Ja, det känns faktiskt så. Som att jag har börjat ett nytt liv. Mycket har hänt. Mycket som har gjort mig till en lyckligare och bättre människa och mycket som har gjort mig till en bittrare och mer skeptisk människa. Och trots att jag inte har uppdaterat bloggen (har i ärlighetens namn glömt att den fanns) på många år, tänker jag inte ge en tillbakablick. De få som är mina vänner och min familj vet hur mitt liv har sett ut. De vet vad som hänt och inte hänt och jag ser ingen anledning att slänga ut det för hela mänskligheten om nu någon förutom familj och vänner hittar hit... Dessutom är alldeles för mycket av sådan art att jag skulle sitta apatisk med ostoppbara tårar strömmande ner för mina kinder resten av dagen om jag tänkte tillbaka alltför noggrant. Så det struntar vi i!
Som titeln säger lever jag nu mitt liv i Päronstaden. Det är så jag tänker när jag är ute och går eller bara sitter och funderar över livet. Mitt liv i Päronstaden.
Jag vet att Gotland kallas Rosornas Ö, att Visby är Rosornas stad, men när jag flyttade hit i september regerade päronträden i denna vackra stad. Det finns knappt en trädgård som inte har ett päronträd, och det fanns inget päronträd som inte dignade av stora, härliga päron. Var jag än gick i staden, utanför muren, innanför muren, i Almedalen, gotlandsänget, gravarna, ja överallt finns päronträd. Och överallt föll de till marken, till mitt Zombiemonsters stora glädje.
Så ja, jag bor i Päronstaden. Jag har en hund som heter Zombie. Jag studerar vid Uppsala Universitet Campus Gotland och om allt går väl är jag lärare för förskoleklass och åk 1-3 om ca 3,5 år, då första terminen snart är överstökad. Och jag stormtrivs!
Jag älskar Gotland. Jag älskar Visby. Jag älskar att vara här och jag är oftast rätt så lycklig. Trots att jag föreställt mig helt andra omständigheter har jag nu äntligen fått flytta till mitt hjärtas hemstad och här bygger jag ett nytt liv. En ny tillvaro med nya människor, nya erfarenheter, nya förutsättningar och nygamla drömmar och framtidsplaner. Framtidsutsikter är en annan femma, men de är väl snarare gammalnya än nygamla... Och det känns bra.
Min familj både växer och krymper, men nu ska den väl förhoppningsvis gå stadigt uppåt och öka i population. Det är färdigkrympt nu, tycker jag.
Och på tal om att växa... Världens bästaste Ida och Tomas välkomnade idag en helt ny liten flicka till sin familj och ett nytt liv på jorden. Mina och Zombies allra varmaste gratulationer! Åh, min Ida. Vad många galna minnen jag har med dig! Men det skulle bli ett helt annat inlägg om jag gick in på det. Ett oändligt sådant, och det ska jag skona eventuella läsare från!
Hur som helst, skolarbetet kallar, och jag har mycket att göra. Bland annat (vilket de som känner mig lite för väl inte alls är förvånade över) har jag en veckas disk att ta itu med. Så jag får blogga mer en annan gång om något mer sammanhängande och intressant...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar