Massa åkande och lite saffranspannkaka.

Idag har jag mest åkt och åkt. Det känns i alla fall så just nu. Ett gäng böcker ville nämligen väldigt gärna skifta bo (från utlånat till mitt), så vi möttes på halva vägen och skiftade. Halva vägen råkade vara Falköping, så det blev drygt en timma i vardera riktning. Sedan vart det ur och handla, ett hämtande, lite mer handla och ett andra hämtande. Det var galet mycket trafik, så det tog en evighet! Ruskigt frustrerande, måste jag säga.

Sedan kom det roliga, själva ursprungsanledningen till handlandet. Jag bakade en enorm sats saffranspannkaka! Nu har jag och familjen njutit av den nästan precis som den ska avnjutas; med sambärssylt och grädde. Gott! (Utifall det finns någon som undrar över "nästan" så fattas varm sommarluft kring ett par barfotafötter, galen medeltidsmusik och marknadssurr...)

Om man inte har upplevt en helt fantastisk medeltidsvecka kan man inte förstå hur otroligt bra man mår efteråt. Jag kommer på mig själv med att sitta och småle, nästan nyförälskat (fast det har ju inte hänt på ett tag, nu...) eller i tanken spela upp favorituppträdanden. När man hör eller ser något som kan kopplas till MTV så kopplat hjärnan ihop dem, och lyckobubblorna som brukar ligga i magtrakten och filura skjuter igenom mig som galna Pixiegnomer, i sann Hary Potter anda. Jag fattar inte hur det kan ha en sån påverkan på mig! Det har liksom knappt hänt förut. Och jag fullkomligt ÄLSKAR det!

Och nu är det kväll och börjar närma sig läggdags ännu en gång, och jag överväger att renbädda min säng mest bara för att jag köpte nya påslakanset idag. Men å andra sidan... Om jag får längta lite till att sova i dem kommer jag njuta av dem extra mycket. Derrutom är de lakan jag har i nu inte lagom lortiga än för att genomlida en renbäddning (det är alltså jag som lider, inte lakanen...). Så det blir nog en annan gång.

Just det! Sova! Jag ska ju jobba imorgon, och sedan kommer "mina" UK flickor med presidentskap hit för sista gången. Jag är nämligen inte president för dem längre, utan det är Linda, så de är liksom hennes nu. Jättekonstigt! Jag har inte alls vant mig än. Men det kommer nog. Blir underligt att gå till Hjälpis på söndag. Där jar jag inte varit på typ 4 år, ju! Det blir lite spännande, faktiskt. Mer om detta kommer jag inte skriva, för det finns en risk att jag blir alldeles sentimental, och jag känner inte för att gråta ikväll, vad anledningen än må vara.

Så nu ska jag fakiskt sova. Fast jag måste ju gå lite fram och tillbaka i trappor först, eftersom jag måste byta till pyamas, ta av skorna (hoppsan, de sitter visst kvar fortfarande...), borsta tänderna och säga godnatt till alla. Så det kommer ju ta en liten stund till inna njag faktiskt lägger mig, och jag har inte jättemycket tid, så jag borde inte skriva mer här nu, men jag tycker det är så larvigt svårt att sluta ett bloginlägg. Hur gör man?

Äsch! Nu slutar jag bara.

Snart är det jul!

Ja, för det är ju såhär, att innan det blir medeltidsvecka så blir det julafton, och jag hann inte skriva det igår, men igår var det fyra månader till juafton! Alltså är idag fyra månader minus en dag innan julafton, vilket innebär att det är dags att börja fundera över julklappar. Och så komer snön! Emma ÄLSKAR snö! (Och här får man vanligtvis en hel massa arga miner och muttranden från vissa som inte är förtjusta i vinterhalvåret...)

Annars händer inte så mycker (officiellt) just nu, men jag får återkomma på den punkten om ett tag. Så jag tänkte mest blogga för bloggandets skull, eftersom jag egentligen är för seg i hjärnan för att kunna skriva nåt ens havvettigt här. Inte för att jag brukar skriva vettiga saker, men jag brukar i alla fall ha en liten plan att utgå ifrån, men inte just nu... Nix... Ingenting. Bara en blank hjärna med blytunga fingrar. Så jag tänker inte skriva mer nu. Jag ville ju egentligen bara påminna alla om att det snart är jul. Och nu har jag ju gjort det. Alltså är jag färdigbloggad för idag.

