Kolla!

En ytte-pytte-liten känsla av ett fragment av en tanke långt, långt inne i hjärnan sa: "Jo, idag kan du faktiskt köpa dem, men ingen annan dag...", och så köpte jag dem.

Chockad!

När jag skulle gå in på bloggen och skriva ett inlägg om hur varmt det är här inne och jag känner hur svetten pressar sig ut ur mina porer möttes jag av en helt okänd sida. Jag läste bokstäverna och satte ihop dem till ord, men jag kunde inte för mitt liv koppla ihop det med hur startsidan till blogg-grejset skulle se ut. Efter ett tag (och en ut- och inloggning) kopplar jag att de har ändrat utseendet på startsidan. Jag tyckte inte om det.

Efter att ha letat ett tag efter "knappen" för att skriva ett nytt inlägg hittar jag istället en "knapp" som erbjuder mig att gå tillbaka till det gamla "gränssnittet", vilket jag antar är ett krångligt ord för startsida... Jag tackar ja till detta, och vill inte lämna någon feedback, vilket jag borde ha gjort bara för att försäkr amig om att de inte gör förändringen permanent, för det vill jag inte...

Jo, det är varmt här i Idas rum i Hannelis radhus i Tumba. Men väldigt mysigt. Det är en annan tjej som bor här just nu, hon är med och spelar in en film som verkar ganska rolig, ska nog hålla utkik efter den när den kommer ut om typ ett år eller nåt... Hon verkar för övrigt trevlig.

Igår var jag och Ida och badade i Södertälje. Badhuset är mycket mindre där än hemma, och överlag är Borås bättre. Men bubbelpoolen här är bättre, och man får sitta i den även när det inte bubblar, och det bubblar längre och är kortare pauser. Dessutom är själva poolen djupare, så hela kroppen blir varm. Sedan har de en ström man kan glida runt i, den är dock inte alltid igång, vilket den borde vara. Och se har ett ställe där man sitter på en "bänk" (i vattnet, naturligtvis) som är lite "skålad", där man sitter väldigt bekvämt. Det bubblar där också ibland. Ida gillade vatten rutchkanan (eller kanorna, det fanns två), men jag gillar ju inte sådana överlag, så jag  åkte inte... Vattnet däremot, var inte mysigt. När man får en kallsup eller biter sig i läppen är vattnet alldeles salt (och man börjar fundera över hur många som kissat i det egentligen), och det luktar jättemycket klor om det. Så lite plus och lite minus, men om man tar båda badhusens (Borås och Södertälje) bra grejer och slår ihop dem och lägger till en hel massa handikappanpassning vore det ett toppenbra äventyrsbad! Handikappanpassnig borde för övrigt finnar i större grad på fler badhus, eftersom många med handikapp (i alla fall barnen på "mitt" dagis och min brukare) tycker om att vara i vatten.

Och nu ska kag in til Tumba centrum för att se om jag kan hitta nåt klädesplagg elelr nåt att ha på mig ikväll, annars blir det något gammalt jag har med mig, och sisit ska jag köpa mjölk, för den tog slut. Ska bara kolla med den andra tjejen om hon har nyckel, så jag inte låser henne vid huset om jag går ut...

Första blogginlägget från en buss...

