Tacksamhet dag 6 och 7

Ja, jag glömde igår, men jag hade ett blogginlägg uttänkt i mitt huvud. Såhär går det, ungefär:

Idag är jag tacksam för skratt. Jag och mamma åkte till Halmstadstrakten och hämtade hem minsta systern. Det var en bilresa på totalt lite över fyra timmar. Vi hade jättekul! Från början gick allt fel. Jag vaknade för sent, allt tog en evighet, vi behövde tanka, glömde tankkortet och fick vända, jag fick hjärnsläpp och körde till fel mack, väl framme vid rätt mack var "rätt" bensin slut, så vi fick ringa runt och kolla om man kunde tanka med en annan sort, vilket man kunde, det var en hel del modd på vägen och vi var hyperstressade.

Jag plockade fram julskivan jag hade med mig och bad mamma sätta igång den, och sen var allt borta. All stress, all irritation, allt obehag var som bortblåst. Vi pratade och skrattade och hade en underbar resa.

Från det att vi satte igång musiken bestämde jag mig för att detta skulle bli en härlig resa, så jag började nynna med i låtarna (fastän jag inte kudne dem) och vi började fnissalite. Sedan var det två lyckliga filurer som åkte ner till halmstad. På hemvägen var vi tre, men det glada smittade henne också, så det var en lika lycklig hemresa.

Skratt löser det mesta. Det gör oss glada, och uppriktig, ärlig glädje löser allt! Idag är jag tacksam för glädje och skratt.


Så till dagens tacksamhetstanke. Jag vet att det bara har gått en halv dag, men jag vet ärnå vad jag är tacksam för. Jag har suttit vid datorn och lyssnat på musik. Blandat julmusik och kyrkans musik. Jag älskar hur musiken fyller upp hela mitt inre och får mig att sväva runt på lyckliga små moln. Jag bli mjuk och varm inuti, och anden bekräftar varenda ord jag hör. Det är underbart.

När jag känner att dagarna är för långa, för ensama och gåa, sätter jag på min iPod och lyssnar på kyrkans musik, och sedan är allt lite lättare. I morse var en sådan dag när hjärtat liksom bara saknade ett annat hjärta, bara det att det hjärtat inte finns. Och då finns det inte mycket annat att göra än att vända det ensamma hjärtat till Herren och känna att jag trots allt inte är ensam, fastän allt runt mig talar emot det, påstår att jag är ensammast i hela världen och att jag alltid kommer vara ensam. Om man istället för att lyssna på det sätter sig med skrifterna eller sätter på upplyfrande musik, känns det avsevärt mycket bättre.

Jag har nyligen upprepade gånger upplevt en känsla av att jag är på rätt spår, att mina ansträngningar faktiskt ger resultat, att allt komemr lösa sig. Jag behöver inte vara orolig, om jag fortsätter såhär kommer jag bli fullständigt lycklig. Det finns två tillfällen jag känner det som starkast. Eller nej, nu ljuger jag, det finns tre tillfällen. 1) I templet. 2) När jag lyssnar på kyrkans musik eller nynnar på psalmer. 3) När jag sätter ord på känslan, både i tal och skrift.

Musik är något som ger mig tröst och uppmuntran. Den får mig att blicka framåt, att jobba hårdare och mer effektivt, den får mig att sväva i en bubbla av trygghet, ganska lik den jag är omsluten av i templet. Genom musik kan jag ta mig tillbaka till templet (mentalt, naturligtvis...) och bara minnas hur övertygande känslan av att allt kommer lösa sig var, och fortfarande är. Jag älskar musik!

Tacksamhet dag 5

Vi har institut på söndageftermiddagar (ett litet tag till) här i Borås, och det är jättemysigt. Veckodagen spelar väl egentligen ingen roll, det är mer omgivningen och stämningen som gör det. Vi är hemma hos vår lärare, sitter i hans soffa med filtar, i bakgrunden spelar mjuk musik, det sprakar en eld i öppna spisen, vi fikar lite... Det är underbart.

