutta hopp om att bevara Medeltids-Emma och hennes positiva, glada och galna tankesätt (som jag mår så otroligt bra av) för alltid.
Vilket leder mig till det tredje jag verkligen saknar. Jag saknar medeltidsveckan. Jag saknar att sitta mitt i ett ljud- och doftkaos och skratta åt roliga gycklare, ryckas med av härlig musik och äta god mat. Jag saknar att ligga på en gräsmatta mellan bodar, marknadsstånd, lekande barn och gyckel bara för att jag kan och för att det är just vad jag vill precis då. Jag saknar att gå barfota och att ha barfotapirr i fötterna efteråt. Jag saknar att gå på föreställningar på kvällen och jag saknar att sova i en trång cell med gallerfönster. Jag saknar spiraltrappan på Fängelset. Jag saknar torgen, gränderna, ruinerna och utsikterna. Just nu är saknaden lite extra eftersom jag idag började kolla priser och möjligheter inför nästa år, då vi kommer åka en större grupp tillsammans, vilket jag tror blir jätte-, jättekul.
Fjärde saken, eller rättare sagt platsen, jag saknar är Wales. Jag skanar Doreen och Mike, jag saknar deras hus och trädgård. Jag skanar våra utflyckter och alla vackra vyer. När jag blundar är det som att landskapet sprider ut sig inom mig. Inte riktigt innanför ögonlocken, utan mer som en bild i bröstet som projucerar sig till näthinnan med större kraft än när jag tittar. Det är som att man går från att leka vid laptopen utan strömsladden i uttaget till att koppla in den i väggen. Eller, ja... I eluttaget i väggen, eller i mitt fall på golvet i förlängningssladden från väggen... Jag saknar wales, helt enkelt, för att ta mig tillbaka till saknad från mittlilla villospår om eluttag och dess placering...
Femte saken jag saknar är snö. Jag saknar metervis med kall, kritvit snö och en hel massa minusgrader. Jag saknar att mysa i soffan med underställ, mysbrallor, T-shirt och raggsockor. Jag saknar min röda vinterjacka och mina kängor. Jag saknas snökaos. Jag vill ha mer väder jag kan klä mig mot istället för väder jag inte kan klä av mig mot, och framför allt inget mer väder jag inte kan klä mig mot. Alltså, inget kallt, vått, blåsigt regn, OK? Det spelar ingen roll vad man har på sig, till och med de bästa regnställ tar in vatten någonstans, och man är alltid blöt och obehagligt kall när man kommer in. Det finns obehagligt frusen och det finns behagligt frusen. Snö = behagligt, regn = obehagligt. Såvida det inte är sommar. Då kan ett regn vara ganska behagligt, så länge det inte blåser i kombination med regnet. Men! Åter till snö. Jag saknar ett riktigt ordentligt snöbollskrig (vilket man på något dummt sätt av någon larvig anledning slutat med när man plötsligt bara inte var barn längre) och jag saknar att bygga snöfort och snögubbar. Jag vill pulsa fram i snö, jag vill rulla i snö, jag vill bygga snölyktor och tända ljus i snö. Jag vill sitta inne och titta ur genom mitt svarta förster och ana lite av snöns konturer för att sedan vrida in ansiktet mot rummet och se alla tända ljus och min ångande mugg med varm (hemkokt, inget pulverblask) cholkad. Jag vill ha vinter. Vi skippar sensommar och höst, tycker jag.
En paralell längtan är saknaden till Björkliden (både sommar- och vintertid), vilken är som att kombinera vyer-bitarna och mys-pys-bitarna från föregående (plural) inlägg.
Jag saknar att campa. Jag vill tälta med vänner och/eller familj. Jag vill resa ett tält och lägga ut mitt lyggunderlad och "möblera" sovplats och packning så inget ligger och trycker mot tältduken (för att tältet inte ska ta in vatten). Jag vill somna halvt livrädd (bokstavligen rädd för mitt liv) av alla konstiga läten (av monster, odjur, spöken, yx- och motorsågsmördare, andra halvt ickeexisterande väsen och övriga ondingar) och sedan vakna av frid och tystnad och av att jag svettas som en gris i min tältbastu och återigen tror att jag ska dö... Jag saknar att packa ihop tältet och försöka få det lika litet som det var när vi (eftersom jag inte vill tälta ensam) packade upp det. Jag saknar till och med hela tältkaosboten i spöregn. Och jag saknar att bo i en husvagn. De tidigare åren av min barndom (och även de mellersta åren, men då inte i rullande form) semestrade vi i en trång gammal husvagn, och jag saknar lukten. Jag saknar spänningskänslan när man förvandlade soffa och matplats till en enorm säng där vi tre större barn sov på rad med pappa i fotändan (vi var små kortisar då) och i andra ändan i lilla sängen sov mamma och lillasyster. Jag saknar att laga mat i husvagnen, eller snarare att vara i vägen när pappa lagade mat i husvagnen, men om jag "husvagnade" nu skulle ju inte pappa vara ensam om matlagningen medan mamma jagar fyra galna barn... Och jag saknar att få nya bekantskaper helt naturligt genom grannar på campingplatsen och jag saknar sena kvälla i förtältet. Jag saknar att campa.
Och tjenare och hej och hoppsan vad mycket man kunde skriva om allt man saknar! Nu ska jag nog inte skriva mer, för att minimera risken för att somna i dimman av en irrationell saknad av barndomssomrar när jag egentligen längtar efter snö och vinter... Men mest av allt saknar jag att ha en på riktigt riktig alldeles äkta som faktiskt tycker om mig på riktigt vän som jag bara kan häva ur mig allt detta till på ett mer direkt och närvarande sätt än genom en blogg... Det blir så opersonligt. Fast riktigt riktiga vänner ser och ör hur jag pratar och drömmer mig bort och förvirrar mig hit och dit bara genom att läsa här, så det blir lite som att prata live, fast utan svar. Och jag kan läsa väners bloggar (hmm... singular... det är ju bara en rikigt riktig väns blogg jag faktiskt följer...) och uppleva samma sak. Men det är ju inte på riktigt på samma sätt...
Så jag saknar en hel massa saker, men allra mest en vän. En såndär riktig som känner mig utan och innan och ändå fortfarande tycker om mig utan att låtsas. Inte okej att flytta så långt bort, hörru!
Det första jag saknar är på riktigt riktiga vänner jag bara kan traska in hos och bli av-uttråkad när jag har tråkigt, säga och göra i stort sett vadsomhelst med utan att de tycker jag är knäppast i världen (t. ex. btgga perfekt symetriska små torn av Burger King ketshuppåsar (eller hur det nu stavas) och sånt) eller bara sitta och fnissa tillsammans med åt en hyperromantisk film, en söt kille eller bara för att vi känner för det. Det var alldeles för länge sedan jag kunde gå typ 20 minuter in till stan och plinga en "erikssonsk" pling på en dörr och sedan ha hysteriskt roligt tills vi inser att klockan faktiskt rör sig trots att den inte borde. Jag saknar det. Och första meningen i detta stycke blev alldeles för lång, och det är jag fullt medveten om. Så idag saknar jag att ha en riktigt riktig vän alldeles i närheten.
Det andra jag saknar är Gotland. Jag fattar inte hur jag konstant ramlar in på sidor (jobbrelaterade, studierelaterade eller helt enkelt bara relaterade) som get ett hopp om en möjlighet att kunna spendera en längre period där. Jag vill veta hur denna vackra, underbara ö skulel vara att bo på och hur jag skulle fungera på den. Kanske en gnutta hopp om att bevara Medeltids-Emma och hennes positiva, glada och galna tankesätt (som jag mår så otroligt bra av) för alltid.
Vilket leder mig till det tredje jag verkligen saknar. Jag saknar medeltidsveckan. Jag saknar att sitta mitt i ett ljud- och doftkaos och skratta åt roliga gycklare, ryckas med av härlig musik och äta god mat. Jag saknar att ligga på en gräsmatta mellan bodar, marknadsstånd, lekande barn och gyckel bara för att jag kan och för att det är just vad jag vill precis då. Jag saknar att gå barfota och att ha barfotapirr i fötterna efteråt. Jag saknar att gå på föreställningar på kvällen och jag saknar att sova i en trång cell med gallerfönster. Jag saknar spiraltrappan på Fängelset. Jag saknar torgen, gränderna, ruinerna och utsikterna. Just nu är saknaden lite extra eftersom jag idag började kolla priser och möjligheter inför nästa år, då vi kommer åka en större grupp tillsammans, vilket jag tror blir jätte-, jättekul.
Fjärde saken, eller rättare sagt platsen, jag saknar är Wales. Jag skanar Doreen och Mike, jag saknar deras hus och trädgård. Jag skanar våra utflyckter och alla vackra vyer. När jag blundar är det som att landskapet sprider ut sig inom mig. Inte riktigt innanför ögonlocken, utan mer som en bild i bröstet som projucerar sig till näthinnan med större kraft än när jag tittar. Det är som att man går från att leka vid laptopen utan strömsladden i uttaget till att koppla in den i väggen. Eller, ja... I eluttaget i väggen, eller i mitt fall på golvet i förlängningssladden från väggen... Jag saknar wales, helt enkelt, för att ta mig tillbaka till saknad från mittlilla villospår om eluttag och dess placering...
Femte saken jag saknar är snö. Jag saknar metervis med kall, kritvit snö och en hel massa minusgrader. Jag saknar att mysa i soffan med underställ, mysbrallor, T-shirt och raggsockor. Jag saknar min röda vinterjacka och mina kängor. Jag saknas snökaos. Jag vill ha mer väder jag kan klä mig mot istället för väder jag inte kan klä av mig mot, och framför allt inget mer väder jag inte kan klä mig mot. Alltså, inget kallt, vått, blåsigt regn, OK? Det spelar ingen roll vad man har på sig, till och med de bästa regnställ tar in vatten någonstans, och man är alltid blöt och obehagligt kall när man kommer in. Det finns obehagligt frusen och det finns behagligt frusen. Snö = behagligt, regn = obehagligt. Såvida det inte är sommar. Då kan ett regn vara ganska behagligt, så länge det inte blåser i kombination med regnet. Men! Åter till snö. Jag saknar ett riktigt ordentligt snöbollskrig (vilket man på något dummt sätt av någon larvig anledning slutat med när man plötsligt bara inte var barn längre) och jag saknar att bygga snöfort och snögubbar. Jag vill pulsa fram i snö, jag vill rulla i snö, jag vill bygga snölyktor och tända ljus i snö. Jag vill sitta inne och titta ur genom mitt svarta förster och ana lite av snöns konturer för att sedan vrida in ansiktet mot rummet och se alla tända ljus och min ångande mugg med varm (hemkokt, inget pulverblask) cholkad. Jag vill ha vinter. Vi skippar sensommar och höst, tycker jag.
