Ja, nu var det visst ganska länge sedan jag var här och grejade... Det var egentligen inte meningen...
Men det gör inget, för det är sommarvarmt! Det har varit "sommar" i nästan två veckor, barfota och shorts... Kan det bli bättre? Och jag har faktiskt tagit tillvara på dagarna! Helt otroligt. Jag brukar ju mest göra ingenting, men nu har jag varit effektiv och duktig och glad (nästan) hela tiden! Jag gillar faktiskt sol och värme. Våren liksom finns för att vi ska vänja oss vid tanken på sommar och allt vad det innebär. I år innebär min sommmar två saker:
1. I slutet av maj åker jag till wales och är där en vecka, sedan några extra dagar i england, naturligtvis kan jag inte åka hem utan att ha varit lite i London också. Man får ju passa på när man ändå ä där, på något sätt. Så jag är lite lyrisk i mina planer just nu. Jag har letat billiga flyg, tåg, bussar och hotel, och jag är ganska nöjd med resultatet. Det är underbart att vara helt ut i fingerspetsarna exhalderad inför något! Nu bara önskar jag att det ska bli slutet av maj så jag kan åka!
2. Medeltidsveckan på Gotland såklart! Det är visserligen ännu lite oklart vem som kommer med mig, men någon kommer med. De har liksom inget val eftersom jag har bokat ett 2-bädds rum. Och jag ska ha lika kul som förra året, om inte ännu bättre. Och i år ska jag ha med två klänningar (det blir lite väl stinkigt annars...) och mantel. Jag hade ju vissa komplikationer med min mantel förra året. Det blir lätt att man gör lite fel när man syr alldeles för tidigt på morgonen istället för att sova. Alltså hade jag valet att ta med en mantel bestående av två vänsterhalvor eller att inte ta med en mantel alls. Jag valde ingen-mantel-alternativet...
Och en till grej som gör mig på otroligt bra humör är att min "lilla" (korta) kompis är hemma igen. Ida var på mission i Salt Lake i 1,5 år, och nu är hon hemma. Idag ska vi bada. Det har hon inte fått göra på hela missionen... Så vi ska ha kul! Måste bara hitta och packa badgrejor...
Jag bjuder på en knepig bild på mig och Ida, faktiskt en av få bilder jag har på henne och den enda jag har med oss två tillsammans, tror jag... Vi ser väl lite "udda" ut båda två, för att inte vara för elak mot någon av oss. Får fixa en bättre!
Man vet att man har ätit samma special-omändrade pizza alldeles för många gånger när pizza-gubbarna vet vad man vill ta bort och lägga till på pizzan och vilken pizza man utgår från när man säger att man som vanligt ska krångla till det...
För övrigt var det höjdpunkten på dagen när killen flinar och ler brett med retsamma, glada ögon när han talar om för mig vad det är jag vill ha. De vet vad jag vill äta, de kommer ihåg hur jag vill ha den (pizzan). Och det innebär att jag trots allt inte har gått igenom livet helt obemärkt...
Oj, oj, oj... Nu är det faktiskt teoretiskt sett julafton. GOD JUL! Jag fattar inte hur tiden kunde gå så fort! Julen har liksom inte infunnit sig i mig ännu. Jg hoppas på att den lägger sig till ro under natten.
