Lycklig och berusad på sommarminnen

Jag sitter nu på bussen upp mot Stockholm, där jag kommer leka med Ida i helgen. Det är larvigt vad glad man blir av att träffa goda vänner! Vi ska ha en fattigmanshelg, eftersom ingen av oss har särskilt gott om pengar just nu, men pengar är ändå överskattat. Lycka kan komma billigt också.

När jag kommer fram till Stockholm möter Ida upp på station, och så tar vi tåget till Västerås. Vi ska nämligen se på Gycklargruppen TRiXs eldshow Burning Winter Love. Lite sommarkänsla mitt i vintern. Om det är som TRiXarnas shower brukar vara kommer det bli superbre, och jag ser verkligen fram emot det. Vem kunde ana att man kunde få en liten släng av medeltidsveckan i december? Inte jag, i alla fall... Så jag är lycklig och bubblig och förväntansfull.

Och en aning uttråkad. Bussresor är visserligen inte helt katastrofalt olidliga, men det finns ju trevligare saker att göra än att fördriva tid på en buss med halvdan internetuppkoppling... Det är dock värt resan. Det är jag säker på.

Och så ska jag försöka börja leta julklappar när vi är inne i Stockholm. Har några idéer, men inget spikat ännu. Vilket i sig är lite knepigt, för vid den här tiden brukar jag ha lite koll på ungefär vad jag vill ge mina nära och kära, men nu har jag ingen koll alls. Måste vara ett resultat av allmän beslutsångest och brisst på egen tid. Nu för tiden jobbar jag ju mycket, mycket mer än jag brukar, och några få timmar mer än heltid, så fritid är mer sällsynt nu för tiden. Detta är också en anledning till att denna helgen kommer bli så otroligt bra; den är välbehövd.

Nej, nu ska jag se om det senaste avsnittet av Bones har laddat såpass att jag kan se det.

Underligt

Ja, är det inte underligt hur allt man under sommaren bestämmer att man ska bli superduktig på (som att blogga minst en gång i veckan, till exempel) bara inte händer? Det tycker jag, i alla fall... Till mitt försvar har jag inte sådär värst jättemycket tid över för sånt där som bloggande. Mycket jobb på dagarna och kvällarna och inte så mycket tid för Emma-grejs. Förresten börjar jag trivas riktigt bra på jobbet nu, fastän det är en förskola...

Så nu sitter jag här och tuggar på en klädnypa i plast och lyssnar på julmusik, kollar utbildningar, fina lägenheter i Visby innerstad, fylls av sommarminnen, funderar över allt jag inte behöver fundera över, skjuter upp allt som behöver göras och bestämmer mig ideligen för att sluta fördriva tid på knäppgökiga saker och använda den tid jag har väl istället. Och eftersom jag nu sitter och bloggar om absolut ingenting med alldeles för långa meningar kan ni ju gissa hur bra det går...

På den småbarnsavdelning jag jobbar mest har vi ett antal barn som inte pratar, någsa som börjar säga enstaka ord, en hel drös som pratar och några få som pratar bra men i två-tre ordsatser med lite lurig grammatik och uttal. En pojke (nyss fyllda två) använder ordet "nej" om allt negativt, ex: "Nej ha den." "Nej min." Nej fått batten (vatten)." "Nej farlig.". Han tenderar också att ta pauser mellan varje ord, så meningarna låter som om de uttalades av en robot med mänsklig röst. Behöver jag tilläga att det ibland inte är jättelätt att förstå vad han menar?

Här om dagen satt vi och åt middag. Ovannämnda pojke strulade runt lite, och utbrister plötsligt "Ruppa bassat!" Jag trodde naturligtvis att han sade "rumpa bajsat" eftersom det osade lite annat än mat, och vi frågade runt bland barnen om de bajsat. När jag frågade honom om det var han tittade han lite förn'rmat på mig och upprepade "ruppa bassat". Efter en liten stund mäsker jag att hans förtvivlade blickar växlar mellan mig och golvet, och när jag tittar ner ser jagatt hans strumpa var fastkilad mellan golvet och stolsbenet. Han sade inte "rumpa bajsat", utan "strumpa fastnat". Efter detta händer det minst en gång om dagen, vanligen varje måltid att han ropar "Ruppa bassat!", men nu vet vi hur vi ska hjälpa honom...

Vi har julpyntat här hemme, eller rättare sagt, Elin har julpyntat. Jag skruvade upp hyllor, sedan tog tiden slut och Elin fixade resten. Så nu sitter jag i mitt lilla hem med 20 tända ljus och myser. Om min mamma kom ner nu skulle hon näst intill börja hyperventliera och sedan gå igen för att inte behöva ha koll på så monga små lågot samtidigt. Men det är helt ok med så många ljus nu, för nu har jag köpt både brandvarnare och brandsläckare.

Oh, oh!! Jag drämde att det blev lite väl stora lågor i ett (eller var det några?) av mina värmeljus (eller var det blockljusen?). Så jag tänkte, Yes, nu inviger vi brandsläckaren! Eftersom jag är en fattig liten person, så valde jag billigast möjliga, vilket var en mindre tub för släckninga av små bränder i hemmet. Själva släck-mojset är i spray-form. Så när jag i drömmen stod där och sptejade släck-mojs på min lite för stora låga, började den växa. Jag tänkte att det var en konstig eld, som beter sig på det sättet, och gick vidare till nästa lite för stora låga. Denna uppförde sig på samma sätt, och tillslut hade jag ett rum fyllt av 30-40 cm höga och kanske 20 cm visa småeldar. Men om det skulle häbda, finns det tre andra (vanliga) brandsläckare i hemmet (en i källartrappan, en på hatthyllan i nedre hallen och en i övre hallen), så det är lugnt (lugnare...). Jag har ett svagt minne av att ha tänkt exakt samma sak i drömmen, innan jag vaknade.

Men eftersom ajg inte planerar att starta några bränder, ska jag nu blåsa ut alla ljus, och göra mig iordnign för att åka till institutet. Skruttans också!! Jag har inte läst veckans läsning! Räknas det om man studerat andra saker än det man "ska" studera? Jag är så mycket mättre på det, nämligen...

Och Ida!! (Om man inte är Ida, och har ett knasigt behov av att kommentera allt man inte har med att göra, kan man sluta läsa här...) När jag kommer upp till dig nästa helg (!!!) måste du hjälpa mig i mitt beslutsfattande och prioriterande, för jag kan inte ensam...

Ingenting, egentligen...

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva. Så mycket att berätta om det nya jobbet på dagis. Jag skulle till exempel kunna beklaga mig över föräldrar som inte sägeer till när deras barn spytt i hallen, men det har jag redan lagt haft som status på facebook, så det tänker jag inte alls skriva om här.

jag skulle kunna berätta om en vikarie jag jobbade med som skulle gå ta med ett barn till toaletten, och upptäckte att flickan hade bajsat ner sig. Hur hon inte visste hur hon skulle hantera det och tog svaret "tvätta av henne och skölj ur kläderna" lite för bokstavligt och sedan fick så över ett igentäppt handfat med bajsblaskvatten och pilla hyperäcklad vid ventilen för att få bort det.

Jag skulle kunna säga hur skönt jag tycker det är med barn som inte pratar, eftersom de inte kan vara tykna på samma sätt som pratande barn. Kanske  berätta om hur barnen faktiskt tycker om mig och hur jag på något udda sätt till och med trivs med både barn och personal. Trots detta är det ruskigt svårt att ta sig ur sängen när alarmet ringer.

Kanske skulle jag skriva om hur jag ÄLSKAR min bil, och hur jag skulle köra den genom hela världen om jag kunde. Men det kan jag inte, för varje gång jag tankar den ljublar han (bilen) halleluja och tackar mig för att jag tankar honom full, medan mitt bankkonto skriker: "Aj! Nej! Smärta! Gör aldrig om det där, din korkade ap-hjärna!!". Kanske skulle jag berätta hur det tar larvigt lång tid att vänja mig vid ljudet av vinterdäck mot asfalten. Fast det vill väl ingen läsa om...

Jag skulle kunna säga att jag tycker larvigt mycker om Grey's Anatomy. Eller att imorgon har jag en alldeles kravlös lördag, vilket ja ginte haft på evigheter.

Men jag tänker inte säga något av det.

Nej, idag vill jag bara säga att fastän jag saknar min lillebror, som är på mission i Utah, Salt Lake City Missionen, så är jag bara uppfylld av lyckliga käänslor när jag tänker på honom. När vi vinkade av honom på flygpplatsen var han verkligen missionär. Han var redo. Han trivs. Han är lycklig. Och viktigast av allt: Han har roligt. Och det är väl lite det jag känner mest just nu; hur otroligt roligt han kommer ha på sin mission, och det gör mig alldeles varm i hjärtat.

Så det enda jag tänker säga idag är:

Lycka till Lillebror! Jag älskar dig.