Ha! Första gången jag surfar på en buss, och jag är så grymt besviken. Visst kan jag acceptera att mottagningen suger mellan Borås och Jönköping med massa skog och grejer längst med vägen, men mitt i Jönköping borde det väl ändå funka, tycker jag. Och nu när vi åker vidare mot Stockholm borde det också vara bättre internetåtkomst än såhär! Illa, Bus4You, illa… Dessutom är föraren en grinig typ, så trots att allt enligt hemsidan är perfekt och jättebra (de till och med hyllade sin supertrevliga personal…) är det inte så otroligt jättebra på Bus4You. Internetet de hyllar så har ju som sagt mer att önska. Att sätena går att luta bakåt och att det finns ordentliga fot-/benstöd är jättebra, men det hade varit skönt om man kunde räta upp sätet också, så att ryggen inte ligger som ett C i nästan sex timmar, då jag äntligen är framme i Stockholm och får sträcka ut ryggen… Deras bokningssida på internet var lite krånglig, och jag fick inte min mailbekräftelse, men skrev av bokningsnumret. Och nu är det ju så att jag ibland kastar runt och byter siffror på samma sätt som en dyslektiker skiftar bokstäver, så jag hade skrivit 4 som sista siffra på min bokningsbekräftelse, men tydligen skulle det ha varit 7… Att föraren var grinig har jag redan sagt, och till det kan man lägga arrogant, stöddig, stressad, spydig och allmänt otrevlig. Att säga ”Skriv av siffrorna rätt nästa gång, så blir det mycket bättre” till en kund som försöker förklara sitt ”sofferhopparsyndrom” är inte så trevligt… Inte för kunden i alla fall…

Annars är väl Bus4You ganska bra, men jag börjar få ont i ryggen… Min rygg vill inte luta bakåt och spänna sig för att kunna greja med datorn, vilken jag inte tänker lägga ner nu när jag krånglat upp den. För övrigt skriver jag just nu i ett Word dokument med avsikt att kopiera och klistra in i bloggen senare, men eftersom internet inte vill som jag vill, har inte den sidan laddat än, fastän jag väntat i evigheter. Och då tar Emmas tålamod slut…

Så varför är jag på en buss nu över huvud taget, egentligen? Jo, jag är på väg till Stockholm! (Nähä… det har jag ju inte alls redan skrivit redan…) Där, på centralen, ska Ida möta mig, sedan ska vi låsa in min väska i ett skåp, och sedan leka lite i Stockholm innan vi åker ”hem” till ”henne” i Tumba och sover. Sen imorgon på dagen ska jag underhålla mig själv lite medan hon jobbar (eftersom det tydligen inte var OK att sjukanmäla sig bara för att jag kommer och hälsar på… ;P) och sedan ska vi till Globen och se Josh Groban uppträda! (Lyckorus i magen!!) Sedan åker vi väl tillbaka till Tumba, och på lördag ska vi hitta på massa kul, och avsluta med en spökvandring i Gamla Stan (eller vilken dag det nu var…) Söndag går vi till kyrkan, och sedan vet jag inte riktigt vad vi gör med resten av dagen, och på måndag morgon åker jag hem igen. Sen var den roliga helgen slut, men som allt annat roligt kommer jag minnas den i evigheters evigheter, och kunna placera mig i den igen när jag behöver muntras upp lite.

Under förra veckan fick hag ännu ett såntdär ”erbjudande”, där någon till 97% lovar mig en tjänst på nästan heltid och säger att de ska ringa tillbaka, men sedan inte hör av sig. De skulle ha ringt förra veckan, och nu är det torsdag veckan efter att de skulle ha ringt. Så nu står jag fortfarande utan jobb, men med ännu mindre hopp om att få en fast tjänst någonstans. Dessutom fick jag inte så jättemånga assistanstimmar, men jag fick några fler än jag hade, så om man ser på vad jag hade från början så har min inkomst ökat marginellt, men inte blivit så hög som jag behöver att den ska vara… Vilket är lite kiligt… Det känns lite deppigt att jonglera tre ströjobb (ett på dagtid och två under kvällar och helger) och ändå inte ens ha råd med bil så jag kan ta mig mellan jobben på den ibland extremt korta stund jag har mellan dem. Jag jobbar för två saker: 1) Att kunna åka runt i världen och uppfylla mina drömmar och 2) Att uppnå någon form av frihet och oberoende. På (låååång) sikt kommer jag ju kunna uppnå det första, även om jag inte tjänar så mycket, men det andra bara går inte. Jag kan inte ta mig mellan jobben utan att låna bil av föräldrarna, eller bli körd av dem, och jag vill inte vara en börda. Jag kan inte bara oberoende så länge jag inte kan ta mig mellan A och B på en viss utsatt tid, och för att lyckas med det måste jag ha en bil, vilket jag inte har råd med, och jag kommer inte ha råd med den förrän jag har jobb som garanterar mig nästan en heltidslön i månaden, och det kommer jag inte få så länge jag inte har en utbildning och jag vet inte vilken utbildning jag vill ha, så jag kan inte skaffa mig en sådan än, och då kan jag inte få fast jobb, och då jan jag inte ha bil som tar mig mellan ströjobben, och jag sitter fast i en vidrigt elak cirkel och kommer inte ur den, för så fort något bra nästan händer, så händer det inte ändå, man bara hoppas för att sedan få hoppet totalt nedrivet och sedan inte kunna göra annat än att stå och titta på resterna av vad man byggt upp och skratta åt naiviteten som man låtit slå rot i en, och det är inte kul…

Men nu är jag på väg till Stockholm för att leka med Ida, och då blir allt bra!

P.S. Detta blogginlägg motsvarar två A4 sidor text i 12pkt...

Sånt jag saknar

Ja, ibland kan man ju slås av en oberättigad saknad helt utan anledning, och när jag satt här och gjorde ingenting insåg jag att det är så mycket jag saknar. Och det dummaste är att en hel del av det jag saknar är sånt ja inte gjort/haft, så det tänker jag inte skriva om...

Det första jag saknar är på riktigt riktiga vänner jag bara kan traska in hos och bli av-uttråkad när jag har tråkigt, säga och göra i stort sett vadsomhelst med utan att de tycker jag är knäppast i världen (t. ex. btgga perfekt symetriska små torn av Burger King ketshuppåsar (eller hur det nu stavas) och sånt) eller bara sitta och fnissa tillsammans med åt en hyperromantisk film, en söt kille eller bara för att vi känner för det. Det var alldeles för länge sedan jag kunde gå typ 20 minuter in till stan och plinga en "erikssonsk" pling på en dörr och sedan ha hysteriskt roligt tills vi inser att klockan faktiskt rör sig trots att den inte borde. Jag saknar det. Och första meningen i detta stycke blev alldeles för lång, och det är jag fullt medveten om. Så idag saknar jag att ha en riktigt riktig vän alldeles i närheten.

Det andra jag saknar är Gotland. Jag fattar inte hur jag konstant ramlar in på sidor (jobbrelaterade, studierelaterade eller helt enkelt bara relaterade) som get ett hopp om en möjlighet att kunna spendera en längre period där. Jag vill veta hur denna vackra, underbara ö skulel vara att bo på och hur jag skulle fungera på den. Kanske en gnutta hopp om att bevara Medeltids-Emma och hennes positiva, glada och galna tankesätt (som jag mår så otroligt bra av) för alltid.

Vilket leder mig till det tredje jag verkligen saknar. Jag saknar medeltidsveckan. Jag saknar att sitta mitt i ett ljud- och doftkaos och skratta åt roliga gycklare, ryckas med av härlig musik och äta god mat. Jag saknar att ligga på en gräsmatta mellan bodar, marknadsstånd, lekande barn och gyckel bara för att jag kan och för att det är just vad jag vill precis då. Jag saknar att gå barfota och att ha barfotapirr i fötterna efteråt. Jag saknar att gå på föreställningar på kvällen och jag saknar att sova i en trång cell med gallerfönster. Jag saknar spiraltrappan på Fängelset. Jag saknar torgen, gränderna, ruinerna och utsikterna. Just nu är saknaden lite extra eftersom jag idag började kolla priser och möjligheter inför nästa år, då vi kommer åka en större grupp tillsammans, vilket jag tror blir jätte-, jättekul.

Fjärde saken, eller rättare sagt platsen, jag saknar är Wales. Jag skanar Doreen och Mike, jag saknar deras hus och trädgård. Jag skanar våra utflyckter och alla vackra vyer. När jag blundar är det som att landskapet sprider ut sig inom mig. Inte riktigt innanför ögonlocken, utan mer som en bild i bröstet som projucerar sig till näthinnan med större kraft än när jag tittar. Det är som att man går från att leka vid laptopen utan strömsladden i uttaget till att koppla in den i väggen. Eller, ja... I eluttaget i väggen, eller i mitt fall på golvet i förlängningssladden från väggen... Jag saknar wales, helt enkelt, för att ta mig tillbaka till saknad från mittlilla villospår om eluttag och dess placering...

Femte saken jag saknar är snö. Jag saknar metervis med kall, kritvit snö och en hel massa minusgrader. Jag saknar att mysa i soffan med underställ, mysbrallor, T-shirt och raggsockor. Jag saknar min röda vinterjacka och mina kängor. Jag saknas snökaos. Jag vill ha mer väder jag kan klä mig mot istället för väder jag inte kan klä av mig mot, och framför allt inget mer väder jag inte kan klä mig mot. Alltså, inget kallt, vått, blåsigt regn, OK? Det spelar ingen roll vad man har på sig, till och med de bästa regnställ tar in vatten någonstans, och man är alltid blöt och obehagligt kall när man kommer in. Det finns obehagligt frusen och det finns behagligt frusen. Snö = behagligt, regn = obehagligt. Såvida det inte är sommar. Då kan ett regn vara ganska behagligt, så länge det inte blåser i kombination med regnet. Men! Åter till snö. Jag saknar ett riktigt ordentligt snöbollskrig (vilket man på något dummt sätt av någon larvig anledning slutat med när man plötsligt bara inte var barn längre) och jag saknar att bygga snöfort och snögubbar. Jag vill pulsa fram i snö, jag vill rulla i snö, jag vill bygga snölyktor och tända ljus i snö. Jag vill sitta inne och titta ur genom mitt svarta förster och ana lite av snöns konturer för att sedan vrida in ansiktet mot rummet och se alla tända ljus och min ångande mugg med varm (hemkokt, inget pulverblask) cholkad. Jag vill ha vinter. Vi skippar sensommar och höst, tycker jag.

En paralell längtan är saknaden till Björkliden (både sommar- och vintertid), vilken är som att kombinera vyer-bitarna och mys-pys-bitarna från föregående (plural) inlägg.

Jag saknar att campa. Jag vill tälta med vänner och/eller familj. Jag vill resa ett tält och lägga ut mitt lyggunderlad och "möblera" sovplats och packning så inget ligger och trycker mot tältduken (för att tältet inte ska ta in vatten). Jag vill somna halvt livrädd (bokstavligen rädd för mitt liv) av alla konstiga läten (av monster, odjur, spöken, yx- och motorsågsmördare, andra halvt ickeexisterande väsen och övriga ondingar) och sedan vakna av frid och tystnad och av att jag svettas som en gris i min tältbastu och återigen tror att jag ska dö... Jag saknar att packa ihop tältet och försöka få det lika litet som det var när vi (eftersom jag inte vill tälta ensam) packade upp det. Jag saknar till och med hela tältkaosboten i spöregn. Och jag saknar att bo i en husvagn. De tidigare åren av min barndom (och även de mellersta åren, men då inte i rullande form) semestrade vi i en trång gammal husvagn, och jag saknar lukten. Jag saknar spänningskänslan när man förvandlade soffa och matplats till en enorm säng där vi tre större barn sov på rad med pappa i fotändan (vi var små kortisar då) och i andra ändan i lilla sängen sov mamma och lillasyster. Jag saknar att laga mat i husvagnen, eller snarare att vara i vägen när pappa lagade mat i husvagnen, men om jag "husvagnade" nu skulle ju inte pappa vara ensam om matlagningen medan mamma jagar fyra galna barn... Och jag saknar att få nya bekantskaper helt naturligt genom grannar på campingplatsen och jag saknar sena kvälla i förtältet. Jag saknar att campa.

Och tjenare och hej och hoppsan vad mycket man kunde skriva om allt man saknar! Nu ska jag nog inte skriva mer, för att minimera risken för att somna i dimman av en irrationell saknad av barndomssomrar när jag egentligen längtar efter snö och vinter... Men mest av allt saknar jag att ha en på riktigt riktig alldeles äkta som faktiskt tycker om mig på riktigt vän som jag bara kan häva ur mig allt detta till på ett mer direkt och närvarande sätt än genom en blogg... Det blir så opersonligt. Fast riktigt riktiga vänner ser och ör hur jag pratar och drömmer mig bort och förvirrar mig hit och dit bara genom att läsa här, så det blir lite som att prata live, fast utan svar. Och jag kan läsa väners bloggar (hmm... singular... det är ju bara en rikigt riktig väns blogg jag faktiskt följer...) och uppleva samma sak. Men det är ju inte på riktigt på samma sätt...

Så jag saknar en hel massa saker, men allra mest en vän. En såndär riktig som känner mig utan och innan och ändå fortfarande tycker om mig utan att låtsas. Inte okej att flytta så långt bort, hörru!

Massa åkande och lite saffranspannkaka.

Idag har jag mest åkt och åkt. Det känns i alla fall så just nu. Ett gäng böcker ville nämligen väldigt gärna skifta bo (från utlånat till mitt), så vi möttes på halva vägen och skiftade. Halva vägen råkade vara Falköping, så det blev drygt en timma i vardera riktning. Sedan vart det ur och handla, ett hämtande, lite mer handla och ett andra hämtande. Det var galet mycket trafik, så det tog en evighet! Ruskigt frustrerande, måste jag säga.

Sedan kom det roliga, själva ursprungsanledningen till handlandet. Jag bakade en enorm sats saffranspannkaka! Nu har jag och familjen njutit av den nästan precis som den ska avnjutas; med sambärssylt och grädde. Gott! (Utifall det finns någon som undrar över "nästan" så fattas varm sommarluft kring ett par barfotafötter, galen medeltidsmusik och marknadssurr...)

Om man inte har upplevt en helt fantastisk medeltidsvecka kan man inte förstå hur otroligt bra man mår efteråt. Jag kommer på mig själv med att sitta och småle, nästan nyförälskat (fast det har ju inte hänt på ett tag, nu...) eller i tanken spela upp favorituppträdanden. När man hör eller ser något som kan kopplas till MTV så kopplat hjärnan ihop dem, och lyckobubblorna som brukar ligga i magtrakten och filura skjuter igenom mig som galna Pixiegnomer, i sann Hary Potter anda. Jag fattar inte hur det kan ha en sån påverkan på mig! Det har liksom knappt hänt förut. Och jag fullkomligt ÄLSKAR det!

Och nu är det kväll och börjar närma sig läggdags ännu en gång, och jag överväger att renbädda min säng mest bara för att jag köpte nya påslakanset idag. Men å andra sidan... Om jag får längta lite till att sova i dem kommer jag njuta av dem extra mycket. Derrutom är de lakan jag har i nu inte lagom lortiga än för att genomlida en renbäddning (det är alltså jag som lider, inte lakanen...). Så det blir nog en annan gång.

Just det! Sova! Jag ska ju jobba imorgon, och sedan kommer "mina" UK flickor med presidentskap hit för sista gången. Jag är nämligen inte president för dem längre, utan det är Linda, så de är liksom hennes nu. Jättekonstigt! Jag har inte alls vant mig än. Men det kommer nog. Blir underligt att gå till Hjälpis på söndag. Där jar jag inte varit på typ 4 år, ju! Det blir lite spännande, faktiskt. Mer om detta kommer jag inte skriva, för det finns en risk att jag blir alldeles sentimental, och jag känner inte för att gråta ikväll, vad anledningen än må vara.