En paralell längtan är saknaden till Björkliden (både sommar- och vintertid), vilken är som att kombinera vyer-bitarna och mys-pys-bitarna från föregående (plural) inlägg.
Jag saknar att campa. Jag vill tälta med vänner och/eller familj. Jag vill resa ett tält och lägga ut mitt lyggunderlad och "möblera" sovplats och packning så inget ligger och trycker mot tältduken (för att tältet inte ska ta in vatten). Jag vill somna halvt livrädd (bokstavligen rädd för mitt liv) av alla konstiga läten (av monster, odjur, spöken, yx- och motorsågsmördare, andra halvt ickeexisterande väsen och övriga ondingar) och sedan vakna av frid och tystnad och av att jag svettas som en gris i min tältbastu och återigen tror att jag ska dö... Jag saknar att packa ihop tältet och försöka få det lika litet som det var när vi (eftersom jag inte vill tälta ensam) packade upp det. Jag saknar till och med hela tältkaosboten i spöregn. Och jag saknar att bo i en husvagn. De tidigare åren av min barndom (och även de mellersta åren, men då inte i rullande form) semestrade vi i en trång gammal husvagn, och jag saknar lukten. Jag saknar spänningskänslan när man förvandlade soffa och matplats till en enorm säng där vi tre större barn sov på rad med pappa i fotändan (vi var små kortisar då) och i andra ändan i lilla sängen sov mamma och lillasyster. Jag saknar att laga mat i husvagnen, eller snarare att vara i vägen när pappa lagade mat i husvagnen, men om jag "husvagnade" nu skulle ju inte pappa vara ensam om matlagningen medan mamma jagar fyra galna barn... Och jag saknar att få nya bekantskaper helt naturligt genom grannar på campingplatsen och jag saknar sena kvälla i förtältet. Jag saknar att campa.
Och tjenare och hej och hoppsan vad mycket man kunde skriva om allt man saknar! Nu ska jag nog inte skriva mer, för att minimera risken för att somna i dimman av en irrationell saknad av barndomssomrar när jag egentligen längtar efter snö och vinter... Men mest av allt saknar jag att ha en på riktigt riktig alldeles äkta som faktiskt tycker om mig på riktigt vän som jag bara kan häva ur mig allt detta till på ett mer direkt och närvarande sätt än genom en blogg... Det blir så opersonligt. Fast riktigt riktiga vänner ser och ör hur jag pratar och drömmer mig bort och förvirrar mig hit och dit bara genom att läsa här, så det blir lite som att prata live, fast utan svar. Och jag kan läsa väners bloggar (hmm... singular... det är ju bara en rikigt riktig väns blogg jag faktiskt följer...) och uppleva samma sak. Men det är ju inte på riktigt på samma sätt...
Så jag saknar en hel massa saker, men allra mest en vän. En såndär riktig som känner mig utan och innan och ändå fortfarande tycker om mig utan att låtsas. Inte okej att flytta så långt bort, hörru!
tisdag 30 augusti 2011
Massa åkande och lite saffranspannkaka.
Idag har jag mest åkt och åkt. Det känns i alla fall så just nu. Ett gäng böcker ville nämligen väldigt gärna skifta bo (från utlånat till mitt), så vi möttes på halva vägen och skiftade. Halva vägen råkade vara Falköping, så det blev drygt en timma i vardera riktning. Sedan vart det ur och handla, ett hämtande, lite mer handla och ett andra hämtande. Det var galet mycket trafik, så det tog en evighet! Ruskigt frustrerande, måste jag säga.
Sedan kom det roliga, själva ursprungsanledningen till handlandet. Jag bakade en enorm sats saffranspannkaka! Nu har jag och familjen njutit av den nästan precis som den ska avnjutas; med sambärssylt och grädde. Gott! (Utifall det finns någon som undrar över "nästan" så fattas varm sommarluft kring ett par barfotafötter, galen medeltidsmusik och marknadssurr...)
Om man inte har upplevt en helt fantastisk medeltidsvecka kan man inte förstå hur otroligt bra man mår efteråt. Jag kommer på mig själv med att sitta och småle, nästan nyförälskat (fast det har ju inte hänt på ett tag, nu...) eller i tanken spela upp favorituppträdanden. När man hör eller ser något som kan kopplas till MTV så kopplat hjärnan ihop dem, och lyckobubblorna som brukar ligga i magtrakten och filura skjuter igenom mig som galna Pixiegnomer, i sann Hary Potter anda. Jag fattar inte hur det kan ha en sån påverkan på mig! Det har liksom knappt hänt förut. Och jag fullkomligt ÄLSKAR det!
Och nu är det kväll och börjar närma sig läggdags ännu en gång, och jag överväger att renbädda min säng mest bara för att jag köpte nya påslakanset idag. Men å andra sidan... Om jag får längta lite till att sova i dem kommer jag njuta av dem extra mycket. Derrutom är de lakan jag har i nu inte lagom lortiga än för att genomlida en renbäddning (det är alltså jag som lider, inte lakanen...). Så det blir nog en annan gång.