Jag är ingen smurf...

När man blir kallad smurf för att man inte bloggat på ett tag är det visst dags att uppdatera bloggen... Så då gör "vi" det.

Sist jag bloggade var jag i Tumba med Ida, jag hade väl precis pöpt ett par skor och föreredde mig för konserten. Nu sitter jag hemma i Borås, det är mulet (nähä...) och jag väntar på att klockan sa bli lagom mycket för att åka och hämta min bil. Och nu inser jag hur mycket som faktiskt har hänt sedan sist. Vi tar det i någon form av kronologisk ordning...

Konserten var JÄTTEBRA! Josh Groban är otroligt duktig, och dessutom väldigt rolig. Jag och Ida satt och skrattade nästan hela tiden, och jag insåg att människans (Josh) hjärna är lika förvirrad och knäpp som min, vilket också var lite roligt. På lördagen var vi (jag och Ida) inne i Stockholm där vi gick runt på stan, åkte ett varv med en sightseeing (hur stavas det?) buss, var inne på slottet, Var inne i (och handlade i...) en massa souvenirbutiker, hittade en jättemysig liten butik med julgrejer (främst en massa jättefina speldosor med vinterlandskap), åt jättegod (och lika dyr) mat på en italiensk restaurang och avslutade med den nya filmatiseringen av Jane Eyre på bio. En jättebra dag, helt enkelt. Söndagen innebar kyrkbesök i den lilla församlingen i Södertälje, och sedan vet jag inte vad vi gjorde med söndagen. Det blev nog mest liggapå en säng och leka med dator och lite sånt. På måndagen åkte jag hem.

Måndage, då, hade också lite kul grejer att bjuda. När jag satt på bussen hem ringde min telefon, och det jobbet jag blev typ erbjuden på en förskola i Borås (där de inte hörde av sig) bekräftades genom att de ringde och sade att det hade blivit lite virrigt, ochjag komemr börja där den 10:e. En till stor sak detta innebar (förutom 2,5 månad med fast inkomst) var att jag från då börjar bolla fyra jobb (Malmen (den nya förskolan), Mini, assistans och Vuxenskolan), och därför blev i stort behov av bil, och har nu även ekonomin för det. När jag kom hem mötte alltså pappa upp mig, så åkte vi och kollade på bilar. Jag fastnade för en Volvo v40 från 97, och det är den jag ska hämta idag. Jag vet att det var länge sedan jag tittade på den, och här kommer historian om varför det tagit så lång tid.

Vi tittade på bilen, och jag ville inte göra ett förhastat beslut, så jag skulle fundera och höra av mig dagen efter, vilket jag gjorde, och de skulle försöka få in den på besiktning samma dag. På onsdagen fick jag veta att den hade fått anmärkningar på dragkroken, och han (försäljaren) ville veta om jag var ok med att ta bort den, och jag ville fundera och rådgöra med mina föräldrar, vilket jag gjorde, och vi kom fram till att om jag skulle behöva koppla på ett släp kan jag låna deras bil. Under tiden jag funderade skulle han kolla upp olika alternativ att åtgärda dragkroken (slutresultatet blev att man svetsat på en mutter eller nåt ovanpå den, så att jag kan sätta på ett cykelställ, men kan inte dra ett släp). Vi kunde inte nå varandra på onsdagkvällen eller torsdagen,  så i fredags pratade vi och jag bekräftade att jag ville ha den. Han skulle då få den fixad till i måndags och sedan höra av sig när den var klar. Eftersom han inte hört av sig åkte jag och pappa upp och kollade, och den var "typ" klar, men vi hanninte vänta tills den var helt klar eftersom jag skulle jobba, så vi bestämde att jag skulle hämpa den idag. Det var nämlige inte bara dragkroken, utan även något ed avgassystemet, men nu skad en väl vara helt fixad. Så idag ska jag hämta min fulgröna, helt underbara, v40.

Sedan har jag jobbat, och jobbat, och jobbat, men inte hela dagar, utan snarare en snutt här och en snutt där, vilket för hjärnan ändå registreras som en arbetsdag när jag går från jobbet.

Och nu ska jag och mamma se ett avsnitt av Bones (vilken vi (jag och Emelie) har fått hennen att älska och nu kollar honm igenom hela serien, har kommit till säsong 2) och äta lite blåbärspaj.

Så det får vara nog med uppdateringar, för nu hinner jag inget mer. Och Ida... Jag är inte alls någon smurf...