Så nu ska jag fakiskt sova. Fast jag måste ju gå lite fram och tillbaka i trappor först, eftersom jag måste byta till pyamas, ta av skorna (hoppsan, de sitter visst kvar fortfarande...), borsta tänderna och säga godnatt till alla. Så det kommer ju ta en liten stund till inna njag faktiskt lägger mig, och jag har inte jättemycket tid, så jag borde inte skriva mer här nu, men jag tycker det är så larvigt svårt att sluta ett bloginlägg. Hur gör man?

Äsch! Nu slutar jag bara.

Snart är det jul!

Ja, för det är ju såhär, att innan det blir medeltidsvecka så blir det julafton, och jag hann inte skriva det igår, men igår var det fyra månader till juafton! Alltså är idag fyra månader minus en dag innan julafton, vilket innebär att det är dags att börja fundera över julklappar. Och så komer snön! Emma ÄLSKAR snö! (Och här får man vanligtvis en hel massa arga miner och muttranden från vissa som inte är förtjusta i vinterhalvåret...)

Annars händer inte så mycker (officiellt) just nu, men jag får återkomma på den punkten om ett tag. Så jag tänkte mest blogga för bloggandets skull, eftersom jag egentligen är för seg i hjärnan för att kunna skriva nåt ens havvettigt här. Inte för att jag brukar skriva vettiga saker, men jag brukar i alla fall ha en liten plan att utgå ifrån, men inte just nu... Nix... Ingenting. Bara en blank hjärna med blytunga fingrar. Så jag tänker inte skriva mer nu. Jag ville ju egentligen bara påminna alla om att det snart är jul. Och nu har jag ju gjort det. Alltså är jag färdigbloggad för idag.

På rymmen

Ja, jag har rymt lite. Vi har massa besök från en familj i kyrkan, och jag behöver lite andrum... Inte för att det är jobbit med besök eller för att besökarna är jobbiga, jag bar orkar inte sitta och vara trevlig mot alla en hel dag. Inte för att ja gogillar att vara trevlig, det är bara det att jag inte känner för att sitta med folk och kaos runt mig konstant. Inte för att jag ogillar kaos, nej, kaos passar mig. Det är bara det att jag inte hade lust att sitta där uppe, utan jag ville helt enkelt vara nere i min nystädade källare och njuta av att jag numera hare tt köksbord (fastän jag sitter vid skrivbordet) ocha tt det är så fint här nu. Mattan är naturligtvis dammig igen, men det är ju så det är när man lever med min matta. Den verkligen drar till sig allt vad damoch lort heter. Men den är fin. Och röd. Och lite snurrig. Typ som jag. Förutom röd-biten, då. Jag är ju, liksom de flesta andra nordeuropeer, ljusrosa...

Nej, jag rymde inte från folken, jag rymde till min källare för att den är mysig. Jag fullkomligt ÄLSKAR hur allting är skevt och inget passar ihop. För när alla möblerna är udda passar de tillsammans på ett sätt de inte hade kunnat göra om de matchade varandra. Jag gillar udda och knepigt. Det är som jag.

Och som bloggen. Den är också udda och knepig. Emma ocensurerad (eller vart s:en och c:na ska vara...). Och det får alla som råkar läsa stå ut med, helt enkelt.

Och nu kan jag inte rymma längre, för nu ska gästerna åka och jag ska "ta farväl", så jag ska ta mig upp för trappan och säga lite hejdå till folk jag knappt vet vad de heter... Och sedan vill Lillfjanta ut och åka en sväng, så vi ska ta en tur ut till Rydal och spana efter spöken genom fönstrena till Världshuset Spinnaren. Jag lovar, det spökar faktiskt där.