Något som däremot har innfunnit sig (och utvecklas i ett stadigt tempo) i mig är en ordentlig förkylning. Jag kan ju villigt erkönna att jag inte är särskilt tacksam över detta... Idag har jag gått med en lins (alltså halvblind) och kisat och haft mig på jobbet och när jag köpte de sista julklapparna. Jag har spänt mig så hela nacken värker. Jag ser lite dubbelt, så jag mår lite illa, jag har ätir god mat, men missade pizzan eftersom jag åt maten innan resten av folken kom hem och sade att de tänkte äta pizza. Jag har frysit hela dagen, och ni sitter jag i linne, t-shirt, sweatshirt 1 och sveatshirt 2, leggins, jeans, strumpor och raggsockor och fryser fortfarande. Jag är simmig i ögonen, snorig, hostig och jättetrött. Men jag tänker minsann inte klaga... ;p
Trots en analkande förkylning har jag en hel del tacksamhet i mig. Idag är jag särskilt tacksam för att jag har varit frisk såpas länge. Jag jobbar med barn som sprider sin saliv lite överallt, gärna i ansiktet på den som matar dem. Och jag tenderar att mata minst en unge varje dag. Jag byter X antal blöjor varje dag och jag får en hel del dregel på mig när jag sitter med barnen i knäet, och jag har inte varit sjuk mer än två gånger i år. Det är ganska bra, med tanke på bacillmängden jag utsätts för dagligen... Så trots att jag tycker lite synd om mig för att jag är halvsjuk kvällen (OK, natten) innan julafton, så är jag otroligt tacksam över hur frisk jag varit under året. Jag har bara i nte märkt det förrän nu när jag blev snorig. Jag tror att man behöver en liten påminnelse ibland då och då. Jag kanske behövde påminnas om att jag har haft väldigt bra hälsa detta året och fick en släng av påminnelse i form av en förkylning. Man uppskattar ju inte det man har förrän man upplever motsatsen. Så, egentligen är jag nog lite tacksam för att jag är snorig nu också, eftersom det ledde till en stor tacksamhet över hur frisk jag har varit.
Jag har en jättebra anledning att inte ha bloggat igår. Jag var nämligen iväg och hämtade min soffa och hamnade mitt i snökaos och kom hem runt 00.30, och jag ville inte att alla (ni två (blev jag rättad till) som läser bloggen...) ska tro att jag har taskiga kvällsvanor (vilket jag i ärlighetens namn har). Min pappa åkte med mig för att hämta soffan. Han körde dit och tillbaka och han bar den med mig. Han trotsade snöovärdet (som vi inte visste fanns, eftersom det inte snöade alls hemma) och offrade sovtid för min skull. Han är världens bästa, och jag är så otroligt tacksam för honom.
Idag köpte jag de sista julklapparna. Trodde jag, i alla fall, tills jag kom hem och insåg att jag inte alls var färdig. Så det blir en liten runda till imorgon efter jobbet. I vilket fall som helst kom jag hem och möttes av skratt, bus och pepparkaksbak. Vi tjejer hade jättekul, och det var en toppenkväll. Bäst av alla ikväll var "bonus systern"/yngsta systern. Hon hade lagat mat, diskat och var på ett strålande humör. Hon var fnissig, glad och kunde skämta på en mycket högre nivå än hon brukar. Jag älskar henne och jag är så tacksam för att jag får se henne utvecklas och för att hon hade en så bra dag idag. Hon är underbar.
Jag lever i en värld av I-Lands problem. Jag skapar I-Lands problem i massa lägen där de inte behöver vara. Idag , till exempel, hade jag världens I-Lands problem:
Jag jobbade först på dagis till klockan 16 och sedan skulle jag börja som assistent klockan 17.
Alltså, vad jobbigt att bara ha en timma att ta mig mellan mina två jobb som båda betalar över 100-lappen i timman...
Sedan kom nästa problem. Mat. Jag måste ha mat med mig till jobbet och sedan skulle jag bli tvunen att köpa någon mat på vägen mellan jobboch jobb.
Tjenare, vad jobbigt. Jag kan ju ha med mig två matlådor, men då måste jag diska två matlådor. Jag har förresten ingen lagad mat jag vill äta i kylskåpet, så jag plockar med mig lite nudlar och tar korv ur paketet jag har i reserv på dagis. Sedan köper jag en Sub eller nåt på väg till bussen. Det blir bra.
Arbete nr 1 gick bra, jag hade trevligt och det var en ganska lugn dag på dagis. Jag var lite stressad över att komma i tid, och jag insåg att jag inte skulle hinna om jag gick till andra sidan centrum för att köpa en Sub, så jag fick fundera ut en ny lösning. Det blev en thai-greja i blastbunke jag kunde äta på vägen.