På rymmen

Ja, jag har rymt lite. Vi har massa besök från en familj i kyrkan, och jag behöver lite andrum... Inte för att det är jobbit med besök eller för att besökarna är jobbiga, jag bar orkar inte sitta och vara trevlig mot alla en hel dag. Inte för att ja gogillar att vara trevlig, det är bara det att jag inte känner för att sitta med folk och kaos runt mig konstant. Inte för att jag ogillar kaos, nej, kaos passar mig. Det är bara det att jag inte hade lust att sitta där uppe, utan jag ville helt enkelt vara nere i min nystädade källare och njuta av att jag numera hare tt köksbord (fastän jag sitter vid skrivbordet) ocha tt det är så fint här nu. Mattan är naturligtvis dammig igen, men det är ju så det är när man lever med min matta. Den verkligen drar till sig allt vad damoch lort heter. Men den är fin. Och röd. Och lite snurrig. Typ som jag. Förutom röd-biten, då. Jag är ju, liksom de flesta andra nordeuropeer, ljusrosa...

Nej, jag rymde inte från folken, jag rymde till min källare för att den är mysig. Jag fullkomligt ÄLSKAR hur allting är skevt och inget passar ihop. För när alla möblerna är udda passar de tillsammans på ett sätt de inte hade kunnat göra om de matchade varandra. Jag gillar udda och knepigt. Det är som jag.

Och som bloggen. Den är också udda och knepig. Emma ocensurerad (eller vart s:en och c:na ska vara...). Och det får alla som råkar läsa stå ut med, helt enkelt.

Och nu kan jag inte rymma längre, för nu ska gästerna åka och jag ska "ta farväl", så jag ska ta mig upp för trappan och säga lite hejdå till folk jag knappt vet vad de heter... Och sedan vill Lillfjanta ut och åka en sväng, så vi ska ta en tur ut till Rydal och spana efter spöken genom fönstrena till Världshuset Spinnaren. Jag lovar, det spökar faktiskt där.

Det var det äckligaste!

Här kommer jag från UNDERBARA Gotland och börjar mitt vardagliga liv hemma i gråmulna Borås. Övergången mellan total lycka til vardagsglad har gått riktigt bra, fram till alldeles nyss...

Jag gick upp på morgonen, redo för en produktiv morgon med storröjning av min lilla "lägenhet" eftersom vi får gäster imorgon. Så jag tog mig upp för två trappor för att prata lite med familjen och dricka ett glas vatten. Efter lite prat med lillasyster tog jag mitt vattenglas från bänken (jag är en sån som inte tar nytt glas varje gång jag blir törstig, eftersom jag då snart skulle ha slut på glas...), fyllde det med vatten och drack. Plötsligt känner jag att något stöter emot min läpp. "Blä, är det något i vattnet?", tänkte jag. Omdet var!

Där i glaset låg en enorm (Alltså mega stor, nästan tre centimeter i sin fulla bredd, så ENORM!!) spindel och flöt! Om jag i mitt liv skulle kasta ett glas ifrån mig, skrika högt och spotta vilt omkring mig hade det varit då. Jag fick kämpa riktigt hårt för att inte göra detta och mycket mer när jag såg vad jag nästan druckit. Så otroligt ÄCKLIGT!

Jag bytte detta:

Och mycket, mycket mer (men det tar ju sån oändlig tid att lägga upp bilder...) mot ett grådassigt Borås och en spindel i mitt vattenglas...

Tårar i mitt hjärta

Ja, nu gråter jag i hjärtat.Medeltidsveckan är slut. Marknadsplatsen är tom, gräsmattorna har märken av stånden, det stora gästabudet är i full gång på stora torget, gycklare  och musiker är delvis på hemfärd, likaså övriga deltagare. Det är alltså slut för denna gången, och jag har ännu fler härliga minnen att bära med mig till nästa år. De kommer jag plocka fram när livet blir surt och dassigt, låta dem fylla upp mig, leva ut genom mig (fast bara när jag är ensam) och sedna placeras i  minnesbanken igen.

Och nu ska jag och Emelie ha vårt eget lilla "gästabud" med ostbågar, läsk och Bones. Till familjen: Vi ses på tisdag morgon! Jag kommer INTE blogga imorgon på bussen, men ska försöka hålla den igång under året. Gick ju lite sådär det år jag hittills har haft den, men jag känner folk som är mycket värre...