Just det! Sova! Jag ska ju jobba imorgon, och sedan kommer "mina" UK flickor med presidentskap hit för sista gången. Jag är nämligen inte president för dem längre, utan det är Linda, så de är liksom hennes nu. Jättekonstigt! Jag har inte alls vant mig än. Men det kommer nog. Blir underligt att gå till Hjälpis på söndag. Där jar jag inte varit på typ 4 år, ju! Det blir lite spännande, faktiskt. Mer om detta kommer jag inte skriva, för det finns en risk att jag blir alldeles sentimental, och jag känner inte för att gråta ikväll, vad anledningen än må vara.
Så nu ska jag fakiskt sova. Fast jag måste ju gå lite fram och tillbaka i trappor först, eftersom jag måste byta till pyamas, ta av skorna (hoppsan, de sitter visst kvar fortfarande...), borsta tänderna och säga godnatt till alla. Så det kommer ju ta en liten stund till inna njag faktiskt lägger mig, och jag har inte jättemycket tid, så jag borde inte skriva mer här nu, men jag tycker det är så larvigt svårt att sluta ett bloginlägg. Hur gör man?
Äsch! Nu slutar jag bara.
Sedan kom det roliga, själva ursprungsanledningen till handlandet. Jag bakade en enorm sats saffranspannkaka! Nu har jag och familjen njutit av den nästan precis som den ska avnjutas; med sambärssylt och grädde. Gott! (Utifall det finns någon som undrar över "nästan" så fattas varm sommarluft kring ett par barfotafötter, galen medeltidsmusik och marknadssurr...)
Om man inte har upplevt en helt fantastisk medeltidsvecka kan man inte förstå hur otroligt bra man mår efteråt. Jag kommer på mig själv med att sitta och småle, nästan nyförälskat (fast det har ju inte hänt på ett tag, nu...) eller i tanken spela upp favorituppträdanden. När man hör eller ser något som kan kopplas till MTV så kopplat hjärnan ihop dem, och lyckobubblorna som brukar ligga i magtrakten och filura skjuter igenom mig som galna Pixiegnomer, i sann Hary Potter anda. Jag fattar inte hur det kan ha en sån påverkan på mig! Det har liksom knappt hänt förut. Och jag fullkomligt ÄLSKAR det!
Och nu är det kväll och börjar närma sig läggdags ännu en gång, och jag överväger att renbädda min säng mest bara för att jag köpte nya påslakanset idag. Men å andra sidan... Om jag får längta lite till att sova i dem kommer jag njuta av dem extra mycket. Derrutom är de lakan jag har i nu inte lagom lortiga än för att genomlida en renbäddning (det är alltså jag som lider, inte lakanen...). Så det blir nog en annan gång.
Just det! Sova! Jag ska ju jobba imorgon, och sedan kommer "mina" UK flickor med presidentskap hit för sista gången. Jag är nämligen inte president för dem längre, utan det är Linda, så de är liksom hennes nu. Jättekonstigt! Jag har inte alls vant mig än. Men det kommer nog. Blir underligt att gå till Hjälpis på söndag. Där jar jag inte varit på typ 4 år, ju! Det blir lite spännande, faktiskt. Mer om detta kommer jag inte skriva, för det finns en risk att jag blir alldeles sentimental, och jag känner inte för att gråta ikväll, vad anledningen än må vara.
Så nu ska jag fakiskt sova. Fast jag måste ju gå lite fram och tillbaka i trappor först, eftersom jag måste byta till pyamas, ta av skorna (hoppsan, de sitter visst kvar fortfarande...), borsta tänderna och säga godnatt till alla. Så det kommer ju ta en liten stund till inna njag faktiskt lägger mig, och jag har inte jättemycket tid, så jag borde inte skriva mer här nu, men jag tycker det är så larvigt svårt att sluta ett bloginlägg. Hur gör man?
Äsch! Nu slutar jag bara.
torsdag 25 augusti 2011
Snart är det jul!
Ja, för det är ju såhär, att innan det blir medeltidsvecka så blir det julafton, och jag hann inte skriva det igår, men igår var det fyra månader till juafton! Alltså är idag fyra månader minus en dag innan julafton, vilket innebär att det är dags att börja fundera över julklappar. Och så komer snön! Emma ÄLSKAR snö! (Och här får man vanligtvis en hel massa arga miner och muttranden från vissa som inte är förtjusta i vinterhalvåret...)
Annars händer inte så mycker (officiellt) just nu, men jag får återkomma på den punkten om ett tag. Så jag tänkte mest blogga för bloggandets skull, eftersom jag egentligen är för seg i hjärnan för att kunna skriva nåt ens havvettigt här. Inte för att jag brukar skriva vettiga saker, men jag brukar i alla fall ha en liten plan att utgå ifrån, men inte just nu... Nix... Ingenting. Bara en blank hjärna med blytunga fingrar. Så jag tänker inte skriva mer nu. Jag ville ju egentligen bara påminna alla om att det snart är jul. Och nu har jag ju gjort det. Alltså är jag färdigbloggad för idag.
Annars händer inte så mycker (officiellt) just nu, men jag får återkomma på den punkten om ett tag. Så jag tänkte mest blogga för bloggandets skull, eftersom jag egentligen är för seg i hjärnan för att kunna skriva nåt ens havvettigt här. Inte för att jag brukar skriva vettiga saker, men jag brukar i alla fall ha en liten plan att utgå ifrån, men inte just nu... Nix... Ingenting. Bara en blank hjärna med blytunga fingrar. Så jag tänker inte skriva mer nu. Jag ville ju egentligen bara påminna alla om att det snart är jul. Och nu har jag ju gjort det. Alltså är jag färdigbloggad för idag.
lördag 20 augusti 2011
På rymmen
Ja, jag har rymt lite. Vi har massa besök från en familj i kyrkan, och jag behöver lite andrum... Inte för att det är jobbit med besök eller för att besökarna är jobbiga, jag bar orkar inte sitta och vara trevlig mot alla en hel dag. Inte för att ja gogillar att vara trevlig, det är bara det att jag inte känner för att sitta med folk och kaos runt mig konstant. Inte för att jag ogillar kaos, nej, kaos passar mig. Det är bara det att jag inte hade lust att sitta där uppe, utan jag ville helt enkelt vara nere i min nystädade källare och njuta av att jag numera hare tt köksbord (fastän jag sitter vid skrivbordet) ocha tt det är så fint här nu. Mattan är naturligtvis dammig igen, men det är ju så det är när man lever med min matta. Den verkligen drar till sig allt vad damoch lort heter. Men den är fin. Och röd. Och lite snurrig. Typ som jag. Förutom röd-biten, då. Jag är ju, liksom de flesta andra nordeuropeer, ljusrosa...
Nej, jag rymde inte från folken, jag rymde till min källare för att den är mysig. Jag fullkomligt ÄLSKAR hur allting är skevt och inget passar ihop. För när alla möblerna är udda passar de tillsammans på ett sätt de inte hade kunnat göra om de matchade varandra. Jag gillar udda och knepigt. Det är som jag.
Och som bloggen. Den är också udda och knepig. Emma ocensurerad (eller vart s:en och c:na ska vara...). Och det får alla som råkar läsa stå ut med, helt enkelt.
Och nu kan jag inte rymma längre, för nu ska gästerna åka och jag ska "ta farväl", så jag ska ta mig upp för trappan och säga lite hejdå till folk jag knappt vet vad de heter... Och sedan vill Lillfjanta ut och åka en sväng, så vi ska ta en tur ut till Rydal och spana efter spöken genom fönstrena till Världshuset Spinnaren. Jag lovar, det spökar faktiskt där.
Nej, jag rymde inte från folken, jag rymde till min källare för att den är mysig. Jag fullkomligt ÄLSKAR hur allting är skevt och inget passar ihop. För när alla möblerna är udda passar de tillsammans på ett sätt de inte hade kunnat göra om de matchade varandra. Jag gillar udda och knepigt. Det är som jag.
Och som bloggen. Den är också udda och knepig. Emma ocensurerad (eller vart s:en och c:na ska vara...). Och det får alla som råkar läsa stå ut med, helt enkelt.
Och nu kan jag inte rymma längre, för nu ska gästerna åka och jag ska "ta farväl", så jag ska ta mig upp för trappan och säga lite hejdå till folk jag knappt vet vad de heter... Och sedan vill Lillfjanta ut och åka en sväng, så vi ska ta en tur ut till Rydal och spana efter spöken genom fönstrena till Världshuset Spinnaren. Jag lovar, det spökar faktiskt där.
fredag 19 augusti 2011
Det var det äckligaste!
Här kommer jag från UNDERBARA Gotland och börjar mitt vardagliga liv hemma i gråmulna Borås. Övergången mellan total lycka til vardagsglad har gått riktigt bra, fram till alldeles nyss...
Jag gick upp på morgonen, redo för en produktiv morgon med storröjning av min lilla "lägenhet" eftersom vi får gäster imorgon. Så jag tog mig upp för två trappor för att prata lite med familjen och dricka ett glas vatten. Efter lite prat med lillasyster tog jag mitt vattenglas från bänken (jag är en sån som inte tar nytt glas varje gång jag blir törstig, eftersom jag då snart skulle ha slut på glas...), fyllde det med vatten och drack. Plötsligt känner jag att något stöter emot min läpp. "Blä, är det något i vattnet?", tänkte jag. Omdet var!
Där i glaset låg en enorm (Alltså mega stor, nästan tre centimeter i sin fulla bredd, så ENORM!!) spindel och flöt! Om jag i mitt liv skulle kasta ett glas ifrån mig, skrika högt och spotta vilt omkring mig hade det varit då. Jag fick kämpa riktigt hårt för att inte göra detta och mycket mer när jag såg vad jag nästan druckit. Så otroligt ÄCKLIGT!
Jag bytte detta:
Och mycket, mycket mer (men det tar ju sån oändlig tid att lägga upp bilder...) mot ett grådassigt Borås och en spindel i mitt vattenglas...
Jag gick upp på morgonen, redo för en produktiv morgon med storröjning av min lilla "lägenhet" eftersom vi får gäster imorgon. Så jag tog mig upp för två trappor för att prata lite med familjen och dricka ett glas vatten. Efter lite prat med lillasyster tog jag mitt vattenglas från bänken (jag är en sån som inte tar nytt glas varje gång jag blir törstig, eftersom jag då snart skulle ha slut på glas...), fyllde det med vatten och drack. Plötsligt känner jag att något stöter emot min läpp. "Blä, är det något i vattnet?", tänkte jag. Omdet var!
Där i glaset låg en enorm (Alltså mega stor, nästan tre centimeter i sin fulla bredd, så ENORM!!) spindel och flöt! Om jag i mitt liv skulle kasta ett glas ifrån mig, skrika högt och spotta vilt omkring mig hade det varit då. Jag fick kämpa riktigt hårt för att inte göra detta och mycket mer när jag såg vad jag nästan druckit. Så otroligt ÄCKLIGT!
Jag bytte detta:
söndag 14 augusti 2011
Tårar i mitt hjärta
Ja, nu gråter jag i hjärtat.Medeltidsveckan är slut. Marknadsplatsen är tom, gräsmattorna har märken av stånden, det stora gästabudet är i full gång på stora torget, gycklare och musiker är delvis på hemfärd, likaså övriga deltagare. Det är alltså slut för denna gången, och jag har ännu fler härliga minnen att bära med mig till nästa år. De kommer jag plocka fram när livet blir surt och dassigt, låta dem fylla upp mig, leva ut genom mig (fast bara när jag är ensam) och sedna placeras i minnesbanken igen.
Och nu ska jag och Emelie ha vårt eget lilla "gästabud" med ostbågar, läsk och Bones. Till familjen: Vi ses på tisdag morgon! Jag kommer INTE blogga imorgon på bussen, men ska försöka hålla den igång under året. Gick ju lite sådär det år jag hittills har haft den, men jag känner folk som är mycket värre...
Och nu ska jag och Emelie ha vårt eget lilla "gästabud" med ostbågar, läsk och Bones. Till familjen: Vi ses på tisdag morgon! Jag kommer INTE blogga imorgon på bussen, men ska försöka hålla den igång under året. Gick ju lite sådär det år jag hittills har haft den, men jag känner folk som är mycket värre...
lördag 13 augusti 2011
Näst sista dagen
Ja, det tragiska har hänt! Imorgon är 2011 års medeltidsvecka slut. Då är det hela 51 (!!!) veckor kvar till nästa gång! Men jag sörjer inte, det ska bli skönt att komma hem också. En anledning är att det när jag kommer hem kommer vara två veckor sedan jag sov i min egen säng, det ska bli skönt. Jag kommer inte gå runt hela dagarna och hitta saker jag vill köpa, så pengarna räcker på ett annat sätt. Mer normala läggtider ska också bli ganska skönt. Och naturligtvis alla minnen! De kommer jag leva på länge.
Idag har vi sett massa skoj i form av gycklare och musiker. De fyra första artisterna på Forum Vulgaris var våra två favoritgycklargrupper, vårt favoritband och två snubbar som berättade en saga om lite asagudar och sägner och sånt. Så det blev en bra öppning på dagen. Sedan gick vi runt i solen, satt en liten stund, åt, handlade, lämnade saker på rummet, träffade en vilsen tonårspojke som knappt visste att det var medeltidsvecka och som hängde med oss ett tag, tog en fika (på pappas order...:)) i form av varsin saffranspannkana, hade officiellt slut på dagens pengaranson, räknade ut hur larvigt mycket pengar vi lagt i hattar av alla de slag och kommit fram till att det var särskilt en grupp som fått lite extra, tätt följt av en annan liknande grupp, gick på tornerspel och nu sitter jag här. Härligt med samanfattningar, tycker jag!
Tornerspelet var toppen! Eld och riddare och gycklare, hur bra kan det bli?! Vi myste och ljublade och hurrade och huttrade lite, eftersom det blir kallt när solen gått ner och vi inte orkade bära med oss manteln medan det fortfarande var soligt och varmt. Så det blev genomfrusna händer idag också, dock inte lika kalla som igår. Och återigen var Emelies inte lika kalla som mina,.. Mina har liksom inte lärt sig det där med mellanting än; antingen är de genomfrusna eller så är de kokande varma... Men jag ska nog uppfostra dem ;P
Emelie hälsar, och jag vill också tillägga för de som undrar att glassen har uteblivit pga kyla. När man kommer gående hemåt och händerna är så kalla att man knappt kan knyta nävarna vill man inte sätta en glassbägare i dem och kyla ner både händerna och kroppen ytterligare... Det vil inte jag, i alla fall. Och Emelie varinte heller så pigg på att äta glass i kylan... Vi får se till att ta en sista gång på måndag, i alla fall, om vi inte tar imorgon. Och angående kort... de kommer kanske senare...
Idag har vi sett massa skoj i form av gycklare och musiker. De fyra första artisterna på Forum Vulgaris var våra två favoritgycklargrupper, vårt favoritband och två snubbar som berättade en saga om lite asagudar och sägner och sånt. Så det blev en bra öppning på dagen. Sedan gick vi runt i solen, satt en liten stund, åt, handlade, lämnade saker på rummet, träffade en vilsen tonårspojke som knappt visste att det var medeltidsvecka och som hängde med oss ett tag, tog en fika (på pappas order...:)) i form av varsin saffranspannkana, hade officiellt slut på dagens pengaranson, räknade ut hur larvigt mycket pengar vi lagt i hattar av alla de slag och kommit fram till att det var särskilt en grupp som fått lite extra, tätt följt av en annan liknande grupp, gick på tornerspel och nu sitter jag här. Härligt med samanfattningar, tycker jag!