Och nu tror ni att jag tänker tacka för institutet, men det tänker jag inte. Visst är jag tacksam för det, men institutet hade inte varit hälften så "bra" om vi hade suttit i ett kalt kapell, eller som Borås församling har det just nu: på en högstadieskola. Nej, idag är jag extra tacksam för människor som öppnar sina hem. De som tar emot andra och bjuder in dem i värme och hemtrevlighet, påde privat och i kallelser. Att sitta i en soffa och diskutera evangeliet ger så mycket mer än om man sitter uppradade i mer klassrumsliknande lokaler. I ett hem är det inbjudande och trevligt, alla är bekväma, och man kommer in i diskussioner på ett helt annat sätt. Det blir liksom mer "öppet" och mindre "formellt" och "läskigt".

Alltså är jag idag tacksam för de människor (särskilt min institutlärare) som öppnar sina hem och bjuder in andra att dela det med dem en timma i veckan (eller liknande).

Tacksamhet dag 3 och 4

Anledningen till att jag skriver två dagars tacksamhet idag är att jag var i Stockholm fredag-lördag med en grupp Unga Vuxna, och alltså inte hade tillgång till internet. Inte desto mindre är jag tacksam även utan internet, och gårdagens och dagens tacksamhet går lite hand i hand. I alla fall denna helgen. Idag (och igår) är jag tacksam för härliga människor och templet.

Att templet är en otroligt fridfull och upplyftande plats är inget nytt, men det slår mig lika starkt varje gång jag är där. Jag fullkomligt ÄKSLAR att vara där, känna anden så otroligt starkt och fyllas av frid ochen känsla av att allt komemr bli bra. Där finns ingen oro, ingen ängslan, inga värdsliga problem. Man kliver in i en värme som inte finns på samma sätt någon annan stans. Det är underbart!

Vad som också är viktigt när man besöler templet (i alla fall för mig) är att gruppen man är där med är en grupp man kan känna sig bekväm med. Om man kan koppla bort allt som hör världen till (inkluderat tankar om hur man uppfattas av andra) är man mer mottaglig för anden, vilket i sin tur leder till en andligare upplevelse. Dessutom hade vi väldigt trevligt och det var mycket skratt och glädje. Dessutom blev det en hel del "kill-snack" i tjejernas rum. Jag tror inte att samtalet löpte riktigt på samma sätt hos killarna... De upptäckte nämligen att de inte var ensamma i sitt rum, och att deras rumskamrater redan sov.

Så den tacksamhet som brinner mest i mitt hjärta idag är tacksamheten över att vara omgiven av härliga människor och omsluten i den trygghetsbubbla templet omsluter mig i.

Tacksamhet dag 2

Idag var jag på Ullared med en vän, och vi köpte massor!! Jag hade med mig tre smockfula kassar hem, och hon hade fem typ. Vi hade jättertevligt, fnissade, skrattade, pratade och handlade (naturligtvis). Jag kan ju erkänna att jag hade med mig en hel del mer än vad jag hade planerat när jag gick ut ur affären, och jag måste nog också erkänna att det var en del grejer jag glömde köpa... Men sånt händer...

Det är faktiskt inte "massa grejer man halvbehöver" jag är tacksam för idag, trots utlägget om shopping. När vi kom fram till kassorna hände nämligen en helt otrolig sak. (Nej, det var inte att allt på något magiskt sätt var billigare än det borde ha varit.) Min vän höll frenetiskt på att plocka ner sina saker i kassar med en skrikande sexmånaders dotter i bärsele och jag hjälpte henne att packa. Lilltjejen skrek mer och mer och vi var jättestressade och alla smågrejer tog aldrig slut. Då huxflux kommer en kvinna fram och säger "Jag ska hjälpa dig att packa!" och så börjar hon packa ner sakerna i kassar. Hon gick fram till en främling som behövde två extra händer och erbjöd henne sina. Är inte det helt otroligt? Jag haden ästan börjat tro att medmänskligheten var borta. Som tur var är jag numera felbevisad och kan fortsätta låtsas att alla människor är goda små varelser som bara vill varandras bästa.

Idag är jag alltså tacksam för människor som ger av sig själva utan att det är varken frågat eller förväntat av dem. Speciellt då kvinnan på Ullared.