Näst sista dagen

Ja, det tragiska har hänt! Imorgon är 2011 års medeltidsvecka slut. Då är det hela 51 (!!!) veckor kvar till nästa gång! Men jag sörjer inte, det ska bli skönt att komma hem också. En anledning är att det när jag kommer hem kommer vara två veckor sedan jag sov i min egen säng, det ska bli skönt. Jag kommer inte gå runt hela dagarna och hitta saker jag vill köpa, så pengarna räcker på ett annat sätt. Mer normala läggtider ska också bli ganska skönt. Och naturligtvis alla minnen! De kommer jag leva på länge.

Idag har vi sett massa skoj i form av gycklare och musiker. De fyra första artisterna på Forum Vulgaris var våra två favoritgycklargrupper, vårt favoritband och två snubbar som berättade en saga om lite asagudar och sägner och sånt. Så det blev en bra öppning på dagen. Sedan gick vi runt i solen, satt en liten stund, åt, handlade, lämnade saker på rummet, träffade en vilsen tonårspojke som knappt visste att det var medeltidsvecka och som hängde med oss ett tag, tog en fika (på pappas order...:)) i form av varsin saffranspannkana, hade officiellt slut på dagens pengaranson, räknade ut hur larvigt mycket pengar vi lagt i hattar av alla de slag och kommit fram till att det var särskilt en grupp som fått lite extra, tätt följt av en annan liknande grupp, gick på tornerspel och nu sitter jag här. Härligt med samanfattningar, tycker jag!

Tornerspelet var toppen! Eld och riddare och gycklare, hur bra kan det bli?! Vi myste och ljublade och hurrade och huttrade lite, eftersom det blir kallt när solen gått ner och vi inte orkade bära med oss manteln medan det fortfarande var soligt och varmt. Så det blev genomfrusna händer idag också, dock inte lika kalla som igår. Och återigen var Emelies inte lika kalla som mina,.. Mina har liksom inte lärt sig det där med mellanting än; antingen är de genomfrusna eller så är de kokande varma... Men jag ska nog uppfostra dem ;P

Emelie hälsar, och jag vill också tillägga för de som undrar att glassen har uteblivit pga kyla. När man kommer gående hemåt och händerna är så kalla att man knappt kan knyta nävarna vill man inte sätta en glassbägare i dem och kyla ner både händerna och kroppen ytterligare... Det vil inte jag, i alla fall. Och Emelie varinte heller så pigg på att äta glass i kylan... Vi får se till att ta en sista gång på måndag, i alla fall, om vi inte tar imorgon. Och angående kort... de kommer kanske senare...

Tjenare, vad långsamt det går!

Inte dagen, alltså... Nej, den har varit som dagar brukar vara: Bitvis lite seg och plötsligt "hoppsan vart tog tiden vägen", mestadels "hoppsan" biten. Idag har varit veckans soligaste dag hittills, vi hoppas på fler dagar som denna. Vi har sett roliga uppträdanden (som vanligt) av alla möjliga olika artister (i alla möjliga åldrar) som uppträtt med sina talanger (och i vissa fall "o"talanger, eftersom vissa inte var så värst bra...). Det har inte varit riktigt samma stuk på vissa gruppers framträdanden medan endel har varit helt och hållet sig själva i all sin rolighet. Jag gillar gycklare och underhållare i alla de slag!

Under kvällen såg vi Narrarnas eldshow - Sagan om Skönheten och Odjuret - vilken var precis så bra som jag minns den. De berättar den saga med lagom mycket spänning, drama, komedi och action, de håller den på ett sago-stadium samtidigt som de lyfter den från barn-stadiet i och med elden, musiken följer handlingen perfekt och visar på när något ska hända eller en karaktär ska komma in. En riktigt bra föreställning, alltså. Och vi fick svar på varför en av medlemmarna i gruppen plötsligt dök upp med delvis rakad skalle (munkfrisyr) i onsdags. Men det tänker ja ginte säga, utan det får man se om man ser föreställningen och han är där...

Och det leder mig till vad det är som är väldans segt. (Nej, det är inte hjärnan!) Mina händer blev väldigt, väldigt kalla när vi tittade på föreställningen, eller egentligen redan lite innan. Så när det var dags att applådera i slutet var de helt stumma, och det fortsatte de vara hela vägen "hem" och var nästan lika stumma när jag satte igång datorn. Men medan jag skrivit har de fått lite fart på sig och blivit lite varmare och mjukare. Så nu ska jag nog kunna somna, bara fötterna tinar också.