Kolla!

En ytte-pytte-liten känsla av ett fragment av en tanke långt, långt inne i hjärnan sa: "Jo, idag kan du faktiskt köpa dem, men ingen annan dag...", och så köpte jag dem.

Chockad!

När jag skulle gå in på bloggen och skriva ett inlägg om hur varmt det är här inne och jag känner hur svetten pressar sig ut ur mina porer möttes jag av en helt okänd sida. Jag läste bokstäverna och satte ihop dem till ord, men jag kunde inte för mitt liv koppla ihop det med hur startsidan till blogg-grejset skulle se ut. Efter ett tag (och en ut- och inloggning) kopplar jag att de har ändrat utseendet på startsidan. Jag tyckte inte om det.

Efter att ha letat ett tag efter "knappen" för att skriva ett nytt inlägg hittar jag istället en "knapp" som erbjuder mig att gå tillbaka till det gamla "gränssnittet", vilket jag antar är ett krångligt ord för startsida... Jag tackar ja till detta, och vill inte lämna någon feedback, vilket jag borde ha gjort bara för att försäkr amig om att de inte gör förändringen permanent, för det vill jag inte...

Jo, det är varmt här i Idas rum i Hannelis radhus i Tumba. Men väldigt mysigt. Det är en annan tjej som bor här just nu, hon är med och spelar in en film som verkar ganska rolig, ska nog hålla utkik efter den när den kommer ut om typ ett år eller nåt... Hon verkar för övrigt trevlig.

Igår var jag och Ida och badade i Södertälje. Badhuset är mycket mindre där än hemma, och överlag är Borås bättre. Men bubbelpoolen här är bättre, och man får sitta i den även när det inte bubblar, och det bubblar längre och är kortare pauser. Dessutom är själva poolen djupare, så hela kroppen blir varm. Sedan har de en ström man kan glida runt i, den är dock inte alltid igång, vilket den borde vara. Och se har ett ställe där man sitter på en "bänk" (i vattnet, naturligtvis) som är lite "skålad", där man sitter väldigt bekvämt. Det bubblar där också ibland. Ida gillade vatten rutchkanan (eller kanorna, det fanns två), men jag gillar ju inte sådana överlag, så jag  åkte inte... Vattnet däremot, var inte mysigt. När man får en kallsup eller biter sig i läppen är vattnet alldeles salt (och man börjar fundera över hur många som kissat i det egentligen), och det luktar jättemycket klor om det. Så lite plus och lite minus, men om man tar båda badhusens (Borås och Södertälje) bra grejer och slår ihop dem och lägger till en hel massa handikappanpassning vore det ett toppenbra äventyrsbad! Handikappanpassnig borde för övrigt finnar i större grad på fler badhus, eftersom många med handikapp (i alla fall barnen på "mitt" dagis och min brukare) tycker om att vara i vatten.

Och nu ska kag in til Tumba centrum för att se om jag kan hitta nåt klädesplagg elelr nåt att ha på mig ikväll, annars blir det något gammalt jag har med mig, och sisit ska jag köpa mjölk, för den tog slut. Ska bara kolla med den andra tjejen om hon har nyckel, så jag inte låser henne vid huset om jag går ut...

Första blogginlägget från en buss...

Ha! Första gången jag surfar på en buss, och jag är så grymt besviken. Visst kan jag acceptera att mottagningen suger mellan Borås och Jönköping med massa skog och grejer längst med vägen, men mitt i Jönköping borde det väl ändå funka, tycker jag. Och nu när vi åker vidare mot Stockholm borde det också vara bättre internetåtkomst än såhär! Illa, Bus4You, illa… Dessutom är föraren en grinig typ, så trots att allt enligt hemsidan är perfekt och jättebra (de till och med hyllade sin supertrevliga personal…) är det inte så otroligt jättebra på Bus4You. Internetet de hyllar så har ju som sagt mer att önska. Att sätena går att luta bakåt och att det finns ordentliga fot-/benstöd är jättebra, men det hade varit skönt om man kunde räta upp sätet också, så att ryggen inte ligger som ett C i nästan sex timmar, då jag äntligen är framme i Stockholm och får sträcka ut ryggen… Deras bokningssida på internet var lite krånglig, och jag fick inte min mailbekräftelse, men skrev av bokningsnumret. Och nu är det ju så att jag ibland kastar runt och byter siffror på samma sätt som en dyslektiker skiftar bokstäver, så jag hade skrivit 4 som sista siffra på min bokningsbekräftelse, men tydligen skulle det ha varit 7… Att föraren var grinig har jag redan sagt, och till det kan man lägga arrogant, stöddig, stressad, spydig och allmänt otrevlig. Att säga ”Skriv av siffrorna rätt nästa gång, så blir det mycket bättre” till en kund som försöker förklara sitt ”sofferhopparsyndrom” är inte så trevligt… Inte för kunden i alla fall…