Tornerspelet var toppen! Eld och riddare och gycklare, hur bra kan det bli?! Vi myste och ljublade och hurrade och huttrade lite, eftersom det blir kallt när solen gått ner och vi inte orkade bära med oss manteln medan det fortfarande var soligt och varmt. Så det blev genomfrusna händer idag också, dock inte lika kalla som igår. Och återigen var Emelies inte lika kalla som mina,.. Mina har liksom inte lärt sig det där med mellanting än; antingen är de genomfrusna eller så är de kokande varma... Men jag ska nog uppfostra dem ;P
Emelie hälsar, och jag vill också tillägga för de som undrar att glassen har uteblivit pga kyla. När man kommer gående hemåt och händerna är så kalla att man knappt kan knyta nävarna vill man inte sätta en glassbägare i dem och kyla ner både händerna och kroppen ytterligare... Det vil inte jag, i alla fall. Och Emelie varinte heller så pigg på att äta glass i kylan... Vi får se till att ta en sista gång på måndag, i alla fall, om vi inte tar imorgon. Och angående kort... de kommer kanske senare...
fredag 12 augusti 2011
Tjenare, vad långsamt det går!
Inte dagen, alltså... Nej, den har varit som dagar brukar vara: Bitvis lite seg och plötsligt "hoppsan vart tog tiden vägen", mestadels "hoppsan" biten. Idag har varit veckans soligaste dag hittills, vi hoppas på fler dagar som denna. Vi har sett roliga uppträdanden (som vanligt) av alla möjliga olika artister (i alla möjliga åldrar) som uppträtt med sina talanger (och i vissa fall "o"talanger, eftersom vissa inte var så värst bra...). Det har inte varit riktigt samma stuk på vissa gruppers framträdanden medan endel har varit helt och hållet sig själva i all sin rolighet. Jag gillar gycklare och underhållare i alla de slag!
Under kvällen såg vi Narrarnas eldshow - Sagan om Skönheten och Odjuret - vilken var precis så bra som jag minns den. De berättar den saga med lagom mycket spänning, drama, komedi och action, de håller den på ett sago-stadium samtidigt som de lyfter den från barn-stadiet i och med elden, musiken följer handlingen perfekt och visar på när något ska hända eller en karaktär ska komma in. En riktigt bra föreställning, alltså. Och vi fick svar på varför en av medlemmarna i gruppen plötsligt dök upp med delvis rakad skalle (munkfrisyr) i onsdags. Men det tänker ja ginte säga, utan det får man se om man ser föreställningen och han är där...
Och det leder mig till vad det är som är väldans segt. (Nej, det är inte hjärnan!) Mina händer blev väldigt, väldigt kalla när vi tittade på föreställningen, eller egentligen redan lite innan. Så när det var dags att applådera i slutet var de helt stumma, och det fortsatte de vara hela vägen "hem" och var nästan lika stumma när jag satte igång datorn. Men medan jag skrivit har de fått lite fart på sig och blivit lite varmare och mjukare. Så nu ska jag nog kunna somna, bara fötterna tinar också.
Under kvällen såg vi Narrarnas eldshow - Sagan om Skönheten och Odjuret - vilken var precis så bra som jag minns den. De berättar den saga med lagom mycket spänning, drama, komedi och action, de håller den på ett sago-stadium samtidigt som de lyfter den från barn-stadiet i och med elden, musiken följer handlingen perfekt och visar på när något ska hända eller en karaktär ska komma in. En riktigt bra föreställning, alltså. Och vi fick svar på varför en av medlemmarna i gruppen plötsligt dök upp med delvis rakad skalle (munkfrisyr) i onsdags. Men det tänker ja ginte säga, utan det får man se om man ser föreställningen och han är där...
Och det leder mig till vad det är som är väldans segt. (Nej, det är inte hjärnan!) Mina händer blev väldigt, väldigt kalla när vi tittade på föreställningen, eller egentligen redan lite innan. Så när det var dags att applådera i slutet var de helt stumma, och det fortsatte de vara hela vägen "hem" och var nästan lika stumma när jag satte igång datorn. Men medan jag skrivit har de fått lite fart på sig och blivit lite varmare och mjukare. Så nu ska jag nog kunna somna, bara fötterna tinar också.
Det är torsdag, jag lovar!
På allvar! Det är torsdagen den 11 augusti 2011, bet råkar bara vara så att klockan passerat midnatt och gåt tin i spöktimmen, vilken (från och med nu) kallas spöktimmen just för att det är den del av dygnet som inte riktigt går att sätta fingret på i fråga om vilken veckodag det är. Dagarna liksom spökar för, och in i, varandra. Alltså blir det spöktimman. Spökar med gastar och demoner gör det så fort det blir mörkt. Och om man nu mittt på dagen råkar gå in i ett mörkt rum (typ en källare) så spökar det där också. Det råkar nämligen vara så att spöken och monster och otäckiga elakingar av alla möjliga slag trivs ytterst bra i mörker.
Men det var ju inte det detta KORTA blogginlägg skulle handla om. Nej, jag ska ju berätta att vi har handlat lite på marknaden, men jag minns inte riktigt vad förutom att Emelie köpte raggsockar och vantar, och därmed är utrustad inför vintern. Jo, just det! Jag köpte min nya bjällra, nr 3 i ordningen, och ett nytt läderband eftersom de går sönder ett antal gånger varje år. Detta året köpte jag även lite kul pärlor och fyllde ut bandet med, så nu är det jättefint. I alla fall jättefinare än om det inte hade varit pärlor på.
Planen för kvällen var ursprungligen att se en musikal som kallas "Tidsrerenären", men vid närmare påläsning (och lyssning till grupperna som medverkar) bestämde vi oss för att ändra planerna. Det gick nämligen mot att bli en kväll som måndagen med "Alice", vilken inte var så bra som de medverkande låtsades. Och vi ville se något som var bra på riktigt. Därför bestämde vi oss för att se en föreställning med TRiX istället, och satt en timma och fnissade hysteriskt med några infall av ordentligt skratt och några av suckar och himlande med ögonen, vilket man får ta när man går på en föreställning där artisterna inte delar ens egna värderingar. Men om det hade varit ett krav skulle man inte kunna röra sig utanför dörren i stort sett, och det hade varit fruktansvärt tråkigt, om jag får säga det. Och eftersom detta är min blogg och jag har total vetorätt i rollen som diktator över min egen lilla bloggvärld (vilken inte består av mer än den här bloggen) har jag rätt att skriva vad jag vill, hur ofta jag vill (eller inte vill) och hur mycket jag vill. Så det funkar bra att skriva att det är OK att gå på en föreställning där artisternas humor inte är samma som min pga olika uppväxt och normer. Och det är helt ok att inte dela värderingar, jag skrattar när de är roliga och suckar när de är fjantiga. Men mest var de ju roliga ikväll, och annars när jag sett dem också.
Och angående glassen, så har kvälarna idag och igår (OK, då... Igår och i förrrgår...) varit ruskigt kalla, så vi har inte kännt för att kyla ner oss med glass... Men det blir nog en kula imorgon, ska ni se, och då har vi varit på eldshow med Narrarna, vilka också är roliga och riktigt duktiga. Men jag undrar om inte TRiX är strået vassare vad gäller eldshower.
I vilket fall så trivs jag otroligt bra här! Jag kanske ska leta upp ett samfund som lever helt medeltid och joina dem på heltid? Eller nej, det vill jag ju inte, egentligen. Jag vill bara leka medeltid lite granna på sommaren.
Oh, ,just det, jag postade vykort idag, så de ramlar väl in på måndag, skulle jag tro.
Och en sak till. Vi gick till Coop föra att köpa bröd och lite gott till söndagkvällen, eftersom vi dissar det alldeles för dyra gästabudet på stora torget och planerar vårt eget gästabud inne på rummet. Men vet ni vad som hände? Vi gick hem (eller, ok då, "hem") utan bröd. Så vi tittar väl in på Ica på torget och köper en limpa imorgon.
Och nu ska jag sova, för om det undgått någon som läser detta, så är jag ruskigt trött.
Men det var ju inte det detta KORTA blogginlägg skulle handla om. Nej, jag ska ju berätta att vi har handlat lite på marknaden, men jag minns inte riktigt vad förutom att Emelie köpte raggsockar och vantar, och därmed är utrustad inför vintern. Jo, just det! Jag köpte min nya bjällra, nr 3 i ordningen, och ett nytt läderband eftersom de går sönder ett antal gånger varje år. Detta året köpte jag även lite kul pärlor och fyllde ut bandet med, så nu är det jättefint. I alla fall jättefinare än om det inte hade varit pärlor på.
Planen för kvällen var ursprungligen att se en musikal som kallas "Tidsrerenären", men vid närmare påläsning (och lyssning till grupperna som medverkar) bestämde vi oss för att ändra planerna. Det gick nämligen mot att bli en kväll som måndagen med "Alice", vilken inte var så bra som de medverkande låtsades. Och vi ville se något som var bra på riktigt. Därför bestämde vi oss för att se en föreställning med TRiX istället, och satt en timma och fnissade hysteriskt med några infall av ordentligt skratt och några av suckar och himlande med ögonen, vilket man får ta när man går på en föreställning där artisterna inte delar ens egna värderingar. Men om det hade varit ett krav skulle man inte kunna röra sig utanför dörren i stort sett, och det hade varit fruktansvärt tråkigt, om jag får säga det. Och eftersom detta är min blogg och jag har total vetorätt i rollen som diktator över min egen lilla bloggvärld (vilken inte består av mer än den här bloggen) har jag rätt att skriva vad jag vill, hur ofta jag vill (eller inte vill) och hur mycket jag vill. Så det funkar bra att skriva att det är OK att gå på en föreställning där artisternas humor inte är samma som min pga olika uppväxt och normer. Och det är helt ok att inte dela värderingar, jag skrattar när de är roliga och suckar när de är fjantiga. Men mest var de ju roliga ikväll, och annars när jag sett dem också.
Och angående glassen, så har kvälarna idag och igår (OK, då... Igår och i förrrgår...) varit ruskigt kalla, så vi har inte kännt för att kyla ner oss med glass... Men det blir nog en kula imorgon, ska ni se, och då har vi varit på eldshow med Narrarna, vilka också är roliga och riktigt duktiga. Men jag undrar om inte TRiX är strået vassare vad gäller eldshower.
I vilket fall så trivs jag otroligt bra här! Jag kanske ska leta upp ett samfund som lever helt medeltid och joina dem på heltid? Eller nej, det vill jag ju inte, egentligen. Jag vill bara leka medeltid lite granna på sommaren.
Oh, ,just det, jag postade vykort idag, så de ramlar väl in på måndag, skulle jag tro.
Och en sak till. Vi gick till Coop föra att köpa bröd och lite gott till söndagkvällen, eftersom vi dissar det alldeles för dyra gästabudet på stora torget och planerar vårt eget gästabud inne på rummet. Men vet ni vad som hände? Vi gick hem (eller, ok då, "hem") utan bröd. Så vi tittar väl in på Ica på torget och köper en limpa imorgon.
Och nu ska jag sova, för om det undgått någon som läser detta, så är jag ruskigt trött.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)