Tacksamhet dag 1

För ett tag sedan började jag följa en blogg som jag råkade ramla in på. Under november månad hade skribenten en tacksamhetsmånad - hon skrev varje dag ner något hon var tacksam för den dagen. Jag tänkte göra detsamma under december.

Vad jag är extra tacksam för idag är stjärnor. Detta är något jag kommer tillbaka till hela tiden; hur förtrollad jag är av stjärnorna. De bara finns där uppe och glittrar och tindrar och är vackra och hemlighetsfulla. De har alla en hemlighet och de vet att ingen på denna jorden, eller de andra stjärnorna, kan komma nära nog att komma på den. De inger en trygghet i det otrygga, en säkerhet i oron, en känsla av att man inte är ensam. De gör det oändliga med universum mindre skrämmande.

Ikväll när jag och minsta systern varit och handlat (en tur som i början var ganska vresig, i mitten glad och fnissig och i slutet tillbaka till halvvresig) och jag klev ur bilen hemma kastade jag som vanligt en snabb blick upp mot himlen. Där uppe lyste himlens alla stjärnor, och allt jobbigt var som bortblåst. Jag var lung, trygg och lycklig, trots gnällig lillasyster.

Så idag är jag extra tacksam för stjärnor.

Sunset Boulevard

I tisdags var jag på musikal! Jag och Daniel var på Göteborgsoperan med hans teatergrupp från Vuxenskolan och det var riktigt, riktigt bra! Framträdande, musik, utstrålning... Det var så mäktigt! Och deltagarna (från teatergruppen) var lyriska. De var så inne i historian att de inte kunde slita blicken från scenen. De log med hela ansiktena och visste knappt vart de skulle göra av sig själva, så mycket njöt de. Underbart!

Och bemötandet vi fick från de andra där (både personal och besökare) var fantastiskt bra. Våra (Daniels) deltagare pratade med alla, och alla småpratade tillbaka. Underbart för dem att bli bekräftade på det sättet. Och alla var så tillmötesgående och glada. Vi fick inte en enda sned eller irriterad blick, trots att de inte alltid var så tysta de borde vara... Nej, alla var snarare glada att de kunde vara där och få en sådan upplevelse. Det värmde i kroppen att se att människor fortfarande har kärlek och värme i sig.

Det slog mig också att deltagarna, dessa underbara människor, verkligen vet hur man ska njuta av dagen. De var så glada och lugna (förutom när de var uppspelta och exhalterade) hela tiden, och det lyste i deras ögon. De gav sig hän åt musikalen och bara njöt av att sitta på tredje balkong och se ner över scenen och förlora sig i magin som omgav scenen. Eller, ja, alla satt inte på tredje balkong. En av deltagarna blev så höjdrädd att hon grät och inte vågade öppna ögonen, så Daniel sprang ner och kollade om hon kunde få en plats längre ner, vilket hon fick utan att betla extra. Hon fick sitta på första balkong, så hon kunde också njuta av föreställningen.

I hissen upp träffade vi på en snubbe som naturligtvis blev pratad med och som liksom alla andra svarade glatt på deras frågor. Han var ledig den kvällen och bodde tydligen i stockholm men jobbade på Göteborgsoperan. När vi hick ur hissen sade han med en megastark, mörk röst: "Så får ni komma och se Don Carlos också!". Bara för att hans röst var så spännande får jag nog lura med mig någon och ta och titta på den.

Det bästa med hela kvällen var dock att det inte kostade mig mer än maten jag åt. Vuxenskolan stod för hyrbil och inträde, så jag fick njuta av en toppenmusikal på Göteborgsoperan helt gratis. Passade mitt bankkonto perfekt!

Jag älskar min lillasyster!

Hon uppskattar bara inte alla sätt jag visar det på...

Och ja, det är tre uppsättningar sängkläder i sängen... Mamma och pappa har åkt på semester under veckan, de är på Öland och har det bra. De förtjänar verkligen en vecka med bara varandra och goda vänner. Något de inte unnat sig sedan 1987...

Så för tillfället sover jag och systrarna i deras säng. Det blir väl lite trångt, men det är mysigt. Jag älskar min familj! De är bäst!