Annars är väl Bus4You ganska bra, men jag börjar få ont i ryggen… Min rygg vill inte luta bakåt och spänna sig för att kunna greja med datorn, vilken jag inte tänker lägga ner nu när jag krånglat upp den. För övrigt skriver jag just nu i ett Word dokument med avsikt att kopiera och klistra in i bloggen senare, men eftersom internet inte vill som jag vill, har inte den sidan laddat än, fastän jag väntat i evigheter. Och då tar Emmas tålamod slut…

Så varför är jag på en buss nu över huvud taget, egentligen? Jo, jag är på väg till Stockholm! (Nähä… det har jag ju inte alls redan skrivit redan…) Där, på centralen, ska Ida möta mig, sedan ska vi låsa in min väska i ett skåp, och sedan leka lite i Stockholm innan vi åker ”hem” till ”henne” i Tumba och sover. Sen imorgon på dagen ska jag underhålla mig själv lite medan hon jobbar (eftersom det tydligen inte var OK att sjukanmäla sig bara för att jag kommer och hälsar på… ;P) och sedan ska vi till Globen och se Josh Groban uppträda! (Lyckorus i magen!!) Sedan åker vi väl tillbaka till Tumba, och på lördag ska vi hitta på massa kul, och avsluta med en spökvandring i Gamla Stan (eller vilken dag det nu var…) Söndag går vi till kyrkan, och sedan vet jag inte riktigt vad vi gör med resten av dagen, och på måndag morgon åker jag hem igen. Sen var den roliga helgen slut, men som allt annat roligt kommer jag minnas den i evigheters evigheter, och kunna placera mig i den igen när jag behöver muntras upp lite.

Under förra veckan fick hag ännu ett såntdär ”erbjudande”, där någon till 97% lovar mig en tjänst på nästan heltid och säger att de ska ringa tillbaka, men sedan inte hör av sig. De skulle ha ringt förra veckan, och nu är det torsdag veckan efter att de skulle ha ringt. Så nu står jag fortfarande utan jobb, men med ännu mindre hopp om att få en fast tjänst någonstans. Dessutom fick jag inte så jättemånga assistanstimmar, men jag fick några fler än jag hade, så om man ser på vad jag hade från början så har min inkomst ökat marginellt, men inte blivit så hög som jag behöver att den ska vara… Vilket är lite kiligt… Det känns lite deppigt att jonglera tre ströjobb (ett på dagtid och två under kvällar och helger) och ändå inte ens ha råd med bil så jag kan ta mig mellan jobben på den ibland extremt korta stund jag har mellan dem. Jag jobbar för två saker: 1) Att kunna åka runt i världen och uppfylla mina drömmar och 2) Att uppnå någon form av frihet och oberoende. På (låååång) sikt kommer jag ju kunna uppnå det första, även om jag inte tjänar så mycket, men det andra bara går inte. Jag kan inte ta mig mellan jobben utan att låna bil av föräldrarna, eller bli körd av dem, och jag vill inte vara en börda. Jag kan inte bara oberoende så länge jag inte kan ta mig mellan A och B på en viss utsatt tid, och för att lyckas med det måste jag ha en bil, vilket jag inte har råd med, och jag kommer inte ha råd med den förrän jag har jobb som garanterar mig nästan en heltidslön i månaden, och det kommer jag inte få så länge jag inte har en utbildning och jag vet inte vilken utbildning jag vill ha, så jag kan inte skaffa mig en sådan än, och då kan jag inte få fast jobb, och då jan jag inte ha bil som tar mig mellan ströjobben, och jag sitter fast i en vidrigt elak cirkel och kommer inte ur den, för så fort något bra nästan händer, så händer det inte ändå, man bara hoppas för att sedan få hoppet totalt nedrivet och sedan inte kunna göra annat än att stå och titta på resterna av vad man byggt upp och skratta åt naiviteten som man låtit slå rot i en, och det är inte kul…

Men nu är jag på väg till Stockholm för att leka med Ida, och då blir allt bra!

P.S. Detta blogginlägg motsvarar två A4 sidor text i 12pkt...