Men, hallå! Jag hinner inte gå ända dit... Men jag ville ju ha en Sub! Åh, vad jobbigt! Nu måste jag ju tänka om... Jo, jag går in på det där thai stället och får med mig en låda med nudelmojs och så käkar jag det medan jag går. Men, hallå, det var ju dumt. Jag fick det i stora, feta plastlådor! Och ris. Hur ska jag kunna äta detta på vägen? Och jag har ingen gaffel. Och bussen går först om 20 minuter. Maten kommer bli kall och jag kommer frysa. Förresten kommer jag inte hinna i tid om jag väntar på bussen. Jobbigt! Jag ringer pappa.
Pappa kom. Han skulle ta med en gaffel och sedan skulle vi tanka och åka till jobbet.
Men! Du kan ju inte tanka först och hämta mig sen! Hämta mig först, jag fryser... Och var är gaffeln? Hemma?! Ja, vi får åka hem och hämta den, jag kan ju inte käka goja med fingrarna! Jaja... jag får väl tugga i mig lite torrt ris med fingrarna. Himla synd om mig, asså... Nej, men, vad snäll du är som vill åka hem och hämta gaffeln, jag älskar dig! Och jag kommer komma för sent, men jag kan skylla på bussen och snön.
Fattar ni (du, den enda jag känner till som läser min blogg ;P) vilken elak dotter jag var idag? Jag var jättedum och fjantig och såg bara problen istället för lösningar. Jag levde i ett enda stort I-Lands problem, och jag hoppas att jag ska ha hjärna nog att hålla mig borta från dem så mycket jag bara kan i fortsättningen. Det blir ju bara problem om vi gör problem utav det.
Så, varför denna utläggning om min dags tackiga attityd? Jo, för att jag är så otroligt tacksam för att jag har privilegiet att bo i ett land där ett av mina större problem är hur jag ska ta mig mellan jobb och jobb på en timma, inte om jag har jobb nog att kunna ge min familj mat varje dag. Jag är otroligt tacksam för att jag kan leva i ett samhälle där vi har så få problem att vi måste hitta på I-Lands problem för att ha något att klaga på.
Ännu en dag har kommit och gått. Vissa saker bara fladdrar iväg medan andra stannar kvar, t.ex. att morfars hund är gammal och sjuk, och med det oron att han blir alldeles ensam, känslan av kärlek till lill-killen jag jobbar med och minnet av det fantastiska tal en av våra äldster höll på mötet idag.
Han talade om att känna glädje i att vara Kristuslik, att vara glad i evangeliet, att fira julen med glädje. Ja, hans budskap var helt enkelt att vi ska kunna ta emot livet, med allt vad det innebär, med glädje och en önskan att bli bättre. Jag känner en sådan önskan i mig, och jag vill verkligen kämpa för att nå den punkten i mitt liv där jag kan ta emot allt vad livet slänger till mig med ett leende. Jag är så tacksam för att det finns så kloka människor runt oss som delar med sig av sin livsgjädje och motiverar mig att alltid sträva framåt.
OK, teoretiskt sett är det dag 19, m en eftersom jag inte avslitat dagen igår än så är det dag 18... I vilket fall så kommer ett superkort blogginlägg.
Idag har jag inget särskilt att berätta, egentligen. Efter jobbet idag valde jag att vandra hem. Det är en bit mellan hemma och jobbet, och det tog väl ca 40 min att gå. Det kändes som om det var dagens bäst spenderade 40 minuter. Jag var väl effektiv och så när jag jobbade också, men jag trivdes så bra och kunde rensa mina tankar på ett helt annat sätt när jag var ute och gick. Jag är tacksam för all den snö som kommit, som ligger vit och fluffig längs med vägarna och lyser upp världen lite. Det är väl der som legat närmast mitt hjärta idag.
